Jag är trött, hemskt trött. Det verkar alltid vara någonting som strular, inte bara i mitt huvud utan också omkring mig. Jag tycker att det är så onödigt, och jag förstår ingenting. Hur går jag vidare utan att få ett ordentligt avslut?

Vi möblerar om här hemma. Det är damm överallt och köket är överbelamrat med disk. Vi har fått myror igen, och risken är att anticimex kommer och behöver sanera lägenheten. Det innebär att vi måste placera oss själva och djuren utanför lägenheten i minst 4 timmar. Jag hoppas att det bara räcker med myrdosor.

Jag har tittat på planlösningar och anmält mig på lägenheter idag. Vi har verkligen en alldeles för liten lägenhet, vi har växt ur den. Vi behöver åtminstone ett rum till. Det är för det mesta ett halvår tills man kan flytta in, tills dess får vi göra det bästa för att utnyttja utrymmet vi har.

 

 

 

Makeup by me.

 

 

Fat! So?

 

 

Kvällens outfit inklusive killer shoes.

 

 

Olivia <3

 

 

Lovebirds på TC.

 

 

Glad Saari!

 

Igår släpptes vi lös på TC. Vi hade ingen direkt förfest, så vi var väldigt tidigt ute. Det innebar att vi var där 21.56 och vi behövde inte betala inträde, inge visa leg eller någonting annat. Det var bra, för Olivias leg hade gått ut.

 

Hur som helst, vi höll oss mest vid ett bord och pratade. Vi dansade faktiskt väldigt lite, satt mest och sög på en drink och diskuterade allt mellan himmel och jord. Precis som vanligt så stötte jag på "kändisar", folk som alltid är på gråskala.

 

Jag var så jävla osäker på hur jag såg ut, hela kvällen hade jag fiskat komplimanger från Olivia och Mary men i slutändan när vi åkte hem konstaterade vi att jag blivit mest raggad på. När jag satt ute och rökte med Maria kom en tjej fram till mig och hon kommenterade mina armar, tyckte antagligen synd om mig och jag sa att det inte var det minsta synd om mig och att det var länge sedan - och så vidare. Plötsligt sätter hon sig i mitt knä och attack-kysser mig. Jag trycker bort henne och säger att jag har flickvän. Det blev lite pinsamt men jag antar att jag känner mig lite smickrad.

 

När jag gick från bardisken stoppade två tjejer mig och berättade att de tyckte att jag var så fin och vacker. Jag blev så glad så jag kramade om dem. Det var riktigt kul.

 

Vi åkte hem efter 01 någon gång och jag är så glad att jag fyllt mina dagar med liv. Det är så viktigt för mig, få tiden att räknas. Ha kul. Vi behövde definitivt komma ut, jag tror nämligen att det var ett år sedan vi varit ute på krogen. Vi är unga, vi ska ju leva fullt ut.

 

Vi har sovit hela dagen. Söndagar räknas liksom inte, jag har aldrig tyckt om dem. Men jag är inte bakis och jag har skapat nya glada minnen att ta fram när det är svårt.

 

 

 

Ikväll är det Club Greyscale som gäller. Gud, jag behöver verkligen komma ut. Det var alldeles för länge sedan. Olivia, Mary och jag sitter och peppar. Det blir nyktert för min del, att dricka alkohol när jag försöker återhämta mig är inte den bästa idén. Tur att jag är lite tokig på ett bra sätt också, så att jag kan ha kul ändå.

Detta är sista Greyscale för terminen och det kan jag inte missa. Det finns ingen annan klubb som spelar så bra och dansant musik, det är samma folk, samma stämning.

Jag har min körsbärsklänning på mig och Mary är neonrosa. Olivia kör på leopardmönster och färg. Nu sitter vi och peppar, hoppas på en bra kväll. Bilder kommer imorgon!

Idag fick jag den här kommentaren av http://pingvinprincipessa.blogg.se/:

"Jag har en fundering som kom redan när jag läste i senaste numret av Filter (kan ha hunnit komma ut ett nytt nu) en lång artikel om en kvinna med självskadebeteende och som nu var äventyrare - med egna specialdesignade klättervantar eftersom hon bränt bort några fingrar när hon mådde som dåligast - och sa att hon gjort sig som mest illa de gånger hon varit inlagd.

Min fråga som oförstående är; hur är detta möjligt? Det borde ju inte finnas något att få tag på på en sådan avdelning!

Hon hade även hävt i sig cellgiftstabletter så att hon numera var steril. "

Det finns otaliga sätt att smuggla med sig in saker att skada sig på. Jag tänker inte ta upp några exempel, inte ens mina egna knep, eftersom det inte skulle ge någonting.

Avdelningarna ser olika ut, i alla fall här i Umeå. Den avdelning jag hör till har näst intill ingen inredning, medan äldrepsyk är lite mer hemtrevligt med blomkrukor och annat. På tvåan, min avdelning, tenderar människor till att ha sönder allt från stolar till toalettstolar, bord, lampor och TV:n.

Man blir alltid visiterad när man kommer till avdelningen. Alla tändare, vassa föremål och saker gjort av glas som till exempel nagellack läggs i ett låst rum. Jag har tyvärr fått vara med om otroligt jobbiga visitationer eftersom jag smugglat in saker som lett till att jag fått klä av mig naken framför sjuksköterskor och skötare.

Vid ett tillfälle för några år sedan så kom avdelningschefen och frågade mig om hur jag fick in mina rakblad på avdelningen. Jag tycktes aldrig få slut på dem och det var det som ledde till en total kroppsvisitering. Hon ställde en fråga, om det fanns någon som kom och lämnade rakblad åt mig i blomkrukor eller "planterade" de på andra ställen på avdelningen. Jag svarade att det var helt sjukt, att ingen skulle ge mig rakblad, men tydligen har det faktiskt skett att människor gjort så.

När man ber om att gå ut och röka så delar de ut tändare och vissa slarvar med att få dem tillbaka när man rökt. Behöver man klippa naglarna så får man låna en nagelsax. Engångsrakhyvlar har de emellertid slutat att lämna ut till andra än män. Jag blev så paff en gång när en medpatient som tyvärr inte lever idag bad om att få en nagelsax och sa till mig att hon skulle skära sig med den. Jag sa åt personalen, berättade vad hon tänkte göra, men de sa att de arbetade med tillit och lät henne gå igenom med sin plan. Hon stängde inte ens toalettdörren. Det var vidrigt.

Jag har gått igenom så mycket skit, lekt katt och råtta, gjort det till en sport att smuggla in förbjudna saker och skadat mig vilket jag nu ångrar. Min poäng med det här inlägget är att svara på frågan; Slutenvården är inte ett ställe där man är garanterat säker från självskador, även om man inte bara kan komma undan en visitation vid inläggning så är det inte svårt att lyckas skada sig på en psykavdelning. Man har fortfarande ett eget ansvar även om man är inlagd.

Igår tog jag och Olivia oss in till Verket i stan för att se Malin Frimodig spela. Hon var grym som alltid, jag tror inte att hon förstår hur bra hon faktiskt är. I alla fall här är ett videoklipp på låten Big Brother:

Kära goda läsare, vad roliga människor man kan möta genom att blogga. Nu är Patrice här och vi pysslar för fullt, lär känna varandra och framför allt trivs. Ni får en liten sneak peak:

 

 

 

På morgonen gick jag ut med Puffen och kom sedan med kaffe på säng och ett kort till en nyvaken Mary. Jag tycker om vardagsromantik. Hon är så vacker när hon är nyvaken.

Jag tog mig till TIPS idag, men det var jobbigt. Hoppade på bussen och hostade som en tok eftersom det kändes som att jag inte fick luft. Jag försökte grunda mig, lugna mig, andas.

Jag och Torbjörn hade ett bra snack. Jag pratade på och han hängde med i svängarna, otroligt nog. Han sa att han var glad att se mig och vi var överens om att vi klickade ganska bra. Torbjörn har träffat så många som har liknande problem som mig så han är ingen främling när jag väl vågar prata om röster och sådant. Vi pratade om ockultism, magi och tarotkort. Jag talade om regeln som säger att allt som man går kommer tillbaka i trefald och att jag definierar magi som energi. Han frågade mig vilket som var mitt favoritkort och jag sa att jag tyckte om Narren. Hans favoritkort är Döden och jag ändrade mig och höll med honom. Jag tycker att Döden ska bestå av en fenix istället... jag kanske ska rita egna tarotkort?

Mer om terapisamtalet i låsta bloggen sen.

Imorgon kommer Patrice hit och det ser jag verkligen fram emot! Vi ska ha pysselkväll, blir mysigt.

Jag kom officiellt hem i förrgår så det är inte så mycket marginal till idag, men det känns fortfarande bra att vara utskriven. Det var rätt beslut, jag kan vara hemma, klarar av det. Jag börjar få tillbaka någon sorts vardagsform, det är inte döden att gå ut med hunden längre. Jag klarar mig rätt bra och det är allt jag ber om.

Jag somnade om för att vakna 20 minuter senare. Somna om, en halvtimme senare vaknade jag. Och så vidare, tills jag gav upp. Note to self: Ta Heminevrinet senare på kvällen. Jag har just ringt avdelningen och fick faktiskt prata med doktorn, jag ska ta Theralen till natten för att få sova sammanhängande.

Jag blir lite orolig. Jag gillar att vara speedad, det gör nog alla som är bipolära, men jag vet ju vad som kommer sen liksom. Jag har varit med om dessa svängar förut.

Hur som helst så tänker jag tillåta mig vara glad, men mina handlingar tänker jag styra så att det inte blir för mycket.

Ekvationen är så enkel. Äta, sova, bajsa. Då har man alla förutsättningar att må bra.

Det känns som om jag haft en all-nighter med Red Bull och fortfarande är påverkad.

Nåväl, nästan 6 timmars sömn. Vakna strax innan 05.00 och kunde inte somna om, så här sitter jag. Dessa problem brukar jag inte ha, utan snarare är det Mary som vaknar tidigt.

Jag ska ge tabletterna en chans att verka och sedan lägga mig igen. Det är så mysigt här hemma. Allt är så... hemma.

Det är faktiskt väldigt vackert att titta ut såhär tidigt på morgonen, eftersom allt är stiltje och det inte är några människor ut och rör på sig. Jag älskar tidiga mornar trots att jag är tröttas och har världens sämsta morgonhumör. Att se solen stiga och en ny dag födas är vackert.

Jag fick ett ryck och fixade skåpen bredvid diskbänken. Nu är mediciner ordnade och skräp kastat. Jag är inte helt nöjd med området under micron, men det tar jag imorgon. Andra saker jag tänkte göra imorgon är att byta i kattlådorna, plocka ut allt från toaletten och skura golvet, städa lite mer i köket, duscha och träffa Torbjörn på TIPS. Utan inbördes ordning. Jag hoppas att jag har kvar den energin jag har idag.

Energi. Jag har egentligen ingen ork på grund av hur förslappad jag faktiskt är, men det var som om vårvinden blåste igång mig ikväll. En liten hypomanisk flinga, för jag gör aldrig någonting städrelaterat spontant i mitt normala tillstånd. Okej, två Imovane ikväll.

En veckas sängliggande gör att 50% av kroppens muskler försvinner. Så sa i alla fall en skötare till mig häromdan.

Jag har mest bara legat i sängen utan krafter, utan träning, bara några toalettbesök och måltider i matsalen. Det känns verkligen nu i efterhand. Idag gick jag till Å-centrum och skulle handla diverse, men benen bar mig knappt. Och vägen tillbaka med extra tyngder från allt jag hade köpt... Jag gick saktare än Puffen. Det säger en hel del.

Men det var bra att jag gjorde det. Jag kunde ha gått och lagt mig istället. För att få upp lite mer kraft i kroppen behöver jag både äta och röra på mig.

Nu behöver jag dock vila. Jag har upptäckt att det inte bara är kroppen som är förslappad, utan även huvudet. Jag kan glömma skrivandet ett tag framöver eftersom jag inte har alla indianer i kanoten.

Det är så läskigt. Ligga på natten och på morgonen, veta att stereon är avstängd men höra klagande röster. Det är äckligt och jag vill inte höra. Jag må vara utskriven, men mamma har kanske rätt när hon säger p-ordet. Jag vet inte. Jag vet bara att jag upplever saker som ingen annan upplever och jag vet inte vad jag ska göra med det.

Nu är jag utskriven. Satt i samtal med min läkare och pratade om det ena och det andra. Mest mediciner, sådant som behövde skrivas ut, sättas ut och sättas in. Jag känner mig lite som ett sår som någon lägger plåster på plåster på. Det mildrar lite, men vi har ingen solid lösning på mina problem. Just nu har jag 10 mediciner, tror jag. Inklusive mediciner mot biverkningar.

Jag är inte helt fri. Jag mår inte helt bra. Men jag är tillbaka i hemmet och ska jobba mig upp. Jag orkar lite mer varje dag.

Jag ska ta mig till avdelningen snart och ha utskrivningssamtal med Thomas. Jag tror i alla fall att det blir en utskrivning. Jag vill hem och jag brukar sällan hamna på tvångsvård numera. Jag tror inte att han har belägg för att hålla mig kvar där faktiskt. Nej, hem vill jag.

Känns drygt men nödvändigt att gå på apoteket. Alla mina mediciner är inte i ApoDosen, jag har lite recept på sidan av. Men jag har sagt till mig själv att om jag inte orkar vardagssaker som att gå på apoteket så är jag kanske inte redo att bli utskriven.

En sak är dock säker. Ingen blir frisk på en psykavdelning. Tillfrisknandet och återhämtandet sker i hemmet. Det gäller bara att bli tillräckligt stark för att orka.

I lördags tog Olivia mig till akuten. Jag las in. Sedan har jag varit där ända till nu, en vecka senare. På permission.

Det har hänt så mycket. Mest i mitt huvud. Ingen neuroleptika har höjts, de har bara sett till så att jag har fått sova. Sömnmediciner och en injektion med Cisordinol. Så jag har sovit, massor. Sovit plastiga drömmar, en dvala.

Jag vill hem nu. Går permissionen bra så är jag nog redo. Mamma påminde mig om att jag inte var inlagd för att jag är förkyld och har ångest, men jag vill inte tänka på det där andra. Det där svåra. Så jag låter bli så länge jag blir lämnad ifred. Ignorerar det ingen annan ser.

Men jag lämnar ett tassavtryck, så att ni vet att jag fortfarande är här.

När ska livet återgå till det normala? När kommer den stabila period jag så desperat jagar? Ska jag kämpa för den eller låta den komma när den är redo? Ska jag slåss eller ha tålamod?

Mönstren är överallt. Jag ritar av dem, ska ta med dem till min läkare på tisdag. Jag gillar inte det här. Jag gillar inte mumlet, känslan av att vara övervakad, ångesten. Jag är väldigt rädd.

Mitt hem är min borg som de visserligen tagit sig in i, men nu får det räcka. Jag vill ha mer liv och mindre lidande. Jag vill inte skriva in mig på slutenvården, ännu har jag ändå hyfsa kontroll.

Vänskap. Olivia kom över igår och sov över. Eller ja, hon kunde inte sova en blund men jag sov. Vi gjorde pannkaka till lunch. Malin kom i eftermiddags och vi satt i soffan med tekoppar och fick höra Malins senaste lyrik och musik. Jag kunde nästan hålla L på avstånd.

Jag tror att jag nog ska ringa TIPS och prata av mig...



Låst blogg.

Jag är en väldigt snäll person, men förut (trots att jag själv blev en måltavla) så följde jag Jackys blogg och insåg att även min vänlighet har en gräns och att hennes poänger ibland var sjukt klockrena. Så lite i smyg satt jag och skrattade samtidigt som jag tyckte synd om personer som figurerat i hennes blogg. "Borderlinefittor" fick ofta egna inlägg med en bild och någon kort text, bland annat jag.

Hur som helst, Luppbrittas blogg är död, men nu har jag hittat ett nytt guilty pleasure i bloggvärlden - Natti. Inte för att hon är kvick, smart, bitter eller rolig som Luppbritta kunde vara, utan för att... nä, jag kan inte sätta några ord på hur många fel det är på henne. Skitrolig läsning.

Även jag som brukar försöka vara snällheten själv har ett par djävulshorn. Ledsen, Natti.

 

 

Ikväll har Patrice varit här och hälsat på! Det var hur kul som helst. Alla var nog lite nervösa men det behövde vi inte vara länge. Hon är en så härlig person, det går inte att tycka annat än bra om henne! Superbloggträff typ :)

 

Nu ska jag snart krypa till kojs och hoppas på sömn. Det har egentligen varit full rulle hela dagen, jag behöver sömnen.

 

 

 

 

För första gången någonsin så har jag klippt lugg! Jag börjar trivas i den.

Ibland, som när man går in på http://nattifromheaven.myshowroom.se/, så blir man lite löjlig. Det erkänner jag angående vlogen nedan. Men på allvar, hör du inte vad du säger, Natti?

 

 

 

 

 

En injektion vore inte så illa, faktiskt.

Min läkare är ledig hela veckan. Jag ska träffa honom nästa tisdag. Det känns så långt bort. Jag är rädd, för jag börjar se mönster. Bilden ovan ska föreställa min TV, och när jag ser den dyker mönster upp, som de gröna. Det finns ingen ordning, bara massor av mönster. Det brukar inte vara ett gott tecken. Det är inte synhallucinationer, utan mönstren är bara där. Jag kan inte förklara det på annat sätt.

Jag behöver sova.

Nätterna gör allting surrealistiskt. Skuggor och mörker, konstiga ljud, ett hjärta som bankar hårt och högt, en överliggande ångest, rädsla.

Jag trodde att jag skulle bli tokig igår. Jag låg sömnlös i sängen och tillslut blev jag förbannad för att jag inte för mitt liv kunde somna. Det hjälpte inte. Jag hade hög ångest, lyssnade på musik men kände att det bara inte höll. Jag gick upp, fantiserade om att skada mig men tog två tabletter istället. Klev i skorna och gick till en granne med ett brev som hamnat fel. Funderade på att gå ut i snö/regnet och blåsten, för sådant kan hjälpa. Tyvärr hade en granne fest och jag vill inte se galen ut som gick ut i nattlinne.

Stereon pratade med mig när musiken dog ut, alla ljud blev stora, röster mumlade.

Funerade på att sätta mig i duschen och spola hett och sedan iskallt vatten på fötterna, det har hjälpt förut, men jag var rädd att väcka Mary. Tyvärr lyckades jag med det ändå, jag sprang tillslut upp ur sängen och sedan kröp jag ner i den om och om igen. Jag var som Puffen när han är blöt - försöker springa ifrån obehaget.

Pratade med Olivia i några minuter innan jag gick och försökte sova igen. Efter ett tag somnade jag tillslut.

Det här håller inte.

Idag åkte Åke hem, det är alltid trist. Sverige är för avlångt.

Idag påbörjades vad som ska vara en vardag. Jag är trött som få. Problemet med Theralen är att jag blir knappt märkbart trött av den på kvällen, men på morgonen blir det svårt att stiga upp. Jag hade planer för idag, jag skulle åka på stan bland annat men istället lekte jag hemmafru och städade ett rum i taget.

Vi har haft besök av Emmelie och vi pratade bort några timmar över lite kaffe. Alltid lika trevligt att träffa henne.

Jag vågar påstå att jag börjat bli mig själv lite mer. Lite mindre ångest och själskval, lite mindre piller, lite mer substans i vardagen, en skvätt mer grått. Sömnen är fortfarande ett problem dock.

Vi har just sett Hard Candy som var lika bra som jag minns den. En topp-tio-film för mig, faktiskt. Vi började se Antichrist men ärligt talat var den alldeles för skum. Jag hatar att inte se klart filmer men den var rätt seg och underlig så jag antar att vi lär se klart den i etapper.

Imorgon kväll kommer Malin Frimodig komma hit, det blir fint. Vi har mycket att ta igen!

Kära vänner, jag har blivit med lugg. Jag vet inte om jag gillar det ännu, så därför gömmer jag mig för kameran än så länge. Jag har aldrig haft lugg förut. Det blir en massa plattande och joxande med den och jag blir så ledsen när jag ser hur fruktansvärt tunt mitt hår blivit, men jag tänkte ändå ge luggen en chans. Om jag bestämmer mig för att inte gilla den så växer den ut. Jag kan bara inte bestämma mig.

Jag kunde inte sova igår. När jag väl somnat så vaknade jag av en mardröm någonstans efter 02.30. Jag kunde inte ha sovit länge innan dess. Ändå kom jag mig upp på morgonsidan och min kusin (eller snarare syster) kom över och klippte mig. Sedan fick vi skjuts hem till Umeå av min bror, handlade lite gott och så körde han hem oss.

Jag ringde Emmelie och bad henne komma och hämta sin födelsedagspresent. Katterna var på god väg att riva sönder hela paketet vilket hade varit hemskt trist. När hon kom så fick hon öppna den direkt och jag har ALDRIG sett någon så exhalterad över en DAMMSUGARE. Hon blev hur lycklig som helst. Härligt att den gick hem, haha.

Nu vilar Mary. Vi ska till hennes mamma på påskmiddag sedan. Jag har duschat och väntar på att håret ska torka så att jag kan styla det och se om jag gillar det. Det är ganska skönt att vara ytlig ibland.

Tack mamma, pappa, Åke och Mary för en superfin helg. Nu är det snart dags att återgå till vardagen och jag hoppas att den blir grå och vacker.

Födelseagspresenten från mostra.

 

 

Jag fick i alla fall sova i natt. Jag såg till att sedera mig själv tillräckligt för att få en god natts sömn. Läkarsamtalet känns väldigt långt borta bara.

 

Idag har jag hälsat på farmor idag. Jag tror att vi satt en och en halv timme och pratade - eller ja, hon pratade mest. När farmor pratar är alla tysta. Hon är den Forslundska klanledaren. Jag älskar den tanten!

 

Nu sitter jag med en kopp te bredvid Mary som börjat skriva på sin andra roman. Hon är verkligen en inspirationskälla. Pappa sitter och kollar på någon serie om anra världskriget och min mamma och bror är ute och samlar geocachar. Jag skulle kunna somna, men jag vill absolut inte röra till sömnen på något sätt. Jag behöver någonting att göra. Dags att ta upp skrivandet.

 

 

 

Supergod påsktårta!

 

 

Igår hade vi besök av släkten på mammas sida. Jag fick presenter av dem och det var väldigt uppskattat! Vi åt och vi åt och vi pratade och vi skrattade och vi åt ännu mer, precis som på julafton fast ändå inte.

 

Till min stora förtvivlan så fick vi inga påskägg i år, däremot finns det mycket chokladpraliner. Det är inte samma sak bara.

 

Idag har vi varit på Imperiet och köpt ditten och datten. Jag har även fått skriva ut det jag har skrivit hittlls på Artedi High School Massacre och bett mina föräldrar läsa och tycka till. Annars har det varit lugnt och soligt.

 

I natt kunde jag inte sova. Jag antar att jag var i någon sorts dvala, men sista gången jag kollade på klockan så var den strax över 04 på morgonen. Jag har mycket tankar som snurrar i huvudet, men det är inte bara det. Det känns hårt att erkänna det, men jag har fått så pass stor tolerans för Stilnoct att den inte hjälper mig att somna in. Jag har visserligen ätit medicinen regelbundet i åtminstone 6 år och det har fungerat bra, så jag antar att det bara är naturligt att få en viss toleransnivå. Nu måste jag dock diskutera med min läkare om alternativa sömnmediciner och det känns tufft. Jag har prövat det mesta inom området och vet vad som funkat och inte funkat, men nu behöver jag en rejäl paus från Stilnocten för att sedan kunna återgå till den och faktiskt somna av den. Många brukar få hallucinationer av medicinen eller bli lite "rolig" när man är vaken på dem, men jag känner ingenting alls när jag ligger sömnlös.

 

Jag vet att min läkare kommer förstå, det är ju egentligen ett under att medicinen fungerat på mig så pass länge. Dessutom är jag proffs på sömn - sömnhygien, mindfulness och avslappningsövningar, sätt att stänga ute röster, skriver dagbok innan jag ska sova för att sedan kunna lägga ifrån mig tankarna och jag har en väldigt bekväm säng. Jag har haft sömnproblem sedan jag var liten och har därför hittat knep och trix, men ändå behöver jag hjälp på vägen av mediciner.

 

Vi får väl se vad som händer framöver.

 

 

Halvan och helan <3

 

 

 

 

Lugn. Små eller inga krav. Bara umgänge. Så vill jag har det oftare.

 

Vi ska över på en kopp te (en kuppe) hos Maari snart, och ikväll kommer moster med sin karlslok och mormor. Jag tänkte våga mig på att utmana Mary i Scrabble sen, men jag vet att jag kommer bli spöad. Jag är en dålig förlorare och en vidrig vinnare, så det är inte så många som vill spela spel med mig...

 

Hundpromenix står näst på schemat.

 

Slappt som attan.

 

 

 

DIE easter bunny, DIE! 2010.

Nu sitter jag i en av sofforna i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar. Det är alltid skönt att komma hem hit, tycker jag.

Åke har kommit hit, vi åkte till Nordmaling tillsammans igår. Mary kommer i eftermiddag och sent ikväll kommer Maari hem!

Jag önskar att jag kunde vara pigg och alert, men jag sover bort mycket tid. Igårkväll diskuterade vi mediciner, och jag förklarade att min läkare inte vågar sänka någon medicin. Det är någonting som kommer sen antar jag.

Glad påsk på er alla, jag hoppas att ni får en fin helg med mycket choklad och vårsol.

 

 

Det är så dumt. När man mår dåligt och borde duscha så känns det så långt bort, det är en sådan kraftansträngning. Men det kan verka magiskt (tills man inser att man måste duscha igen inom ett par dagar).

 

Jag har god lust att äta upp mig själv just nu. Jag har varit snäll med håret med hair repair-schampoo och balsam, en rejäl hårinpackning och leave in-balsam av Björn Axen. Mitt hår är mjukare än silke. Huden fick en rejäl dos choklad-bodyscrub och som pricken över i så använde jag en lotion ur samma familj. Jag är som en liten chokladprincesstårta. YUM.

 

Det är ren terapi. Ren - HAHA. Okej, dålig ordlek.

 

Nu ska vi se Duck! The Carbine High Massacre och inspireras.

 

 

 

Idag har jag spenderat tiden med att korrekturläsa Marys roman, Jane i spegelns glas. Hon visar verkligen en sida jag aldrig sett förr. Jag har alltid vetat att hon varit duktig på ord, både verbalt och i skrift, men hennes nu färdiga roman är riktigt bra, många gånger helt fantastisk och mitt i prick. Något utöver det vanliga, prosa. Jag fann mig själv trollbunden av storyn.

Den var inte svår att korrekturläsa eftersom det mesta redan är noga genomarbetat, jag kunde mest bara njuta av läsningen. Jag har börjat skriva på en baksidestext, tänkte göra några förslag och höra vad Mary själv tycker är bra. Det vore en ära om jag fick ha ett finger i spelet!

Jag blir sjukt imponera och inspirerad. Jag ska spendera påsken med min familj och med min roman.

 

 

Okej, vintern har inte släppt än men solen skiner och värmer. Jag mår bra. Mary är hemma och just nu pustar hon ut i sängen, medan jag kikar på OC.

 

Jag har lovat att göra pannkaka med maple syrap till middag, vi ska se Eternal Sunshine of the Spotless Mind och som kronan på verket har Betnér en premiär på någon form av talkshow på femman 21.55. Missa inte!

 

Hemmet är liksom komplett nu. Alla pusselbitar på plats.

 

 

 

Finklädd för my lady.

 

 

Idag blir Mary utskriven! Och det är hennes födelsedag dessutom. Inget speciellt är inplanerat just idag. Jag ska skynda mig iväg till läkarsamtalet jag har idag, så det här blev väldigt hastigt, men GRATTIS min sötnos!

 

 

Rött hår igen!

Vilket jävla snökaos. Inte snökaos som de felaktigt använder i Stockholm, utan ett riktigt norrländskt snökaos! Okej att det snöar, men när jag gick eftermiddagspromenaden med Puffen så kunde han bara kissa på ett ställe eftersom han under resten av promenaden fick skutta i decimeterhög snö. Måste ju närma sig 2dm snart, minst. Inte kul.

Landstingsbyxor och nattlinne hela dagen. Ganska skönt och slappt, men snart ska jag ta tag i disken och plocka lite. Jag har i alla fall schysst färg på håret, ska bara se till att få en klippning!

Snälla sluta snöa.

Jag gillar inte första april. Det är liksom inte roligt längre, inte sedan Johanna dog.

Jag låter dagen passera. Jag gillar inte söndagar. Imorgon börjar livet igen, känns det som. Det här är bara en passage.

Imorgon fyller Mary år! Och hon blir utskriven, nu får jag somna varje natt med armen runt henne

Snöstorm ute. Hej aprilväder. Dags att gå ut med the Puff.

"You were looking for the great escape

to chase your demons away."

 

† 1/4 -08 Johanna Jornevald