Jag tog en powernap idag och drömde någonting fruktansvärt. Jag mådde illa när jag vaknade. Ändå bestod drömmen bara av att jag var inlagd och att vi patienter hade vita klänningar på oss. Vi målade hela kroppen med läppstift i olika nyanser. Samtidigt pågick en tillverkning av korv och andra köttvaror mitt i allt. Ändå var det värsta det faktum att jag var på sjukhuset. Jag vill gärna säga att jag aldrig kommer sätta min fot där igen, men livet kan (förhoppningsvis) bli ganska långt och dippar kommer komma.

 

Efter sovstunden satte jag på mig lurarna och gick till bussen. Jag åkte in till stan och gick på Kärnhuset i två ärenden. En för att boka tid för en träff med 12:e septemberrörelse (som för övrigt blir kl 18.30 den 10:e november och alla är välkomna) och den andra frågan gällde mig själv.

 

Jag har känt mig missnöjd med musikterapin som jag har varannan fredag. Musiken är bortom basic och jag får inte ens ut något av att hjälpa de andra. Men jag vill hålla på med musik utanför hemmet - jag har lite slagverk och ett par gitarrer hemma men jag skulle gärna vilja återförenas med ett trumset och lära mig spela lite piano. På Kärnhuset finns en studio som var rätt fin, så jag frågade om jag fick låna den. Det fick jag och på fredag åker jag dit för att känna lite på instrumenten i egen takt, kravlöst och bara ha roligt.

 

När jag var färdig med det åkte jag till ÅC för att hämta ut mediciner och promenerade sedan hem. Nu myser jag ner mig i soffan och ska bara ta det lugnt.

 

Jag är ganska blyg egentligen, men faktiskt så bor det någon som vill ta mer plats inom mig. Det kändes helt naturligt att gå in på Kärnhuset och prata med främlingar med varm röst. Jag börjar bli modigare och saker som jag förr aldrig ens tänkt att jag skulle kunna göra känns ändå mer och mer görbara. Jag vågar utmana mig själv mer.