Båtliv - saker jag stör mig på.
- SJÖSJUKA - det är det absolut värsta.
- Ungar som kör med en utombordare på sin jolle, fram och tillbaka och stör med ljud och vågor.
- Motorbåtsförare som inte saktar ner när de kör förbi segelbåtar och andra båtar - de skapar svallvågor som ibland kan få det att gunga ordentligt.
- Folk som festar hårt, högt och långt in på natten i sina båtar. Vissa andra vill sova på nätterna.
- Gästhamnar som faktiskt har toaletter men som inte ser till att de blir städade och tillsedda.
Av någon anledning har jag däremot inget problem med fiskmåsar som skriar, om det inte är extremt så är jag okej med att det kluckar i aktern eller att repen knirkar.
Anledningen till att jag skriver detta är för att vi ligger i Ö-vik, festhamnen. Det är onsdag men en krog mitt emot spelar dålig rock och det är fest i två andra båtar. Jag hoppas att jag kan få mig lite sömn i alla fall.
Imorgon åker vi förmodligen till Grisslan, en naturhamn. Det ska faktiskt bli riktigt skönt. Det var roligt att shoppa idag, men det är ju faktiskt stad och land som jag vill komma ifrån!
Trysunda - bilder.
Framme på Trysunda på måndagseftermiddagen!
Vår båt, en Bavaria 34 vid namn S/Y Wilda.
Mys på bryggan, medsoleniögonen.
M/S Ulvön kommer till Trysunda fyra gånger per dag, om jag räknade rätt.
Jag tog fram mitt parasoll och pappa sa "DET ÄR FÖR MYCKET!" och vägrade mig att ha den offentligt. Synd! Den är ju så fin!
Men jag ÄLSKAR den!
Jag hälsade på den okända sjömannens grav, han är begravd vid Trysundas kapell.
Skylten säger väl allt.
Gick till den andra kyrkogården också. Det var så vackert! Är jag konstig som fotar massa gravar?
Detta är allt för nu. Kommer säkerligen skriva igen senare!
Det gungar!
Jag har väldigt svårt för att slappna av. Jag är så van att vara stressad och alltid på min vakt, men plötsligt finns det inte mycket att vara stressad över. Då skapar min hjärna egna och högst onödiga saker att vara stressad över. Så dumt, eller hur? Jag får fortsätta träna på att slappna av.
Nu gör jag mig i ordning för en shoppingrunda här i Ö-vik med mamma. Det ska bli bra, jag måste bara skaka av mig rädslan.
Jag hade en tanke innan jag for ut på semester. I varje hamn kan jag välja vem jag vill vara, jag kan vara precis vem jag vill. Men när jag sitter på bryggan i kortärmat och röker med mitt illröda hår så är jag ändå vanliga Sara. Kanske behöver jag inte vara någon annan, men det vore skönt att få vara det ett tag.
Det är jobbigt att folk stirrar, men jag menar... vem skulle inte stirra? JAG skulle stirra på någon som mig.
Dags att slappna av.
Hälsningar från Saari
//Malin
Segelbåt.
Japp, jag sitter hemma hos mina föräldrar i skrivande stund och snart ska jag och pappa ut med grejjer till båten. Ikväll sover vi i Järnäsklubb och på måndag kastar vi loss. Äntligen lugn!
På tal om Osjälvständighetsfestivalen och Kreti och pleti så har de skrivit en sjukt passande låt för oss segelsemestrare:
hänvisad till gasolspis och konservburkar med mat
vi somnar varje afton till vågornas brus
och en skön och stilla smekning utav rödvinets rus
vi köpte oss en radio för tvåhundra spänn
den är numer den enda länk vi har till omvärlden
när klaustrofobin och tristessen tränger på
då tar vi oss an ett parti med monopol
hem ljuva hem hem luva hem
segelbåt segelbåt segelbåt
vinden friskar i och svenska fanan står i topp
med bajsfläckar av mås som inte gick att tvätta bort
se på pappas skepparkrans; rätt gles men ändå där
när han pillar på sin pipa som han köpt för att den klär
frugan fläker brunbränd upp sin kropp i våran för
med deckare av mankell framför näsan som sig bör
barnen de är missnöjda de gnäller och de gnyr
kan de inte ställa upp nu när båten var så dyr
hem ljuva hem hem luva hem
segelbåt segelbåt segelbåt
vi öppnar upp en flaska med ett kostsamt bubbelvin
och ser ett moln som byter skepnad från en pärla till ett svin
det är såhär som man ska leva säger pappa, mamma ler
vi är fria som delfiner, kan man önska sig nåt mer?
jag vill dö jag vill dö
segelbåt segelbåt segelbåt
Tacksam.
När jag inte har stressat med all packning idag, så har tankarna drivit till gårdagen. När Malin sprang fram mot mig, snubblade och slog sig och sedan kramade mig, när LM dök upp och jag fick träffa K och deras lilla förtjusande dotter, när Linda sa åt mig att du ska finnas, du ska finnas, du ska finnas, när Malin spelade Song for Sara och såg mig i ögonen och Linda höll om mig, när vi åt jordgubbar, när vi blåste såpbubblor, Cora... Allt.
Det var fantastiskt.
Det enda som får mig att känna en viss tacksamhet över mina sjukdomar är att det gör att jag verkligen uppskattar kvällar som igår, uppskattar dem djupt och lidelsefullt, kvällar som kan vara vilken kväll som helst för någon annan.
Marika som jobbar på mitt boende ville höra Song for Sara ikväll. Jag spelade den för henne och hon rös i hela kroppen och jag höll med när hon sa att varje strof var otroligt träffsäker, och vi delade några tårar över hur rörande låten och texten är.
Jag är så tacksam.
Osjälvständighetsfestivalen!
Kvällen började bra med att Malin Frimodig såg mig och rusade fram men snubblade över den här gula dräneringsslangen. Tur att Maria är första-hjälpare!
Jag hade verkligen en fin midsommar igår. Misdommar brukar sluta i kaos, men det gjorde den inte den här gången. Det här var min bästa midsommarafton någonsin.
Efter att ha ätit mat på mat på kvinnoboendet så fick jag och CKay skjuts till kinabron. Just när vi blev avsläppta så ramlade ett gäng ur en taxi-limo, och det visade sig bara Linda och Tova och gänget. Kul! Efter en stund kom Maria som först hade irrat bort sig. Sedan gick vi till kärleksudden.
Malin såg mig och jag kände precis som hon gjorde. Vi skulle ju förenats i en öm men hård omfamning men istället snubblade hon framför mig och det är ju tur att hon har humor, annars skullde det varit en riktig mood-killer för hon fick ju faktiskt några jobbiga sår på foten. Hur som helst, det var underbart att se henne.
Jag och Malin Frimodig.
Kreti och pleti spelade och mitt sällskap gjorde sig hemsastadda, jag minglade lite och hälsade på folk. Sedan spelade Malin.
Linda var så full och söt, hon satt och sa att jag ska finnas, att jag får finnas, att jag måste finnas, och jag blev alldeles generad. (Åh Linda, vad jag behövde det.) Vad har hänt med världen, är det fel på min hörsel eller börjar världen mjukna omkring mig? Jag fick dessutom höra hur fin jag var, hur schysst mitt smink var och att håret vad häftigt. Jag är inte van så jag har inga bra comebacks. Men det är kul. Och jag börjar nästan bli övertalad till att tro på dem.
Kreti och pleti var bra, Malin Frimodig var bättre. Jag sjöng med i de flesta låtar. Linda satt och höll om mig när Malin spelade min låt, det var en sann magisk stund. Jag förlorar orden när jag ska skriva om detta, för det betyder så mycket att ord inte är tillräckliga. Men den enda sången hade gjort hela kvällen värd att komma för.
Mysstund på bryggan med såpbubblor och allt!
Det hände någonting underligt också. En tjej kom fram och hejjade på mig och tog med sig mig till en kille och hans dotter. Det visade sig att jag har chattat med killen ganska intensivt under en tid, men nu har det varit tyst i åratal. Och så stod han där, med kvinna och världens vackraste och blygaste dotter. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga, jag blev i det närmsta stum. Det var så häftigt, jag trodde aldrig att vi skulle träffas och absolut inte DÄR. Livet kommer med spännande överraskningar ibland, när man minst anar.
Jag minglade ganska mycket, banden som var efter Kreti och pleti och Malin Frimodig vad bra, men de fångade mig inte på samma sätt som de andra. Det blev helt enkelt så att sällskapet blev mer intressant än musiken.
Mig och Cora!
Vid 22 var vi trötta och jag tiggde skjuts hem av Johanna. Det hade varit en fin och varm kväll med bra folk överallt och bra musikl Jag var nöjd när jag kom hem och insåg att jag haft en midsommar utan någon mer katastrof än att Malin gjorde illa sig när hon snubblade.
När jag kom hem slog jag igång en film och tog det lugnt. Laddade upp bilderna från kvällen och myste när jag tittade igenom dem.
Tack alla inblandade för den bästa midsommarafton jag någonsin haft.
Idag ska jag packa.
Saari önskar glad midsommar!
Midsommarafton.
Sillunch på mitt boende.
Jag vaknade med världens magsmärtor. Det var som om mina inre organ ville hoppa ur kroppen och jag tänkte att jaha, inget midsommarfirande för mig idag. Jag tog en dusch (och bad till alla gudar som finns om att det svarta inte skulle färga av sig på det röda i håret) och mot lunch kändes det bättre. Vi har nu ätit lunch och jag ska strax ta itu med att snoppa och skölja jordgubbar samt packa en väska inför kvällen.
Visste ni att det är kring midsommar som andevärlden ligger som närmast vår värld? Tänk på det idag.
Jag har gjort mig fin, eller så fin som jag kan bli, och känner mig peppad. Det ska bli roligt att träffa folk ikväll, men i bakhuvudet planerar jag också flyktvägar. Det blir nog bra hur som helst. Beroende på hur länge jag orkar stanna så kan jag eventuellt få skjuts hem också och slippa åka taxi.
Fit for fight.
Stress-torsdag.
Känner mig nöjd med håret :)
Det är STRESS. Igår fick jag en panikångestattack på apoteket och det är absolut ett tecken på att jag stressat för mycket. Jag måste ta hand om mig själv samtidigt som jag gör vad jag ska göra.
Har ringt samtal idag, plockat skräp, betalat räkningar, inspekterat medicinerna för att de ska stämma och snart ska jag iväg på stan för att handla kläder, sminkprylar, hygienartiklar, mat och såpbubblor. Jag tänker unna mig något onödigt också (för nej, såpbubblor är i allra högsta grad nödvändigt) som en belöning för att jag kämpar på.
Jag vill bara bli KLAR så att jag kan slappna av! Jag behöver lugn! På kvällarna sitter jag vid datorn och tuggar och pressar tänder tills jag får ont i huvudet. Jag stressröker och har ont i nacken jämt. Så spänd. Jag måste lära mig att slappna av emellanåt, ta mikropauser och andas.
Min enda oas är nätterna, när man känner sig fjäderlätt av sömnmedicinen och vaggas till sömn av Siouxsie and the Banshees. Det är skönt. Man kan liksom inte göra så mycket åt saker och ting på nätterna, även om tankarna stöts och blöts i huvudet så brukar jag tillslut kunna lägga ifrån mig dem för att de faktiskt inte gör någon nytta. De stressar mig bara när jag ligger i sängen och borde sova.
Ska nog ta extra sömnmedicin ikväll för att orka med Osjälvständighetsfestivalen imorgon. Malin Frimodig ska spela och hennes musik är magisk. Har lovat mig själv att ta en taxi hem om det blir jobbigt.
Men nu är nu, och om 20 minuter drar jag till stan i tusen ärenden. Louise som ska följa med mig från mitt boende brukar säga att jag shoppar som en man, jag springer in och tar vad jag behöver, betalar och går vidare. Det är inget velande fram och tillbaka och absolut inget synande av varenda grej som finns.
Så, tills vidare, ha en trevlig dag!
Ny header!
<--- Klicka!Vad tycks?
Måste erkänna att jag kände mig lite oinspirerad. Vi får se hur länge den här får hänga med.
Mycket att göra.
God morgon, solstråle!
Idag ska jag försöka få en bunt saker genomförda; Färga underhåret mer svart, gå på apoteket och hämta mediciner, gå upp på avdelningen och hämna de sista sakerna från min senaste vistelse där, lämna tillbaka en bok på bibblan, göra en ny banner och börja packa väskan.
Tror ni att jag hinner göra allt? Jag är säker på att någonting får stå ogjort, men huvudsaken är att jag fixar så mycket jag kan. Det är verkligen stressigt, men jag mår rätt bra.
Jag blir högre och högre. Det börjar bli skrämmande långt till marken, vad händer om jag faller? Men jag vinklar blicken uppåt istället och kör på!
Terminsavslutning.
Go'fika på bokcaféet Pilgatan.
Min läkare hade irrat bort sig och var därför sen, det var tydligen inte så lätt att hitta hem till mitt boende. Så går det när man förlitar sig för mycket på sin GPS! Mötet gick bra och han har fixat med mina mediciner, imorgon ska jag gå och hämta ut dem. När det är fixat så kommer jag kunna pusta ut litegrann i alla fall, då är det en sak mindre att oroa sig över. Det börjar verkligen dra ihop sig nu.
Efteråt träffade jag C och hon bjöd in mig. Jag skulle kunnat sitta i timmar och prata i hennes mysiga soffa, men jag hade en tid inbokad med mina terapeuter och fick skynda mig till bokcaféet Pilgatan.
När mina terapeuter hade frågat mig vad jag ville göra under den sista träffen för terminen så sa jag utan tvekan att jag ville fika på Pilgatan. Jag älskar det stället, jag kan gå där och nosa på all litteratur och fair trade-saker i evigheter. Så vi möttes där 15.00 idag och fikade ihop. Jag kände mig underligt nog jämställd med dem, för de har ju varit mina vänner genom den iskalla vintern när jag inte träffat någon annan än dem i princip. Skillnaden från nu och då är att jag mår ganska bra nu. Saker har inte slutat vara jobbiga, men jag känner mig mer levande, vågar satsa och har inkasserat en hel del vinster.
Vi pratade om våra sommarplaner och jag var eld och lågor över att få skita i allt vad psykiatri heter och våga leva lite. Det var en mysig träff och efteråt gick jag omkring och tittade på böcker. Fantiserade om hur det vore att arbeta där, få vara där varje dag...
Jag köpte en bok av Michael Moore och två av Joyce Carol Oates plus lite presenter. Efter det cyklade jag till ICA och hämtade ut ännu en bok av J C Oates.
Böckerna jag kom hem med.
Jag har fått så fina kommentarer här i bloggen och i min bilddagbok, jag blir alldeles rörd. Rörd och förvånad! Det är komplimanger och det är peppning, ingen skriver någon skit, alla är så fina mot mig och jag är bara inte van det! Hela livet har folk talat om för mig hur fruktansvärd och dålig jag är, och när folk faktiskt varit tysta så har jag istället hatat mig själv med styrkan av tusen eldar.
Jag saknar inte skolan ett dyft, det var där jag inte bara lärde mig läsa och skriva och lägga ihop ett och ett, utan jag lärde mig också att jag var ful, fel, dålig, löjlig och äcklig. Jag kan sakna pluggandet, men jag saknar inte plugget. När jag blir bra vill jag jobba för Friends eller liknande och berätta min och andras historier för skolungdomar. Barn kan vara så grymma.
Vuxna med för den delen, men numera blir jag stärkt av de få elaka kommentarer jag får för att jag vet att det finns vackra varelser där ute, varelser som blir vackra för att de sprider kärlek omkring sig. Som ni som kommenterat. Tack.
En nyfikad och glad Saari utanför Pilgatan.
Jag älskar mitt nya hår.
Jag har bestämt mig.
Ja, nu har jag bestämt mig för att mitt "nya hår" är jättehäftigt. Det känns bra! Lite mer svart i underhåret och det är perfekt. Det matchar min personlighet och är mycket ljusare, precis som livet verkar vara nu. Mycket ljusare. Min ekonomi är stabil och jag skapar mig fler och fler minnen med människor som betyder mycket för mig. Det är så det ska vara.
Min läkare kommer snart hit hoppas jag, han är 25 minuter sen. (Om han inte kommer så vet jag inte vad jag tar mig till.) Senare i eftermiddag ska jag fika med mina terapeuter och har sommaravslut. Det känns BRA, för jag är så otroligt less på allt psykrelaterat, jag är less på att jag efter alla år definierar mig som patient snarare än människa.
Så semester, here I come. Semester från ångest, från dumheterna, från att alltid vara tvungen att ranka sitt mående varje dag. Jag vill inte ha en tanke i mitt huvud.
GROWL!
Jag kommer stoppa trafik!
Just ursköljt hår.
Ja gottfolk. RÖTT blev det i alla fall! Herregud, jag LYSER ju! Jag vet inte om jag älskar eller hatar det.
Nu kommer ingen stirra på mina ärr i sommar i alla fall, haha.
Ja, vad tycks?
Hårprojekt.
Idag går hela dagen åt hårstyling. Jag Har gjort slag i saken och bestämt mig för att färga med extremtoning.
Jag har ju redan rött hår och tänkte utnyttja de röda pigmenten, men jag valde att bleka håret för att ljusa upp det och öppna upp hårstråna så att färgen fastnar bättre. Det såg helt katastrofalt ut:
KATASTROF, men vi är bara halvvägs!
Nu har vi smällt i rödfärgen och jag tänker sitta med den så länge jag orkar. Målet är 6 timmar, jag vet inte hur stor skillnad det gör jämfört med att sitta i en timme eller två men jag vet att det knappast skadar. Jag vill ha en så intensiv toning som möjligt.
Ikväll kommer den spännande upplösningen av Saaris hårfärgning!
Krogrunda.
Maria och jag ute på krogrunda!
Jag bestämde mig för att surfa på vågen. I veckan har jag träffat Alex, varit på stan, varit på fest och mina ben och höfter var så danssugna att jag bestämde mig för att gå ut på krogen och dansa. Jag har levt i den här verkligheten i veckan och utmanat mig själv på så många sätt. Därför tänkte jag att vad fan, jag kan gå ut istället för att sitta hemma och uggla. Jag tror att jag kände för att se hur mycket jag egentligen klarar, hur mycket jag orkar.
Maria var peppad på att följa med ut, så vi sågs på stan vid 21.30. Sedan gick vi på Rex där det var lugnt. Vi var ute så tidigt att vi inte behövde betala något inträde. Vi satt och tog det lugnt och väntade på att den som var DJ skulle spela något annat än disco, men utan lycka. Tillslut bestämde vi oss för att dra iväg på schlagerklubben.
Tyvärr var det så stängt som det kunde bli där. Vi ramlade in på O'learys som låg bredvid men det var ingen nattklubb där utan bara en trubadur. Vi såg en misstänkt möhippa och gick fram och gratulerade den blivande bruden. Det visade sig att hon kände igen mig från bilddagboken, vi har en gemensam vän så hon har sett mig på bilder. Det var ganska roligt tycker jag!
Alla känner apan, men apan känner ingen, sägs det ju.
På Olles med blivande fru Noselund!
Efter det bestämde vi oss för att gå tillbaka till Rex, och där var det folk! De spelade bättre musik, och jag träffade folk, bland annat Malin Frimodig och det var så himla kul!
Det var så mycket folk och jag fick ångest. Gick ut med mina cigaretter och försökte få smärtan i bröstet att lätta genom att andas, men det gick inte så bra. Jag flydde fältet, helt enkelt. Tack och lov förstod Maria.
Jag sms:ade med Olivia och cyklade förbi stället där hon var. Det kändes helt magiskt, även fast jag hade ångest så var det helt värt det, för jag fick träffa både Malin och Olivia på samma kväll. Vi var en fint sammansvetsad grupp på Vågen, vi var och är någon form av treenighet. Det är i alla fall så som jag känner det och vill minnas det.
Olivia var alldeles strålande LEVANDE. När vi började gå hemåt ville jag att det skulle sluta regna så att vi kunde stå och prata längre, men det bara öste ner så jag var tvungen att sticka.
Idag känner jag mig bakis fast jag inte drack en droppe alkoholhaltig dryck. Jag har ont i hela kroppen. Men jag är glad att jag gjort ännu en sak som är normal och bra för mig. Det är helt sanslöst - jag har inte varit på krogen sedan halloween. Även om jag fick ångest vid midnatt så var det värt det.
Jag känner så himla bra människor!
Tack Mary Jane ANGEL för kvällen!
Bröllopet.
Jag ger er min bästa royalist-vinkning, dagen till ära!
Vinka som en kunglighet!
På festen igår var vissa mer peppade än andra på brollopet imorgon, men alla kunde vinka som kungligheter.
Festen igår gick bra. Jag var så nervös och ångestig och ville bara vända om hela vägen dit, men efter ett tag i festlokalen kunde jag slappna av lite. Jag tyckerz inte att det var jätteroligt, men det var en personlig seger hur som helst. Jag är glad att Maria frågade om jag vlle följa med och att jag vågade följa med.
Jag fick ett otroligt sug efter att gå ut på krogen och dansa, eller att vara på parkfest och träffa människor som jag normalt knappt träffar. Det är positivt.
Men nu är det morgon och jag är trött, jag ska duscha och göra mig fin i Veictorias ära (även om jag inte riktigt tror på monarki). Det är som ganska roligt. Dumt, knasigt men roligt. Gratts till giftemålet med Boxer-Robert, Vickan!
Regn och rusk och fest.
Såhär ser jag ut idag.
Det känns verkligen tomt här utan Alex, men jag känner fortfarande hennes magi och när Maria frågade om jag ville med på fest ikväll så sa jag ja. Det är bra för mig! Jag ska (som vanligt) vara nykter, men jag behöver inte alkohol för att ha trevligt. Däremot behöver jag massor av säkerhetslinor. Jag känner ändå att jag har ett skyddsnät under mig om jag skulle falla, men varför skulle jag falla?
Vad är jag rädd för?
Egentligen?
Peppar med Lady GaGa på högsta volym, som vanligt, och sjunger med. Om ett tag ska jag och Maria ta bussen till festen så det blir nog bra.
Krya på dig, Alex! <3
Vad är jag rädd för... egentligen?
God anledning till dålig update.
Jag träffade Alex för första gången!
Egentligen har det inte varit dålig uppdatering på bloggen, det har ju faktiskt bara gått en dag, men det känns som att det gått flera men ändå inte tillräckligt många!
Igår stod jag tillslut på busshållplatsen vid NUS och väntade på Alex. Jag var så nervös, hade tusen känslor som brottades inom mig och fick mig att nästan kräkas medan jag spanade efter bussen. Och när den kom - magen gjorde uppror, jag ville stänga av mig själv.
Och sedan steg hon av bussen.
Jag tror att jag tjöt "HEJ" och kramade henne, kramade henne länge och kände att hon var verklig. Magen lugnade ner sig, och sedan kändes allt så surrealistiskt när vi började gå hem till mig. Surrealistiskt men underbart. Det var så lätt att prata med henne och det var bara... VILKEN KICK!
VÄNSKAP.
Vi har bakat kakor, sett film, varit på stan och allt har varit väldigt intensitvt - just därför känns det som att det har gått flera dagar och inte bara två. Jag älskar den här tjejen, hon har ett stort positivt inflytande i mitt liv. Hon förde magi med sig när hon kom, det är jag säker på.
Idag på apberget. En kille var snäll och fotade oss, sedan tappade vi kameran i marken när han skulle lämna tillbaka den, men tack och lov lyckades vi återuppliva den. Kamera är bra att ha, för att föreviga sånt här till exempel.
Men den magiska tjejen åkte tyvärr hem idag, hon hade en hemsk urinvägsinfektion. Jag var såkalrt ledsen, men hälsan går först. Och det känns verkligen som att vi har hela framtiden på oss att ses. Hon skakade liv i mig, idag på stan så kändes det som att jag kunde klara av allt! Känslan hänger kvar, jag ser fram emot att träffa Alex många fler gånger.
I övrigt så har jag jagat efter min läkare - fortfarande handlar det om att jag behöver mediciner till semestern jag åker på om en vecka. Vårdmötet har jag slutat hoppas på, för min läkare går på semester från och med nästa vecka. Om han inte hinner hjälpa mig så måste jag ta kontakt med mobila teamet och det vill jag INTE. De skulle säkert strula till allting.
Nu sitter jag och hoppas på att Alex har kommit hem helskinnad. Jag är helt slut i hela kroppen och huvudet efter en intensiv, kort men kraftfull träff. My heroine.
HJÄRTA!
Längtansfull!
Förväntansfull Saari!
Ojoj, nu närmar det sig.
Spelar Alice in Videoland på högsta möjliga volym och peppar, pepp pepp pepp! Jag är nervös, jag är förväntansfull, jag är längtansfull. Nu ska jag bädda Alex säng och sedan ska jag fara och handla mat till oss. Ikväll kommer hon och jag vet knappt vad jag ska göra av mig själv!
Det är svårt att inte stressa iväg. Och när jag stressar så öppnar jag fönster för demoner, så jag ska försöka ta allt i lugn takt. Inga demoner ska få förstöra någonting nu. Nej, absolut inte.
Jag ska krama henne, hålla om henne, kyssa henne på kinden och stryka henne över pannan. Jag ska visa att det finns trygga platser här i världen. Kärlek är en trygg plats. Oh, life.
Jobbar på en ny banner.
Vad tycker ni?
Jag är så glad nu!
Är nervös och glad och nojjig och allt på en gång. Förestället mig hur det ska kännas när jag ser henne stiga av bussen och våra sökande blickar möter varandra.
Har haft otroliga socker-cravings idag, det gick så långt att jag sökte igenom frysen efter kakor eller någonting innan jag skärpte mig och drack ett glas fil istället. Men när jag får finbesök så ska jag släppa lite på reglerna - varför inte? Det är ju för fan fest!
Nu har jag duschat och ska med glädje sortera tvätt. U-u-u-underbart!
Tack!
Jag har inte varit uppe i fem timmar ens, och mina lungor är sönderrökta. Jag känner mig speedad och då röker jag alltid extra mycket. Förhoppningsvis får jag finbesök imorgon som ska stanna till fredag, men det är fortfarande oklart om min vän kommer. Jag säger till henne att hon måste ta hand om sitt hjärta i första hand. Man måste ALLTID ta hand om sitt hjärta i första hand och vara lyhörd för sina egna känslor och sitt mående. Så är det bara. Vi får helt enkelt se hur det blir!
Jag har städat som en tok idag, jag vill ha det fint ifall jag får mitt finbesök. Rent och ganska snyggt ska det vara. Fast jag har två stökiga hörn i min lägenhet som ALLTID är stökiga, jag blir bara inte av med stöket där hur mycket jag än försöker. Jag antar att man är förlåten för sina stökiga hörn, eller hur? Till och med Monica i Vänner har en garderob som är stökig. Att jag har två borde inte vara så konstigt eller farligt, antar jag.
Snart kommer mina terapeuter hit, och jag har tusen frågor och funderingar. Jag tänker som sagt ställa mina frågor och lämna över all skit till dem så att jag är fri i tanken när jag åker på semester.
Jag pratade med mamma igår och vi kom överens om att det viktigaste är att vi har en öppen dialog, att jag säger till om jag börjar må dåligt så att vi kan distrahera mig på något sätt, eller att jag säger till ifall jag behöver gå iväg och vara ifred. Föregående sommar och sommaren innan det funkade det jättebra. Det viktigaste är att prata och låta varandra veta var gränserna går. Tack vare det så tror jag att vi kommer ha himla kul tillsammans.
Jag kan bara inte hitta min baddräkt! Ska jag behöva bada i en sliten tunika igen? För en sak är säker, jag ska bada så mycket som jag bara kan! Trotsa alla dumma tankar och trotsa alla som kommer att stirra.
Förra året badade jag för första gången på flera år!
Frågor till er läsare!
Sparsamt sminkad för en gångs skull.
Igår somnade jag faktiskt i god tid. Helt underbart! Det behövdes verkligen.
Jag har i princip gett upp det här med Vågen. Jag tar mig inte dit, dels för att jag måste åka buss och dels för att jag har tid på förmiddagen och har svårt att ta mig upp på grund av mina sömnstörningar. Dessutom så kommer jag aldrig ihåg någonting som vi pratar om, jag vaknar till vid lunchtid och bär inte med mig ett dyft från vår träff.
Jag håller på att sakta ner allt med psykiatrin. Det blir en välbehövlig semester med 4 veckor utan terapi. Efter det vet jag inte hur mycket kontakt jag vill ha. Jag är hemskt osäker på vad som är bäst för mig.
Jag har en fråga till er som läser min blogg. Varför läser ni den? Vad föredrar ni att läsa, förutom om mitt dagliga liv? Recensioner, om diagnoser, videobloggar, noveller, dikter? Finns det något ni uppskattar extra mycket?
Talangfulla vänner!
Två veckor kvar!
Inte långt kvar nu!
Pappa nämnde i telefon ikväll att det är två veckor kvar till segelsemestern. Jag ska följa med alla tre veckor! Plötsligt blev jag... rädd tror jag. Det är underbart att vara ute i segelbåten men det är så mycket som måste klaffa, och jag känner att jag absolut inte får bryta ihop.
Men så ska jag inte tänka. Istället tänker jag se på det som så att jag kommer få möjligthet att slappna av, bara flyta med, inga krav. Ta med böcker, musik, kanske pappas lilla gitarr och få uppleva höga kusten med mina älskade föräldrar. Visst, jag kommer säkert ha ångest, men det kan jag ju ha överallt.
Det är några frågetecken som måste rätas ut och det stressar mig. Jag måste få ut tillräckligt med mediciner och få veta vad som händer ifall jag skulle bli sjösjuk och kräkas upp medicinerna, måste lämna mina frågor om fortsatt behandling hos min läkare och mina terapeuter.
Kort sagt, göra mig fri från alla tankar och bara vara, bara ta SEMESTER!
Blå söndag.
Fortfarande tankar, hur ska jag reda ut mig själv? Helgen har varit blåfärgad men jag klarar mig.
Socker detox i veckan. Jag kommer bli helt galen, men jag måste. Det har blivit för mycket sötsaker den sista tiden.
Behandlingshem/behandlingscenter?
Jag har varit på två behandlingscenter i Umeå, och det finns två kvar. En för psykosproblematik och en för ätstörningar. Som sagt, gripa efter halmstrån.
Den enda motivation jag har till att försöka är att jag är sjukt trött på att ha det såhär.
Idag har jag sett Sicko av Michael Moore, och så har jag läst i boken Junk av Melvin Burgess. Jag rekommenderar både filmen och boken.
Hoppas verkligen på god sömn inatt. Jag behöver det desperat.
Tecken på att jag börjar bli en riktigt gnällkärring.
Saari är JÄVLIGT förbannad!
Förra helgen vibrerade mina väggar av en häftig bas. Sömnlös av ljudet gick jag ut i trapphuset och letade efter källan och det visade sig vara mina grannar som bor längst ner och längst bort från min lägenhet. HUR kunde de spela så hög musik att jag på tredje våningen blev så störd att jag inte kunde sova!? De slutade spela vid 02-02.30. Jag funderade på att knacka på och be dem sänka ljudet, men jag vill inte vara en gnällkärring som förstör andras fester. Och jag är ju faktiskt 23, det är JAG som borde ha fester som stör grannarna.
Men nej. Jag har blivit väldigt ljudkänslig och jag sover illa. Jag behöver min sömn. Arg som ett bi låg jag och väntade på att de festen skulle sluta och när den gjorde det så kunde jag tillslut somna.
En gång är väl okej, egentligen. Men nu har personerna i samma lägenhet börjat förfesta med musik som skulle kunna väcka de döda och hålla de döende levande. JAG ORKAR INTE, jag behöver sova på nätterna!
Så jag förbereder mig på att gå och knacka på inatt och antingen be dem bjuda in mig eller se till att hålla volymen nere.
Jag ser mig själv med en rulator och en rapp pensionärskäft, med fingret hyttandes i luften. Jag har en mycket god start på att bli en äkta gnällkärring som ingen granne kommer tycka om. Arga lappen - here I come!
Funderar på att gå till motattack med att lägga en brinnande påse med hundbajs utanför deras dörr, plinga på och sedan springa iväg. Då blir jag en störig tonåring istället.
Jävla dryga människor. Jag tycker inte om dem. Vi är en störig art.
Pulp Fiction.
Pop!
Sömnen har blivit totalt uppfuckad igen. Jag kan inte somna, ligger i sängen och efter ett tag så går sömnmedicinen ur kroppen och jag måste tillslut gå upp och ta extra. Jag försöker ändå att inte stiga upp alldeles för sent, vilket resulterar i att jag på grund av sömnbrist kan somna var som helst på eftermiddagarna.
Jag skulle egentligen träffa min läkare idag, men han fick ett akutfall att ha hand om. Han får helt enkelt ringa och boka en ny tid med mig för jag behöver träffa honom. Jag måste fråga om jag kan få mediciner för fyra veckor när jag ska ut och segla, och så undrar jag vad jag ska göra om jag blir sjösjuk - jag kanske spyr upp medicinerna. Jag måste också fråga om det är okej att jag tar en Nitrazepam de nätter då jag inte kan sova, när Stilnocten gått ur kroppen eller om jag ska göra på något annat sätt.
Jag försöker knyta ihop säcken till en bra sommar, en sommar långt bort från psyket. Fixa alla detaljer så att jag aldrig ska behöva ringa någon. Tillbringa sommaren med mina nakna fötter plaskandes i vattnet. Slå rekord i antal böcker jag hinner läsa ut på de tre veckor som vi är ute och seglar. Sådana saker.
Förutsatt att min hjärna slutar spöka för mig.
Just nu är Maria och handlar godis, vi ska se Pulp Fiction när hon kommer tillbaka och det är faktiskt lite pinsamt att erkänna att ingen av oss sett den tidigare. ingen av oss har varit så sugna på att se den, men jag känner att nu MÅSTE vi göra det.
Det blir nog ingen utgång ikväll. Det är trist, men jag är trött och Maria är trött. Å andra sidan kanske man skulle piggna till av hög musik och lite dans... Det var så länge sedan jag gick ut och jag älskar verkligen att gå ut och dansa. Sist jag var ute var i september. Dessutom är det en chans att knyta nya kontakter. Även om det inte blir ikväll, så vill jag gå ut inom den närmsta tiden. Jag behöver det verkligen!
Grattis till studenten, kusin!
Idag firar hela stan!
Idag tog min kusin på mammas sida studenten! Stort grattis till Bella!
Jag blev sen till mottagningen av studenterna vid 12-tiden, tyvärr. Anledningen är att jag av någon anledning varit helt svimfärdig hela förmiddagen, jag försökte sminka mig men fick lov att sätta mig hela tiden. En procedur på kanske 15 minuter eller mindre blev 45 minuter lång. Men jag hann dit och jag var där och jag fotade.
Kan inte säga att jag varit vidare fit for fight idag. Efteråt så tog mina släktingar bilen ner på stan, medan jag cyklade dit. Det var så fullt av folk och fullt av studenter i extas. "ARBETSLÖÖÖS, TJALLALALALA!" och andra slagord ekade, de flesta vagnar gungade okontrollerat för att studenterna hoppade omkring. Det var konfetti och cider och allt som hör till.
Stod och väntade på att min kusin skulle rulla förbi, så att jag kunde ta lite kort. Men allt ljud, alla människor, allt sånt störde mig till den grad att jag kände att jag kände att jag skulle kunna kräkas när som helst.
Jag mötte släktingarna på rådhustorget och vi väntade, men jag hann aldrig se min kusin innan jag fick rusa därifrån.
Jag vet inte vad som är så fel med mig idag. Jag är glad för min kusin men jag tror att jag djupt inom mig bara såg mig själv på flaket, såg min gymnasietid och hur jävla tung den var. Och katastroftankarna, tankarna på att någon skulle göra illa sig, de hopade sig i huvudet och när en tjej fick kliva av en vagn för att kräkas så fick jag nog.
Jag cyklade hem och avskydde mig själv, man tar ju bara studenten en gång och jag missade studentfikat hemma hos min moster för att jag inte klarade av det här.
Jag menar, på hennes stora dag så vill jag inte tänka på mig! Men det blir alltid så. Det är alltid någonting med Sara.
Read my eyes.
Återvändarträff och andra funderingar.
Nollställd.
Sov dåligt inatt, av förklarliga skäl.
Idag har vi haft återvändarträtt på mitt boende, där alla som bott här förut är välkomna på lunch och fika. Jag tror jag har ätit tillräckligt mycket kycklingsallad för att kunna hålla mig mätt i ett par dagar. Det var roligt att träffa alla de där människorna man nästan aldrig ser numera, både kvinnor som bott här och kvinnor som jobbat här.
Det var så hög ljudvolym, jag orkade inte delta i några samtal helhjärtat och det var synd. Jag önskar att jag varit sprudlande och charmerande. Jag önskar att jag utnyttjat träffen för att catcha up med de jag inte träffat på ett tag.
Det var rörigt i mitt huvud och det var rörigt runtomkring mig, så jag la mig i soffan och blundade. Jag somnade och det var skönt, men jag känner mig inte ett dugg piggare nu efteråt. Jag hann inte säga hejdå till alla heller.
Funderar på behandlingshem och behandlingscenter. Det känns som att jag vill göra en kraftansträngning för att må bättre, men det skulle vara bortkastat med ännu en behandling som inte fungerar. Dessutom verkar ingen riktigt veta vad som är fel (utom jag), I-M föreslog för ett tag sedan en ADHD/ADD-utredning och jag blev irriterad - vet de inte vad de har att göra med? De känner ju mig. Jag antar att hon föreslog utredningen för att jag inte blir bättre av terapin och fortfarande åker som en jojo mellan mitt boende och slutenvården, de kanske hade missat någonting. Men enligt min läkare är en ADHD/ADD-utredning gjorts 2006 där de diagnoserna uteslöts helt och att det inte är någon idé att göra en full utredning på det igen.
Jag blir bara så trött. Jag har ingen ork för terapi nu, tur att det snart är "sommarlov". Jag ska ta mina mediciner som de är ordinerade och försöka att inte oroa mig för en oviss framtid.
Jag har snart betat av alla behandlingscenter som finns i Umeå. Och ändå sitter jag här. Jag har inte varit omotiverad, men jag har misslyckats att bli bättre på de ställen jag varit på. Å andra sidan kanske det skulle blivit mycket värre än vad det är nu om jag inte fått vara på MBC och TBC. Det kan ju ingen veta.
En känsla av misslyckande - jag får hjälp från alla håll och kanter men sitter ändå djupt nere i brunnen. Jag kan knappt se ljuset vanför mig.
Deras ord har ingen betydelse för mig.
Splittrad.
Deras ord har inte längre någon betydelse för mig. Dissociativ, psykotiska symptom, perceptionsstörningar, whatever. Allt jag är att det är jobbigt. Jobbigt att inte kunna lyssna på radion utan att ramla rakt ner i Underlandet. Saari Underground. Men jag måste ha musik på jämt för att tysta mina egna tankar, och andras. Tysta viskningarna.
Jag gick till läkarsamtalet i fredags för att få mina tankar tillbaka. Jag kom hem utan dem. De verkar vara borta för alltid, stulna av fel människor.
Jag och mina terapeuter kan i alla fall enas om att jag har problem, och att vi alla vill lösa de problemen - oavsett var de kommer ifrån. De kommer om en halvtimme och jag ska fråga dem var de varit när jag behövde dem förra veckan, när jag blev inlagd. Jag var ensam på en låst avdelningen, personalen spionerade på mig på håll, ingen kom och frågade hur jag mådde. Jag blir alltid så sjukt nojjig av att vara där, och även fast mitt förnuft säger att det INTE är Theralen i deras vattenkannor så smakar det ändå Theralen. Därför drack jag bara kranvatten, men ändå fanns smaken kvar. Mina sinnen lurar mig. Det är hemskt jobbigt.
Jag känner hur ilskan bubblar upp inom mig. De kommer snart och jag ska ställa dem mot väggen och säga ifrån, säga att jag vill att de ska prata med mig, jag är rädd att de har hemligheter för mig.
Det kanske är dags att göra slut med psykiatrin.
Yaaawr!
God morgon!
Igår var jag hög på shopping-endrofiner men kraschade rätt hårt på kvällen av orsaker jag inte vill tala om här (men jag lär gnälla i min låsta blogg senare idag). Tur att jag har Malin.
Jag känner mig piggare nu, sover bättre på nätterna. Jag antar att kroppen börjar vänja sig vid medicinerna.
Allt jag tänker på är seglingen i sommar. Jag skulle gentligen följa med i en vecka under mammas och pappas semester, men mamma har frågat mig om jag vill följa med alla tre. Det skulle vara jättekul, men jag måste prata med Thomas om hur vi ska göra med medicinerna när jag är borta. Jag har ApoDos som jag hämtar ut varannan vecka på Norrlands universitetssjukhus, men om jag är ute i båten är det omöjligt. Måste få någon form av dispans för att få hämta ut mer mediciner.
När det känns jobbigt så tänker jag på Trysunda, tänker på att bada från aktern på vår segelbåt och på att vakna varje morgon till skvalpande och fiskmåsars skri. Det är inte så dumt. Tänker på att sitta på stenhällar i solen med parasollet jag fick av Maria, tänker på all läsa ut bok efter bok i sittbrunnen. Grillning, och att eventuellt ta med mig vår lilla gitarr hemifrån för att plinka på.
Jobbar på en blandskiva med låtar kopplade till båtlivet.
Fast jag är rädd för att bli sjösjuk!
Nu ska jag göra lunch (quornbiff med nudlar och creme fraische) och sedan försöka städa undan här hemma. Det ser förjävligt ut. Jag har inte orkat städa på ett tag och nu känns röran oöverkomlig. Nåväl, jag kan väl peta lite och plocka bort det värsta. Men först lite energiintag.
Dagens shoppingfynd!
Den här zebraklänningen har jag kikat på ett tag och slog till idag! Köpte också ett långt svart linne som jag har under.
Den här toppen gjorde faktiskt att jag fick en figur, men jag är ändå osäker på den. Vet inte vad jag ska ha till, så eventuellt lämnar jag tillbaka den. Men den var så billig att jag tyckte att det vore värt att ta med den hem och testa tillsammans med andra plagg!
Hittade en jättesnygg hoodie med dragkedja, och plagget jag hade på mig i bilden ovan fick också vara med på den här bilden.
Jag har haft samma gröna, bekväma väska i åratal, men idag blev jag helt plötsligt sugen på nya. Köpte den lilla väskan på barnavdelningen på Kappahl och på Åhléns köpte jag en väska som matchar min nya klänning. Oh yes!
Idag är jag stolt och glad. Jag har handlat upp tre femtedelar av pengarna jag fick i -20kg-present av mina föräldrar, så jag har en del pengar kvar och har fyndat massor av fina saker, som ni ser ovan. Dessutom var det inte så hemskt att gå på stan, jag såg för en gångs skull nästan inte de andra människorna. Jag brukar alltid känna mig uttittad och i vanliga fall så brukar jag vara säker på att människor står och viskar om mig, men idag var det bara shopping som gällde och jag var på bra humör.
Jag tog visserligen en halv Xanor, men trots det så var det faktiskt JAG som fixade detta, som gick två timmar på stan bland massor av folk. En ur personalen på Hera följde med mig men det var mer för att få smakråd än för att jag inte skulle klarat det själv. Det känns jättebra. Nu har jag massor av nya saker och jag känner det där ruset man får när man är på en shopping-spree. SÅ skön känsla!
TACK mami och papi!!!
Var är alla elaka människor?
MONSTER!
Det blev en tidig kväll igår, gick isäng strax efter 22 och somnade innan 01. Har verkligen sovit ut känns det som, jag är piggare än vad jag varit de senaste dagarna. Jag måste ha varit väldigt stilla också, för jag har fruktansvärt ont i ena höften. Det var svårt att stiga upp i morse på grund av att jag hade så ont. Förmodligen har jag legat på höften mer eller mindre hela natten.
Jag känner mig taggad på att fara till stan och shoppa! Allt sånt är liksom så mycket roligare när man gått ner några storlekar. Jag har spanat in en zebraklänning och hört ryktas om att de har toppar med tigermönster på Gina Tricot. Ska gå på Kappahl också, se om de fått in några fler fina kjolar på barnavdelningen med stretch i midjan. Jag äger faktiskt två kjolar från barnavdelningen, tro det eller ej!
Jag har funderat på varför jag nästan aldrig får elaka kommentarer på bloggen. De elaka kommentarerna på bilddagboken har också blivit färre. Jag saknar dem inte för fem öre, men jag sitter alltid beredd på att någon (oftast anonym) idiot ska komma och klaga på hur jag ser ut. Jag kan absolut handskas med elaka och missunnsamma människor, men jag behöver sällan göra det numera. Skönt!
Var är alla elaka människor? Jag saknar er inte, kanske är det så att jag fått tyst på er genom att inte bry mig!
Det här är inte roligt.
Jag sover rätt bra på nätterna, men idag har jag tagit två power-naps på en timma vardera. Ingen direkt förbättring. Det är på grund av medicinhöjningen, den höjdes för snabbt! 200mg extra direkt blev för mycket visar det sig, onekligen.
Har du svårt att sova så rekommenderar jag Seroquel.
Alla jag pratar med verkar märka att jag är medicinpåverkad. Mamma tycker att jag sluddrar i telefon, en vän frågade om jag var bensad. Jag skäms över mig själv, fast jag egentligen inte har kontrollen. Det är hur som helst INTE roligt att människor märker att jag inte är mig själv riktigt.
På tal om trötthet så hjälpte det inte direkt att grannarna längst nere hade en röjarfest. Väggarna vibrerade. Jag undrade först om jag hallucinerade, men när jag väckte personalen på mitt boende så sa hon att hon också hörde det. Jag tror att det blev lugnt vid 02.30, strax efter det kunde jag somna.
Jag kände hur den elaka tanten i mig ville knacka på och klaga passionerat eller ringa störningsjouren, men folk måste ju få ha fest någon gång. Det är inte som att det hände alltför ofta. Det var bara det att jag behöver sömnen extra mycket nu.
Imorgon ska jag shoppa, om jag är pigg nog. Har fått pengar av mina föräldrar, vi har en överenskommelse om att jag ska få belöningar för vart femte kilo jag går ner och nu har jag förtjänat en shoppingrunda!
Som en pensionär.
Godnatt.
Lördag kväll. Jag har läst massor, läser än en gång Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Jag älskar verkligen den boken och jag känner likt så många andra solidaritet med familjen Spungen och framför allt Nancy. Det är en fantastisk bok och recensionen jag skrivit för många år sedan hittar du HÄR.
Jag känner mig gammal. Var tog den orädda Sara som slängde sig ut på fest eller andra upptåg i sista minuten på helgerna? Var tog hon som vågade åka långfärdsbuss till Luleå och sin bästa vän, med bara några dagars varsel? Det är inte det att jag hellre umgås med min bok, det är bara det att jag är trött och inte mår på topp. Inte för att det inte var så förut - jag kanske helt enkelt lärt mig att lyssna på min kropp och mitt psyke. Jag saknar dock kontakten med mitt hjärta.
Jag kan nästan se de gråa håret när jag ser mig i spegeln. Jag har blivit så gammal. Jag ser inte gammal ut, men jag trivs definitivt bättre i sällskap med äldre människor än jämnåriga. Inte jämt, men ofta. Och de jag känner som är i min fysiska ålder uppfattas också som äldre än vad de är. Jag antar att det är baksidan (eller framsidan?) av att ha ett stort bagage - man är både hemskt liten, och samtidigt väldigt gammal.
Min pappa uppmuntrar mig alltid att gå ut och vara ung, det är fint. Jag behöver inga förbud för jag bryter inga regler ändå. Jag behöver snarare uppmuntras till att vara ung, dum och göra misstag. Då menar jag vanliga, normala ungdomsmisstag.
Men ikväll umgås jag med familjen Spungen, min gitarr och radion. Livet finns ju alltid kvar där ute, hoppas jag.
Seroquel - biverkningar.
Okej, höningen från 400mg Seroquel till 600mg Seroquel Depot KÄNNS. Jag raglar, är ständigt trött, har dimsyn. muskelspänningar och fungerar inte socialt för att jag glömmer bort orden.
Det är inte roligt och jag hoppas att det går över snarast. Jag hoppas att jag slipper sitta och leta efter orden på grund av medicinerna som segar ner hela systemet. Det är pinsamt att snubbla omkring och ragla när jag försöker gå från punkt A till punkt B, det är pinsamt att sluddra och att det märks att jag är medicinpåverkad. Snälla gode Gud eller vad som helst, låt det försvinna snart.
Mammas röst i telefonen när jag berättade om mer medicin, den lät orolig. Det gjorde henne bekymrad. Hon sa någonting om att jag då kommer vara ännu mer trött med en uppgiven röst. Det är jag också rädd för. Förhoppningsvis försvinner tröttheten om ett tag, jag vet inte hur länge, men jag vill att det ska vara nu och inte sen.
Gnäll gnäll gnäll. Förlåt för alt gnäll. Men det är inte roligt att vara tvungen att äta mediciner, jag tycker faktiskt att lite (mycket) gnäll är helt på sin plats. Jag påverkas så mycket av den att det är svårt att tänka på annat... men jag antar att det är bättre än att sitta och gnälla på sjukdomen.
Ikväll ska jag läsa och se på serier. Inget speciellt alls. Jag vågar inte följa med mitt boende på ICA Maxi på grund av ovanstående orsak och jag vågar inte hänga med CKay på vad hon nu hade i åtanke. Jag är helt luddig i huvudet och kan knappt läsa. DUMT!
Jag är officiellt utskriven!
Dagens webcambild.
Idag åkte jag upp på avdelningen för att ha ett läkarsamtal och bli utskriven. Det var allt jag tänkte hämta. Min läkade var 50 minuter sen och samtalet gick fort vilket gjorde mig ganska irriterad. Igår byggde jag upp spänningar i kroppen och knoppen, jag var hemskt orolig inför samtalet men när vi kom dit var det slarvigt och jag insåg att jag inte hade behövt vara så spänd och orolig. What a waste.
Jag blev i alla fall utskriven. Jag minns faktiskt inte om vi ens pratade om hur jag mådde idag. Jag minns inte mycket, egentligen. Jag upptäckte ikväll att jag lämnat kvar en nästan full fil-tetra på mitt köksbord från frukosten. Jag sov en timma i eftermiddags för att jag var så trött (pga Seroquel-höjningen?) och det är först efter den luren som minnet återgått till det normala.
Jag förstår inte riktigt varför jag får neuroleptika när det påstås att jag är dissociativ. Antipsykotisk medicin kan snarare förvärra dissociation - så jag förstår ingenting. Och samtidigt som jag har dissociativ problematik så yppade läkaren någon gång att jag påvisade psykotiska symptom och jag känner bara - BULLSHIT. Tala ur skägget eller låt mig vara. Jag orkar inte höra, det spelar ingen roll vad ni har att säga om mig. Jag borde verkligen sluta lyssna på dem.
Hur som helst så mår jag bättre här hemma. Jag får fortfarande kämpa men jag får mycket mer sällan riktig panikångest numera, bara det är underbart. Jag är mycket tacksam för Xanor Depot. Och anledningen till att jag sökte vård den här gången, (vilket jag inte vill ange), har dämpats tillräckligt för att jag ska kunna vara hemma.
Så, jag är utskriven och fri. Jag ska verkligen försöka göra någonting bra av mina dagar. Jag försöker se solen, försöker känna dofterna och kärleken. Och som jag sagt, jag sväljer vilka piller som helst bara jag slipper slutenvården.
Nu ska jag ta en cigg på min balkong, se solen sjunka och känna att nu är det jag som väljer vad jag vill göra.
En Saari i försommarsol.
Summer sunshine.
Jag är -20kg från min maxvikt!
Jag för ungefär ett år sedan, 20kg tyngre än idag!
Hurra hurra hurra! Idag ställde jag mig på vågen och den berättade för mig att jag nu väger 20kg mindre än vad jag gjorde för ett år sedan!
Vad har jag gjort för att gå ner i vikt? Jag har slutat hetsäta (hur jag lyckades med det vet jag inte), slutade med Lithionit, bytte Coca Cola mot mineralvatten, ätit regelbundet och även börjat röra på mig lite smått. Jag har gjort små ändringar i taget.
Men jag har också, på grund av mitt mående, förlorat matlusten under stora perioder vilket kanske inte är lika hälsosamt som de ovan nämnda orsakerna till min viktnedgång.
Det här är jag idag. Kläderna döljer på sätt och vis hur mycket jag gått ner, men ändock... -20kg!
Bloggsvar 2!
Fyller på med det folk har frågat mig via bloggsvar. Undrar du någonting och vågar fråga (vilket jag insisterar på att du gör) så klickar du på knappen "Fråga mig" under varje inlägg eller ställer frågan i rutan till höger! Jag svarar på dem löpande och lägger sedan upp dem på bloggen.
Vi har ett alldeles speciellt förhållande, Maari och Saari! I gymnasiet började jag använda det smeknamnet på nätet. Så här är historien bakom Saari :)
Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på inom psykvården, speciellt slutenvården. Det är för mycket för att kunna tas upp här. Men vad jag direkt kan säga är att personalen måste bli fler, för att de ska ha tid med sina patienter! Det behövs fler skötare, sjuksköterskor, underläkare, överläkare! Det behövs också mer utbildningar om hur man hanterar patienter med olika problem. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, det kan behöva ett eget blogginlägg.
Två förmiddagar i veckan finns det tillgång till arbetsterapin. Själv har jag varit där ett par gånger, och man kan göra allt från att måla till att sticka till att göra pärlarmband. Det finns dock inte så mycket intresse, eller så mår patienterna för dåligt för att gå. Själv så brukar jag försöka sova på förmiddagarna.
Mina terapeuter och jag har samtal en gång i veckan. På avdelningen är det tänkt att de personer i ens vårdlag ska kolla upp hur man mår dagligen men det kan gå en vecka innan någon som har ansvar över min inläggning frågar hur jag mår.
Mitt smeknamn Saari är en lång historia. Många tror att jag är finsk eller någonting på grund av just det skäl du gav, men så är det inte! Jag kan förklara närmre om du har lust!
Tack så mycket för omtanken. Kram på dig Saara!
Jag minns att jag motiverades mycket av en lokal skrivarsajt för ungdomar, där jag och mina vänner skrev artiklar, noveller och dikter. Där såddes ett för som blommade när jag gick i gymnasiet. Där föddes författardrömmen.
Skriver en kommentar i din blogg om hur du kan kontakta mig!
Jag måste bittert erkänna att jag inte tror att jag kommer att bli frisk och helt fungerande någonsin, men jag tror att jag kanske kommer kunna må lite bättre i alla fall. Men frisk? Nej. Det har hänt för mycket för att det ska vara möjligt.
den 27 maj:
Nej, jag blir inte stressad men det är ju alltid roligt att veta vem man svarar till! Och när frågorna är personliga, eller kritiska, då tycker jag att det är jobbigt om personen är anonym. Jag känner att om jag ska vara ärlig i en svår fråga, så ska personen som ställde den också vara ärliga.
Alla på mitt boende har individuella dagar, det finns inget schema som gäller alla. Däremot har vi husmöte och en målningsgrupp en gång i veckan, samt en gemensam middag i veckan. Vi bor 7 starka kvinnor här.
Jag har många favoritlåtar, men min absoluta favorit är Malin Frimodig - Song for Sara. Inte bara för att den är skriven för mig, utan för att den har en vacker melodi, utsökta detaljer och en dynamik som tillsammans är förtrollande.
Jag skulle vilja ha ett idealfritt samhälle, men det vore en utopi och det kommer vi aldrig uppnå. Jag tycker att varje människa ska hitta sin egen stil, sin egen trivselvikt och sin alldeles egna personlighet. Ideal blir krav som är onödigt, för ingen kommer någonsin känna att hon eller han nått idealet. Det är en evig strävan, och istället för att sträva efter den perfektionen tycker jag att man ska känna att man är bra som man är. När det kommer till kritan så uppnår man egentligen ingenting än massa stress över att jaga ett ideal. Ingen annan kan säga åt dig hur du ska se ut, det ska du bestämma alldeles på egen hand. Ändå lever jag inte efter min egen filosofi, för det är otroligt svårt. Men ur vissa aspekter har jag i alla fall accepterat vissa saker i mitt utseende, sådant som jag inte kan ändra på.
Jag har varit både lycklig och olycklig men nej, jag känner mig inte lycklig just nu. Jag känner mig inte heller olycklig.
Alla bloggar som jag länkat från min blogg läser jag oftast dagligen, plus några till. Av "storbloggarna" gillar jag Foki bäst.
Dagens webcambilder.
Prövar ut en ny sorts lugg.
Idag har jag en sak på agendan - lämna tillbaka filmer och en bok på biblioteket. Resten av dagen ska jag koppla av och inte göra ett dyft, för...
Flätor!
... jag firar nämnligen någonting. Någonting som ni får veta sen :D
Smile!
Permission och medicinhöjning.
Seroquel, too good to be true?
Jag är hemma nu. Idag blev det för mycket och jag svor att om jag inte fick permission så skulle jag skriva ut mig. Jag har sovit bra, men det är en tuff miljö under alla vakna timmar. Jag har varit inlagd i två nätter och känner att det snarare har gått 20 nätter. Det har gått så lite tid men mitt huvud har snurrat fortare och fortare. Ingen ro, ingen rast.
Jag träffade mig läkare i ca 5 minuter idag, i korridoren. Jag bad om permission (som jag tjatat om med personalen hela dagen) och han tyckte att det var okej, han vet att avdelningen inte är ett bra ställe för mig. Jag behöver liksom inte förklara. Så sa han någonting om att jag äter 600mg Seroquel vilket inte stämmer, det är 400mg påminde jag. Så där, i korridoren, höjde han den till 600mg och jag sa ja, ja, ja - vad jag inte sa högt var att jag sväljer vilka tabletter som helst för att komma därifrån. Jag bad honom om depot-tabletter och det gick bra.
Anledningen till att jag vill ha depot-tabletter är för att jag blir FÖR trött på den medicinen. I början, när medicinen sattes in och jag fick välja mellan vanliga tabletter eller depot, så valde jag vanliga för att jag har svårt att sova. Under upptrappningen och ett par månader efteråt så blev jag som en klubbad säl efter ett par timmar, och en halvtimma efter intaget var det ingen idé att prata med någon människa eftersom jag inte orkade föra ett samtal och mest satt och torkade dreggel från mungiporna.
Jag är lite nervös för att ta Seroquel-dosen ikväll. Under insättningen höjde vi med 100mg åt gången, nu höjs den med 200mg och visserligen är det depot-tabletter, men jag är ändå rädd att jag blir för trött. Det är en hemsk känsla, att tappa kontrollen så fullständigt.
Medicinerad till underkastelse.
Jag vill inte ens veta varför han höjde Seroquelen.
Nu ska jag ta en cigarett (för att jag kan) och sedan ta en dusch, duscha bort sjukhuslukten och spraya lite parfym sedan. Har massor av Dawsons Creek och Sabrina Tonårshäxan att se, och jag känner att jag kunnat jaga bort alla dumma tankar nu. Min sköld mot det där som ingen annan människa skulle förstå är lite starkare, fast inte solid. Men tillräckligt.
Inlagd...
Jag hade inte mycket till val. Mitt boende och mina terapeuter verkade ha fått nog.
Det var svårt. Helvete, jag hatar att vara inlagd. Det hade varit okej om det inte var så struligt här. Jag har tilläckligt med problem inuti mitt huvud och det bråkas och slåss där inne, min hjärna har blåmärken och Alvedon hjälper inte mot den typen av huvudvärk.
Nä, idag var två tanter igång, och en tjej skrek och grät som om någon hade dött. Är det här jag ska vila? Vilken vila? Och vilket skydd mot mig själv? Jag syns ju inte.
Och det sista jag behövde var kommunikationsbristen mellan mina terapeuter och avdelningen idag. Jag har ohövlig (milt uttryckt) mot både mina terapeuter och avdelningspersonalen idag, och nu skäms jag så över hur jag betedde mig. Jag tappade huvudet bara, för jag kände mig så sviken när mina terapeuter inte dök upp så jag sms:ade dem flera gånger och undrade var i helvete de höll hus. Så fick jag ett sms om att vår träff var inställd och att personalen skulle ha informerat mig.
Så, Sara går och sparkar på dörren till expen. Sara skriker dem i ansiktena och det visar sig att en vårdare som jag tycker illa om redan innan hade "glömt att berätta att de inte skulle komma". De sa att en av mina terapeuter skulle ha ringt mig, men när jag sedan tar kontakt med henne så säger hon att det var ett missförstånd.
Jag skriker i telefonen att hon ALLTID ska ta kontakt med mig personligen, för det funkar ALDRIG med kommunikationen mellan avdelningen och andra insatser. Hon håller inte med, men jag har erfarenhet. Så skriker jag åt henne att jag är så arg på mig själv för att jag skrikit åt alla, även åt tanten som hela tiden går runt och sjunger och stör mina tankar.
Jag har bett om ursäkt fast jag egentligen känner att DE borde be om ursäkt, för om de inte missat mig så totalt idag så skulle jag aldrig skällt ut NÅGON. Och så blir jag arg på mig själv för att jag skyller ifrån mig. Ah, den eviga cirkeln av skuldbeläggande.
Allt jag vill nu är att sova. Sova bort allt som rör sig i mig och omkring mig. Och jag längtar hem, efter ensamheten, efter hjärndöda serier på TV:n, efter att få gå ut och röka precis när jag vill.
Var ska jag lägga all min ilska, var ska jag lägga alla tankar? Vem tar mina tankar och vem sätter in nya i mitt huvud? Jag är så förvirrad. Och nu sjunger den jävla tanten "I min fantasi" och jag skulle kunna strypa henne.
Ja, so much för en mer positiv blogg, right?
