Nollställd.

Sov dåligt inatt, av förklarliga skäl.

Idag har vi haft återvändarträtt på mitt boende, där alla som bott här förut är välkomna på lunch och fika. Jag tror jag har ätit tillräckligt mycket kycklingsallad för att kunna hålla mig mätt i ett par dagar. Det var roligt att träffa alla de där människorna man nästan aldrig ser numera, både kvinnor som bott här och kvinnor som jobbat här.

Det var så hög ljudvolym, jag orkade inte delta i några samtal helhjärtat och det var synd. Jag önskar att jag varit sprudlande och charmerande. Jag önskar att jag utnyttjat träffen för att catcha up med de jag inte träffat på ett tag.

Det var rörigt i mitt huvud och det var rörigt runtomkring mig, så jag la mig i soffan och blundade. Jag somnade och det var skönt, men jag känner mig inte ett dugg piggare nu efteråt. Jag hann inte säga hejdå till alla heller.

Funderar på behandlingshem och behandlingscenter. Det känns som att jag vill göra en kraftansträngning för att må bättre, men det skulle vara bortkastat med ännu en behandling som inte fungerar. Dessutom verkar ingen riktigt veta vad som är fel (utom jag), I-M föreslog för ett tag sedan en ADHD/ADD-utredning och jag blev irriterad - vet de inte vad de har att göra med? De känner ju mig. Jag antar att hon föreslog utredningen för att jag inte blir bättre av terapin och fortfarande åker som en jojo mellan mitt boende och slutenvården, de kanske hade missat någonting. Men enligt min läkare är en ADHD/ADD-utredning gjorts 2006 där de diagnoserna uteslöts helt och att det inte är någon idé att göra en full utredning på det igen.

Jag blir bara så trött. Jag har ingen ork för terapi nu, tur att det snart är "sommarlov". Jag ska ta mina mediciner som de är ordinerade och försöka att inte oroa mig för en oviss framtid.

Jag har snart betat av alla behandlingscenter som finns i Umeå. Och ändå sitter jag här. Jag har inte varit omotiverad, men jag har misslyckats att bli bättre på de ställen jag varit på. Å andra sidan kanske det skulle blivit mycket värre än vad det är nu om jag inte fått vara på MBC och TBC. Det kan ju ingen veta.

En känsla av misslyckande - jag får hjälp från alla håll och kanter men sitter ändå djupt nere i brunnen. Jag kan knappt se ljuset vanför mig.