Jag blir så ledsen över min rygg. Den gör så ont och det är inte ischias utan måste vara något annat. Mina njurvärden är fortfarande inte så bra så jag får inte ta antiinflammatorisk medicin som hjälpt mig förut. Jag tog Orudis Retard och hade sällan problem med ryggen. Nu får jag absolut inte ta den och inte heller Ipren eller liknande. Så jag har fått ett litet recept på Tramadol som jag ska ta med Alvedon, och det funkar sisådär men hjälper ändå lite. Jag vill egentligen inte äta något narkotikaklassat, för bäst fungerar ändå den antiinflammatoriska och jag slipper bli beroende. För faktiskt så tror jag inte ens att morfin skulle vara bra nog, det är inte en sådan smärta.

 

Att jag har ont i ryggen förstör så mycket, för jag kunde vara så mycket mer aktiv om jag slapp värken. Jag bävar lite inför Psykeveckan eftersom jag kanske blir knäckt rent fysiskt. Och psykiskt. Jag har dock lovat mig själv och andra att inte göra mer än vad jag orkar. Jag börjar inse att det är en ganska svår uppgift vi har framför oss men med Mary och Patrice som stöd så kommer det nog att gå bra.

 

Ikväll ska jag förbereda mig för kommande vecka. Jag måste ta kontakt med vården, både min läkare på psyk och vårdcentralen. Jag behöver träffa en sjukgymnast och få någon form av medicin som jag kan ta mot värken i väntan på att ta nya prover och göra ultraljud på njurarna. Jag ska boka in en tid på Kärnhusets musikstudio, fara till EBC, städa här hemma och ha ett viktigt möte på fredag. Musiken på EBC har jag klippt bort, det blir inget mer med det. Jag vill övar upp mina gamla skills på att spela trummor och lär mig själv spela andra instrument på gehör för att jag vill vara själv med musiken, men jag har bestämt mig för att leta upp en sångpedagog och ta sånglektioner ändå. Jag vill jag vill jag vill!

 

Jag vill skrika till världen att jag valt den i all sin fulhet och glans, jag vill leva i varje sekund och bli en solskenshistoria!