Hej!

Vad tänker du om framtiden? Har du några drömmar du vill förverkliga? Gillar du hundar, om ja vill du ha många hundar i framtiden?

Jag tycker för övrigt att du har kommit skitlångt i ditt psykiska mående.

Kram!

Svar: Hej Amanda! Tack för komplimangen! Jag har många drömmar som jag vill förverkliga och jag tror att jag kommer få fler drömmar vad tiden lider, för jag är en drömmare. Någonting jag alltid velat göra är att skriva en bok och ge ut den, det är ett stort mål som funnits där länge. Det är ett hjärteprojekt och ett jätteprojekt att skriva en bok, speciellt om det ämnet som jag skriver om.

Jag drömmer om att gifta mig med Mary, ha ett stort och fint bröllop och dansa första dansen med min kärlek till Amanda Jenssens låt I Choose You.

Jag är nyfiken och vill utvecklas musikaliskt. Jag vill ha chansen att återuppta någonting som för en stund dog när jag började må riktigt dåligt. Musik har alltid legat mig varmt om hjärtat på ett sätt som är svårt att förklara, jag tänker inte ens försöka. Jag vill gå på fler spelningar och själv spela mer. Jag tänker alltid att om jag någonsin får barn, så ska de ha alla möjligheter att få spela olika instrument precis som jag fick. Jag önskar mig en ukulele i julklapp samt en bok om hur man lär sig spela den. Nästa projekt är att börja ta sånglektioner och kanske gå med i en kör igen.

Framtiden är rätt suddig för mig. Jag tar hela tiden nya svängar och vet inte vad jag ska förvänta mig. Villa, volvo, vovve? Nä, jag kan inte se mig själv leva ett svenssonliv, men man kan ju leva ändå. Vi lever i en tid då man har fler möjligheter, mitt liv är inte styrt åt något speciellt håll utan jag ser vad som händer med tiden. Allt jag vet är att jag vill dela livet med Mary, ända tills vi är pensionärer och bor på ålderdomshem.

Jag är egentligen en social människa som har många bekanta, jag tycker om att knyta nya kontakter och blir bara glad om gamla vänner och bekanta vill återta kontakten med mig. Ett gott socialt nätverk är vad jag strävar efter och tycker att jag lyckats rätt bra. Jag skulle dock vilja umgås i mer ”friska” kretsar nu, men det betyder inte att jag vänder sjuka personer ryggen.

Jag kan tänka mig att ha hund framöver, men just nu är det ju Puffen som gäller och förhoppningsvis får vi många fler år med honom. Jag älskar hundar. Däremot är jag ingen hundmänniska i den bemärkelsen att jag tar långa promenader flera gånger per dag, jag skulle inte vilja ha en alltför fysiskt krävande hund. En Puff är lagom att dela på. Och för att vara ärlig så är det ju faktiskt Mary som till störst del tar han om honom. Blir det någonsin barn i bilden så kommer det inte finnas några djur, tror jag. Mina djur är just nu mina barn.

Vilken var den senaste boken du läste och vad tyckte du om den? :)

Svar: Tjena Yolanda! Den senaste boken jag gav mig på heter ”Ett galet liv” men jag har inte kommit så långt. Jag har en rejäl torka när det kommer till att läsa och skriva, oftast så brukar jag läsa en timme på kvällen åtminstone men numera kraschar jag i sängen direkt. Förhoppningsvis blir det ändring på det, jag älskar litteratur.

Jag undrar om du har gått i DBT? Om du har, vad tyckte du om det, blev du hjälpt?
Kram Therese

Svar: Hej Therese. Jag har gått i DBT men inte fullföljt behandlingen eftersom min sjukdomsbild ändrade sig. DBT har hjälp mig, jag brukar säga att jag är ”DBT-skadad” eftersom jag är bra på att validera andras och mina egna känslor och har lärt mig prata med andra på ett sätt som jag inte kunde förr och därför ofta krockade med folk. Det är en jättebra behandling skräddarsydd för borderlinepatienter, men nu är jag ju inte en sådan. Jag har aldrig haft borderline även om det stått i mina papper och jag har fått terapi baserat på det. Jag tror att alla människor kan få ut någonting av DBT och det är inte så tvärenkelt med att skapa sig färdigheter som man gör i DBT. Faktiskt så tycker jag att många ”vanliga” människor borde inskolas lite i DBT för att kunna bemöta varandra bättre och hantera sina känslor. Vardags-DBT kanske?

Vad jag inte gillade med DBT var att jag tyvärr gick i en rätt trist grupp. Jag var den enda som pratade spontant och ledarna var inte särskilt bra. Jag har en vän som gick i samma grupp men hoppade av med orden ”hur ska jag kunna använda det här i mitt verkliga liv?” – vi fick bara exempel på exempel om hur man borstar tänderna eller liknande och inga egentliga verkliga problemlösningar.

En av dem som ledde min DBT-grupp jobbar ibland på akutpsyk och en gång när jag ringde och mådde dåligt så sa hon beskt att ”om du kommit oftare på DBT:n så skulle du inte vara i den här situationen nu”. Det tycker jag är så sjukt invaliderande och elakt.

Du har nångång skrivit att du vill studera, vad vill du läsa? När tror/hoppas du det blir?
Hur går det med viktnedgången, minns att du skrivit att du gått ner en del? Hur bär du dig åt? Har det blivit bättre i ryggen sen du gick ner?
Vill du nångång ha barn?
Kram

Svar: Kram till dig Minna! Jag vill studera litteraturhistoria och kreativt skrivande. Jag hade tänkt göra det till våren, men jag har så mycket att göra just nu att jag inte hunnit läsa in mig på vilka kurser jag har behörighet till eller kunnat bilda mig en uppfattning om vad jag skulle klara. Jag sätter det på paus.

Viktnedgången går sådär just nu. Jag är inte mycket för att motionera, utan jag kör på vardagsmotion till max och försöker äta regelbundet. De senaste veckorna har jag varit dålig på att äta rätt, det har blivit mycket socker och fett men ändå så ligger jag mer än -20kg från min maxvikt. Jag har alltid min vikt i baktanke när jag lägger upp portioner för mig själv. Jag tror att min vardagsmotion samt vattengympan gjort mig lite mer smidigare än innan, men jag har långt kvar. Ändå går jag ner i vikt (jag vägde mig faktiskt idag och blev förvånad) lite i taget och nu har jag gått ner 10kg sedan våren.

Jag tror att en stor nackdel är att jag alltid har varit överviktig. Jag känner inte till något annat. Sedan kom psykofarmaka in i bilden och jag exploderade, rasade upp i vikt. Det är inte få kilon vi snackar om, för jag är en stor tjej.

Jag har bra värden (kolesterol, blodsocker), jag är mobil (orkar gå dit jag ska) och jag har fått lära mig att bli älskad trots min vikt så det är inte som att livet hänger på att jag går ner i vikt och kanske därför som jag inte hänger mig fullt åt det projektet. Jag har ju så många projekt i dessa dagar.

Ryggen är helt åt helvete, jag känner inte av någon förbättring trots att jag gått ner lite i vikt och jag måste nog gå ner mycket mycket mer innan ryggen kommer att förbättras. Till dess får jag jobba på att stärka ryggen så gott jag kan.

Barn… jag tänker mycket på barn faktiskt. Jag skulle vara en hysterisk mamma har jag insett. Jag har ingen önskan om att vara gravid, så de gånger jag och Mary har pratat om barn så har utgångspunkten varit att hon ska bära barnet. Om vi nu tänker oss att vi en dag skaffar barn, så vill jag åtminstone ha två. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan min bror nämligen. Men då vill jag inte ha djur, för det är inte säkert att barnen och djuren går ihop. Jag vill ha fast anställning, körkort, bil, en stor lägenhet och mental hälsa innan barn ens kommer på tapeten, egentligen.

Jag blir sjuk när mina djur blir sjuka. Jag är så orolig över mina djur när de är sjuka och jag sitter till och med och är orolig för Marys brorsbarn när vi är där och hälsar på. Tänk om de slår sig när de leker? Tänk om de sätter i halsen när vi äter? Tänk om, tänk om… Nä, barn är en alldeles för stor sak för att ens överväga nu eller inom några år. Jag kan tänka mig att bli fosterhem om allting går rätt med mitt liv, men när det kommer till barn så måste man ALLTID sätta dem och deras behov först vilket inte ger något rum för att vara självisk. Innan jag är där kommer jag inte ta hand om några barn.

Hur lyckades du vända ditt liv? Vad är grunden du står på? Jag har försökt i år utan att lyckas med den där förändringen som jag allt oftare läser om i bloggar. "Insikten", och att livet är bra. När vände det? När var din lägsta period senast och vad fick dig att kämpa dig upp?

Svar: Hej du anonyme. Det var svåra frågor men jag försöker svara på dem. Jag vet inte om jag vänt mitt liv för sista gången, så att säga. Mitt liv har tagit så många svängar genom åren att jag nästan känner mig gammal redan. Men sedan i somras har någonting hänt, jag kan inte sätta fingret på vad men det är en process jag går igenom och odlar mina intressen, låter mig växa. Jag är så evinnerligt trött på att vara sjuk, och det låter som att du också stött på den känslan.

Jag har fått inse hur lite jag styr omständigheterna och mitt mående, men att jag i alla fall utgår ifrån att jag vill vara konstruktiv och inte destruktiv till skillnad från förr då jag faktiskt inte brydde mig särskilt mycket över om jag levde eller var död. Jag prövar marken innan jag går på den och det tar tid.

Alla har sitt eget helvete och när jag i frustrationer ser människor som bara gräver sina egna gravar så kan jag samtidigt tänka att det kanske är någonting personerna måste gå igenom, precis som jag har behövt leva genom tusen svängar. Jag har släpat mig själv genom destruktiva tunnlar flera gånger, trott att jag kommit till slutet av tunneln och sedan fallit igen. Jag har tappat tron tusen gånger. Jag kommer antagligen tappa tron igen, mycket möjligt, men en vis kvinna (Sofia Åkerman) sa en gång till mig att det handlar om att resa sig efter varje fall. Om man kämpar med sitt mående så ska man inte vara rädd för att falla tillbaka, för om man är rädd så blir man naturligtvis mer spänd och det blir en mycket större sak än vad det behöver vara om man faller.

Det är ett jävla klättrande och fallande och jag kan inte säga att jag haft min sista psykos, depression, hypomani, självskade och så vidare. Jag har fortfarande ångest och måste ta mediciner men jag har accepterat det. Vad jag försöker med nu är att aktivera mig mer i ett friskt liv, för efter år med olika behandlingscenter, inläggningar på slutenvården och intensiva terapier så har jag hittat en balans som fungerar väldigt bra just nu. Jag tar en dag i taget, vågar drömma, vågar möta rädslor en millimeter i taget och jag är ju fortfarande i vårdsvängen även om jag mår bättre. Jag har gått ner i dos på läkemedel vilket gett mig mer kraft men som också gör mig sårbar. Jag är schizoaffektiv oavsett vad jag gör av livet. Jag väljer bara att inte fokusera på det utan vet vem jag är och sätter det i första rummet, sjukdomen i andra eller till och med tredje.

Någonting som jag inte kan understryka tillräckligt är att jag har nått stor framgång genom att inte ha en sjuk identitet. Vem är jag, vad tycker jag om, vad gillar jag inte, vad har jag för talanger och vad måste jag jobba med?

Jag kan inte avgöra när jag mådde som sämst, men 2008 var ett dåligt år. Jag blev så invävd i vården att den nästan gjorde mig sjukare. Jag var inlagd i totalt ett halvår och var min värsta fiende. På många sätt är jag nog fortfarande det, jag lever efter mottot ”Everything you need is around you, the only danger is inside you”. Det är lätt att bli söndervårdad, söndermedicinerad och som min läkare sa, ibland handlar det bara om att hålla människor vid liv tills det någonstans kommer en ljusning. Det är den krassa sanningen för många psykiskt sjuka och så var det för mig under flera år.

Men någonting jag kan säga om min resa är att den började med att jag hade en inneboende känsla av psykiskt lidande och viljan att bota det. Jag valde många destruktiva val, men gjorde tappra försök att göra bra val också.

Jag bodde på behandlingscenter och ett skyddat boende där det var strikt förbjudet med självskador. Jag försökte respektera reglerna men jag respekterade inte mig själv så att säga. Sedan nådde jag botten när jag skar mig själv så illa att jag hade förblött om jag inte var på sjukhuset. Det var bland det sjukaste jag har varit med om och jag har ändå gått över gränsen många gånger. Men just då, då visste jag att mitt självskadebeteende skulle bli min död en dag. Så jag bestämde mig för att försöka, för egentligen ville jag ju leva. Sedan blev jag kär mitt i allt och insåg att mitt självskadebeteende skulle hindra mig att få vara med den kvinnan jag ville vara med, så då valde jag att låta bli att skada mig för hennes skull. Och idag, 4 år senare, kan jag äntligen känna att jag låter bli för min egen skull och för att jag funnit en respekt för mig själv som jag egentligen aldrig haft tidigare.

Jag har behövt ha den där resan för att ta mig dit jag är nu. Jag har behövt brinna i helvetet för att kunna uppskatta det jag har nu.

Nä, jag tror inte på att livet en dag blir underbart. Jag har mått då mycket bättre i höst men ser det inte som den definitiva förändringen utan bara en utveckling av någonting jag kämpat för jävligt länge. Jag tror att man inte kan välja sitt mående, men man kan välja hur man hanterar det. Varje dag gör jag aktiva val för att skydda mig från dåligt mående, genom att hylla mina friska sidor. Mat, sömn, medvetenhet och aktiviteter anpassade för vad jag orkar den dagen. Planer, drömmar, samtal. Liv, i all sin fulhet.

Tänk inte ”aldrig mer”. Acceptera att livet svänger, att man kanske blir riktigt sjuk igen för det finns inga garantier. Besvikelsen blir så stor när man börjar må dåligt efter att ha haft en bra period om man trott att livet faktiskt vänt för sista gången. Det finns inga garantier. En dag i taget.

Jag hoppas att det blir bättre för dig snart. Bara det här med att du så gärna vill är enormt! Det finns så många som lever i sin bubbla av sjukdom för att man inte känner till något annat. Finns vilja så finns det både hopp och möjligheter. Livet är en resa, ständigt i rörelse. Hylla alla dina friska sidor och res dig efter varje fall!

Det här blev långt, men jag har så många ord och har ändå kortat ner allt så gott jag kan och ändå kan ge min poäng. Jag hoppas att du förstår mitt tänk, jag blir nyfiken på dig för det är inte alla som faktiskt med medvetenhet vill bli friska och därför inte försöker. Jag är säker på att du är en viktig och spännande människa. Tro på dig själv!