Nätterna gör allting surrealistiskt. Skuggor och mörker, konstiga ljud, ett hjärta som bankar hårt och högt, en överliggande ångest, rädsla.

Jag trodde att jag skulle bli tokig igår. Jag låg sömnlös i sängen och tillslut blev jag förbannad för att jag inte för mitt liv kunde somna. Det hjälpte inte. Jag hade hög ångest, lyssnade på musik men kände att det bara inte höll. Jag gick upp, fantiserade om att skada mig men tog två tabletter istället. Klev i skorna och gick till en granne med ett brev som hamnat fel. Funderade på att gå ut i snö/regnet och blåsten, för sådant kan hjälpa. Tyvärr hade en granne fest och jag vill inte se galen ut som gick ut i nattlinne.

Stereon pratade med mig när musiken dog ut, alla ljud blev stora, röster mumlade.

Funerade på att sätta mig i duschen och spola hett och sedan iskallt vatten på fötterna, det har hjälpt förut, men jag var rädd att väcka Mary. Tyvärr lyckades jag med det ändå, jag sprang tillslut upp ur sängen och sedan kröp jag ner i den om och om igen. Jag var som Puffen när han är blöt - försöker springa ifrån obehaget.

Pratade med Olivia i några minuter innan jag gick och försökte sova igen. Efter ett tag somnade jag tillslut.

Det här håller inte.