Såhär ser mina nya lurar från Ear Pollution ut. Sitter just nu och diggar musik, fy satan vad bra det låter! Ursäkta mitt språk, men det känns tamejtusan värt alla hundralappar som det kostade. Jag ber till Gud att de är hållbara också och inte dör om jag råkar tappa dem någon gång eller har dem ute i 30 minusgrader. Det återstår att se.

Just nu sitter jag med min nya laptop i knät och sysslar med att installera alla tusen program som är bra att ha, typ firefox, vlc media player och miljoner plugins. Jag är totalt ovan med tangentbordet och den nyaste versionen av Windows XP, och skärmen är ohyggligt bred plus att touchpaden sitter för långt till vänster, men allt detta kan jag vänja mig vid. Jag är så glad att jag fått den här datorn av mamma och pappa, för jag var i desperat behov av en ny och innehar inga kontanter att köpa en för. Tack, tack.

Igår fyllde min bror år, och efter födelsedagsfika och frukostlunch körde vi in till stan. Vi började shoppingen på MediaMarkt i sökande efter en ny dator till mig. Mamma och pappa vet att jag verkligen behövde en ny och att många av mina strategier för att må bättre är knutna till de möjligheter en dator kan skänka, som sagt är jag tacksam för att de kunde sponsra mig med den här platta nya skinande saken. Jag skulle gärna vilja berätta för er vilken modell det är men jag har faktiskt ingen aning. Jag stirrade mig bara blind på priserna och RAM-minnet (4 GB, yay). Jag bad min bror översätta och förklara allt annat och nu kommer jag inte ihåg någonting mer än att jag var nöjd då och alltså är nöjd nu.

Passade på att köpa nya hörlurar också, det blev ett par snygga från Ear Pollution. ÄNTLIGEN säger jag bara! Hade tänkt köpa ett par från Scullcandy, men expediten jag pratade med sa rakt ut att det bara var skit. Det visste jag i och för sig, men jag visste inte att de var så dåliga att en expedit faktiskt inte ville sälja den. Expediter vill ju alltid sälja, speciellt på elektronikföretag. Bilder kommer sen i alla fall.

Sedan fortsatte vi på stan och när vi tillslut var färdiga var även jag färdig. Med allt. Färdig att gå i säng. Färdig att skrika. Färdig att falla ihop. Totalt färdig och slut. Ändå tog jag mig samman på något sätt, när vi lämnat av mamma vid bussen åt jag och brorsan middag för att sedan fortsätta till Station för att träffa Åkes kompisar över en fika. Jag ville verkligen vara med, för jag ville också vara med och fira brorsan.

En efter en ramlade in på fiket och tillslut blev vi nog allt som allt 11 pers. Det var fint, Åke fick presenter. Alla pratade väldigt mycket och tiden gick. Jag glömde bort mig själv och bara var i stunden. Jag blev så glad över att så många kommit, men jag blev trött fort och gick innan fikat var över. De andra som stannade gick vidare på bion och såg Avatar sen, men det hade jag redan tackat nej till att följa med på eftersom jag bara inte fixar biografer.

Efter att ha chillat hemma på Hera kom brorsan och hämtade mig mitt i natten, när vi kom hem slängde jag mig i säng och sov.

Idag har varit en fin dag, för jag har fått finbesök av Sofia och Emmelie. Båda är gamla bästa vänner, jag har känt dem sedan jag var väldigt väldigt liten. Vi gick i samma klass fram tills vi skiljdes åt i gymnasiet. Jag är väldigt glad att vi alla tre kunde träffas samtidigt, det blir ju inte så ofta längre! Fisen studerar i huvudstaden och Emmelie jobbar, och jag, ja jag bara är och ibland knappt det. Men när jag träffar dem och även idag känns det som att ingen tid har passerat, jag känner dem även om jag inte vet allt de gått igenom och vad de gör. Jag antar att det är det främsta tecknet på långvarig vänskap, man är vänner även om man inte ser varandra varje dag eller ens varje år!

Idag firade vi även födelsedag nr 2, nämligen min papi som fyller 60 år. Jag och Åke gjorde middag åt honom och ikväll har vi fikat smörgåstårta. Det blir inget kalas, pappa har avböjt all uppvaktning och drar utomlands med mamma efter nyår istället.

Nu är timmen sen och imorgon kommer ännu en spännande dag. Åkes flickvän kommer med ett tåg tidigt på morgonen och det blir första gången hon får möta vår familj. Det känns lite läskigt, men också väldigt kul. Jag är bara orolig över en enda sak, och det är över att det står skrivet i pannan, eller åtminstone över mina armar, att jag är ett psykfall.

Jag vill göra om, göra rätt.

Sitter och skriver bokrecensioner för fullt. Varför tjabblar jag runt med en massa annan skit, när det är det här jag ska syssla med? Skriva! Så är det.

Det här har varit en ganska mysig dag hittills. Jag har sovit bra inatt, ätit ordentligt och nu pendlar jag mellan datorn med skrivandet och bron för rökpauserna. Det finns ingenting som ger mig en sådan kick som att skriva. Det stimulerar mitt ofta sovande intellekt och jag skapar någonting istället för att bara vara.

Jag har bestämt mig för att inte vara kattvakt när mina föräldrar åker utomlands efter nyår. Jag skulle faktiskt inte klara av det tror jag, jag är alldeles för labil för det. Nä, bestämt mig har jag inte gjort, egentligen. Jag kan inte bestämma mig, inte när det gäller någonting. Ambivalent är mitt mellannamn. Men jag har bestämt mig för att jag måste bestämma mig för att inte stanna i hembygden, för jag är rädd för att jag inte skulle klara av det.

Imorgon ska vi på mellandagsrea och det ser jag fram emot. Jag har egentligen inga pengar att handla för, men det finns vissa saker som är prioriterade. Det viktigaste ska jag inte betala, i alla fall inte just nu, och det är en ny dator. Jag måste pensionera min trofasta men trötta laptop, den orkar snart inte längre. Kanske ska jag köpa ett par filmer och en parfym, kanske kanske.

Brorsan fyller för övrigt år imorgon. Grattis grattis, imorgon får du paket käre bror!

Min släkt är rolig. Otvugna, lättsamma och roliga. Eller ja, om de är roliga är väl relativt. Skämten haglar och de är sämre än dåliga. Vad man än tycker om humorn, så tycker jag absolut att det ska upplevas.

Roliga fakta:

Pappa och hans bröder är bedrövliga på engelskt uttal. "Something" blir, trots att de vet att det är fel, alltid "somesing". Det slår aldrig fel. De bryr sig inte heller. Jag tycker att det är hysteriskt roligt, i alla fall när de sjunger med i låtar, vilket de gärna gör.

Alla skämt är otroligt interna, utom bajshumorn som är universiell såklart.

När jag var liten tjänade jag 100kr på en vadslagning, då pappa sa att jag inte skulle kunna vara inne på toaletten i 1 hel minut efter att han varit där och "gubbat". Jag sa att jag visst kunde det, och jag hade rätt, men jag svär på min mors liv att jag inte hade stått ut i 61 sekunder.

Jag uppfann ett eget nonsensspråk när jag var yngre, och det använder vi fortfarande.

När en av mina bästisar ringde hem till mig brukade pappa alltid, förutsatt att han svarade, fråga om de skulle leka tysta leken. När de räknat till tre och börjat så brast min vän såklart ut i gapskratt och förlorade. Pappa är obesegrad mästare i arga- och tysta leken.

En kusin till mig uppfann ordet "minnesfis", vilket innebär att man lämnar en fis efter sig när man går.

Min pappa och hans bröder äger ett företag tillsammans. En sommar då både jag och brorsan jobbade där tappade min bror ner jobbtelefonen i toaletten när han skulle dra upp byxorna efter att ha gjort sina behov. Han plockade upp den, sköljde av den så gott han kunde och gick till min farbror för att erkänna vad som hänt. Min farbror sa: "Jaha... ...var det nummer ett eller nummer två?"

Vi är inte särskilt speciella, det är kanske det som gör oss speciella ändå. Det har varit så mycket allvar att man måste ta så många tillfällen i akt som man kan för att ha lite roligt. Det är skönt att inte ha högspända föräldrar.

 

 

Jag har inte skrivit på ett tag av olika orsaker. Som jag skrivit tidigare, så har mitt internet och sedan min dator krånglat. Dessutom har jag inte mått särskilt bra. Jag mår fortfarande inte särskilt bra.

Min bror har kommit hem och jag är så himla glad över det, julen har varit fin och allt är bra - därför känns det orättvist mot andra och mot mig själv att erkänna att jag inte mår så bra. Det är något fel på mig, något defekt i min hjärna som skickar ut signaler till kroppen som säger att det är fara på gång. Allt är ju bra för fan, det är bara mig det är fel på.

Varför? Det är allt jag vill veta. Jag har ingen förklaring, inga diagnoser jag har förklarar någonting egentligen. Jag jämför mina problem med andra som har ångest, borderline och är bipolära men det känns som att jag har mer problem än så. Inte sociala problem, utan något fel i mig. Det som skrämmer mig mest är att det kanske inte är sjukdom jag lider av - det kanske bara är jag. Det kanske är rätt, det kanske är normalt. Det mest skrämmande är att det kanske kommer vara såhär jämt och att det inte finns några åtgärder att tillämpa.

What if this is as good as it gets?

På måndag ska vi på mellandagsrea, och jag måste köpa en ny dator för mammas och pappas pengar. Det känns så otroligt jobbigt, jag har inga pengar alls att röra mig med och lever på mina föräldrars goda vilja. Det är inte roligt att inte klara sig själv och vara så beroende av andras pengar. Det plågar mig att behöva krypa till pappa och be honom lägga ut pengar för mig, för även om han säger att jag inte behöver betala tillbaka så står jag ändå i skuld till mina föräldrar.

Jag tänker i alla fall försöka njuta av det som är bra, försöka låta bli att stressa, se till att sova och försöka bortse från min sjuka hjärna. Nu ska jag slänga mig i duschen, over and out.

GOD JUL alla fina bloggläsare, vänner och främlingar.

Jag är i Nordmaling och firar jul. Min dator bestämde sig för att det var dags att slänga in handduken och därför har jag inte haft möjlighet att blogga. Förhoppningsvis kommer jag fixa en ny dator under mellandagarna, och då kommer jag återgå till skrivandet. Tills dess får ni ta hand om er själva på bästa sätt, det tänker jag i alla fall göra!

Ho Ho Ho, MERRY X-MAS!

Ouch

I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found

 

Yeah, I think that I might break
Lost myself again and I feel unsafe

 

 

Helgen har försvunnit i en plågsam dimma, med bomull i huvudet. Eftersom min internetleverantör tyckte att jag borde betala mina räkningar så sparkades jag i baken genom att få internet avstängt. Det kanske är bra, för jag har inte haft någon möjlighet att skriva alla ondskefulla och hemska saker och tankar som gått igenom mitt huvud och skämt ut mig (ännu mer) över nätet.

Jag har mestadels legat och läst, det är den enda fristaden jag har. Jag har inte sovit tillräckligt, för jag kan helt enkelt inte somna. När jag väl somnar så har sömnmedicinen slutat verka för länge sedan, så jag skulle helt enkelt kunna skippa att ta den egentligen.

Jag är totalt orkeslös och mina sinnen lurar mig. Det är jobbigt och läskigt.

Drabbades av sömnparalys inatt. Det är fan något av det värsta jag vet.

Jag håller på att tappa greppet totalt. Oftast brukar jag klara julen, jag sparar mitt sammanbrott till januari, men det har varit så mycket den senaste tiden att jag bara inte fixar det. Jag var ute i ganska god tid med julklapparna, men alla är inte färdiga och jag kommer inte orka göra klart allting. Jag vet inte var jag ska finna energin för att orka hinna - kanske genom att sova till att börja med? Synd att det inte går. Jag vet inte vad som skulle kunna hjälpa mig nu.

Förlåt om jag inte orkar vara på msn, kolla alla bilddagböcker och höra av mig på andra sätt. Jag orkar verkligen inte, jag försöker så gott jag kan, jag lovar.

Är inkapslad i mig själv, i mardrömskänslan. Jag försöker sträcka mig ut och kommunicera, försöker hålla det yttre upp. Jag vet inte hur jag gjorde det men jag sminkade mig idag och satte en söt liten tiara på huvudet, det brukar muntra upp, men jag är nog långt ifrån uppmuntran. Allt ser skit ut på mig, mina ögon ser bara ännu tröttare ut när de är inramade i svart. Jag ser mig i spegel, kan knappt pussla ihop vad jag ser för att världen löses upp runt omkring mig men för en sekund får jag syn på spegelbilden och jag ser sjuk ut. Sjuk och trött.

Jag gillar inte läget. Jag gick på automat till ICA med Louise och jag försökte prata och vara närvarande, men jag glider ständigt iväg, glider in i mig själv. Möter inga blickar, för jag ser suddigt. På väg hem så frågar hon om det är någon som pratar med mig om ”den andra världen” som hon kallade den. Jag sa nej. Hon frågade om jag tar itu med det tillsammans med mina terapeuter och jag sa att det inte går. Det var så jävla svårt att svara på frågorna eftersom jag inte vet hur jag ska uttrycka mig utan att göra mig i onåd med Svart/Vitt. Det är just att uttala orden som är det farligaste, att säga det högt. Jag sa att jag inte ville det på grund av Svante vilket Louise tolkade som att jag kände mig straffad genom att katten blev sjuk och jag nickade. Hon föreslog att jag skulle måla och jag tror att det går, att då säger jag ingenting och avslöjar inga hemligheter men för uttrycka mig ändå. Jag ska ha målning tillsammans med Marika här på Hera.

Hera gör så mycket mer för mig är vad Tegs behandlingscenter någonsin skulle kunna.

Det är svårt att skriva, svårt att tänka. Jag läser och ingenting går in. Jag stirrar på TV:n som inte säger någonting. Jag lyssnar på musik och upptäcker att jag inte lyssnar. Det är svårt, måste alltid anstränga mig för att vara närvarande.

Jag upptäckte just tårar på kinderna. Det är så det är idag. Jag gör saker som jag inte ens är medveten om.

---

Efter middagstid kändes det mer som att jag är i den här världen. Innan dess så kom mina terapeuter från TBC hit och de skötte snacket. Om jag hade brytt mig hade jag tyckt att jag hade varit pinsam. De pratade, jag nickade som att jag förstod men jag hörde dem inte riktigt. Bara brottsstycken. Så ställer det en fråga, typ ”Är det så för dig?” eller ”Gör du på det sättet?” och jag måste fråga dem vad de egentligen frågade om.

De svarade på mina frågor som jag ställt i mail till dem, det var svårt att få ihop meningarna men angående mumlet och rösterna så sa Ing-Marie någonting om perceptionsstörningar och psykotiska symptom, och jag minns klart att hon sa att jag inte skulle försöka lyssna på det jag hörde. Vi pratade också om ångest, eller ja, DE pratade om ångest och berömde mig för hur jag klarat mig. Det är skönt att få erkännande för att man kämpar, men å andra sidan så känns det tungt att det bara är att fortsätta kämpa på. När blir det någonsin lugn? När kan jag får en sammanhängande bra period? Vad är det att må bra? Jag är så van, jag har för jämnan en fysisk ångest som gör mig illamående, ger mig en tyngd över bröstet och knyter åt alla muskler. Det är faktiskt jobbigare med ångest än att vara verklighetsvill!

Nu kom jag att tänka på något som Ing-Marie sa idag. Att jag kanske behöver vara som i en bubbla, såsom jag varit idag, och förlora känslan av sammanhang, närvaro och tidsuppfattning.

Fan vilken obehaglig dag. Efter middagen var det som att jag kom ut ur mitt skal. Inte helt nykter och uppmärksam men ändå ljusår bättre. Jag ska se till att sova inatt så att jag orkar må bättre imorgon. Jag måste verkligen städa här, jag tror att jag skulle må så mycket bättre med det gjort.

Åh, idag har jag tagit in en julgran. Eller, gran är fel ord, men jag använder den som det. Jag blev så inspirerad av glasblåserskan i Olofsfors att jag kopierade henne nästan rakt av - nåväl, det var mamma som gjorde jobbet. Hon är så snäll med mig. Hon kom in med en glesad björk som hon sprayat svart, jag ska glesa den ännu mer och hänga kulor i den. Bild kommer sen. Den kommer se jättehäftig ut.

Helvete vad läskigt. När jag suttit här och komponerat texten har det stundtals känts som att det inte är jag som skriver. Att jag kopplats bort och någon annan gör det, att fingrarna dansar över tangentbordet utan att jag styr det.

Nä, jag är inte ok. Men jag klarar mig alltid. Fråga mig inte hur.

Här kommer svaren!

 

Rökningen

När och varför började du röka? Berätta gärna om din bakgrundshistoria till rökningen.

Nu kommer pappa bli jättearg på mig men jag svarar ändå, haha! Under min yngre tonårstid prövade jag att röka en gång, tillsammans med Sofia, men min kropp reagerade direkt genom att producera ohyggligt mycket saliv i flera timmar. Kanske berodde på att Sofia bjöd på spanska cigaretter? Nåväl, efter det lät jag bli ett tag framöver.

 

Jag var 18 när jag började röka tror jag, jag rökte min första hela cigarett på en utekväll. En kompis till mig instruerade mig i hur jag skulle göra och man kanske får säga att det tyvärr gick jättebra, jag satte inte i halsen och hostade ingenting. Jag feströkte och jag vet inte riktigt varför, men sedan började jag röka när jag mådde dåligt också. Och dåligt mådde jag ganska mycket. Jag brukade sitta ute vid havet och kedjeröka, eller på bron hemma hos mina föräldrar om de var borta. Efter nyår när jag var 18 blev jag inlagd började jag röka regelbundet och herregud vad jag fick skäll av pappa speciellt. Han tyckte att jag var för gammal för att vara så dum att börja röka och det är väl sant, men å andra sidan var jag rätt sent utvecklad emotionellt. Jag kunde lika gärna ha varit 14 år. Jag såg en svart framtid framför mig, inga planer, inga konsekvenser, så jag fortsatte röka. Det var ganska rofyllt att röka, det tycker jag fortfarande.

Har du försökt sluta röka någon gång?

Nej, det har jag inte. Jag har aldrig velat sluta. Visst har jag varit utan cigg några gånger, men det är ju inte samma sak som att försöka sluta. Det var inte frivilligt. Däremot har jag försökt kontrollera min rökning, under en termin då jag bodde på Mariedals behandlingscenter så rökte jag 4-6 cigaretter på en dag, ibland mindre. Jag ville känna att jag hade kontrollen och inte cigaretterna.

 

Jag tror att jag kan sluta röka, det är inte så mycket det fysiska suget som det psykiska som gör att jag röker. Bestämmer jag mig så klarar jag det säkert. Problemet är bara att jag verkligen inte vill sluta.

Planerar du att sluta röka nånting? Hur har du tänkt gå till väga i såna fall?

Jag ska sluta röka när jag är 30, brukar jag säga. Det är sant också, jag vill sluta röka innan jag är ”gammal” men ändå inte ännu. Jag inser att det inte går att röka ett helt liv med hälsan i behåll, och jag har ju redan rökhosta. Tyvärr så VILL jag ju INTE sluta röka, jag tycker om att röka!  Jag tänker inte ljuga, det är så det är.

 

Om det hade varit för några år sedan skulle jag bara slutat rakt av, men nu tror jag att jag skulle trappa ut cigaretterna. Ungefär som jag gjort med mitt coladrickande.

Kan du göra lite smoking videos åt mig? =)

Haha, jag tror inte det! Inte för allmänheten, även om jag gillar att röka så är jag inte stolt över det utan skäms snarare över det. Men kanske endast för dig då. Om du lovar att inte föra den vidare ;)

Röker du mer eller mindre vissa stunder? Har du perioder då du röker mer, tex pga dåligt mående?

När jag är stressad så röker jag jättemycket, typ när jag städar. Då blir det flera cigaretter i timmen. Jag röker väldigt mycket när jag är speedad också, så kallat hypomanisk. När jag umgås med vänner som inte röker så röker jag mycket mindre. Jag har vänner som verkligen inte tål rök och då försöker jag dra ner ordentligt.

 

Allt möjligt

Vilken är din favorit jullåt?

Happy Xmas (War is Over) med John Lennon/Plastic Ono Band är en klar favorit, samt Mer Jul av Adolphson & Falk. Julskivor jag gärna lyssnar på är Hansons julplatta Snowed In, Wheel du fira hjul med mej? av 047 och en gammal vinylskiva med någon barnkör från sjuttiotalet som vi alltid lyssnar på när vi klär granen hemma.

Varför föredrar du rött hår?

För egen del så handlar det om att jag passar i rödaktigt hår, och att jag älskar färgen. Alla kopplingar till rött verkar passa på mig, det är en stark färg och jag kan ha ett häftigt temperament.  På något sätt har mitt röda hår blivit en del av min personlighet. Jag förespråkar att alla ska färga sitt hår rött av någon anledning, det känns som att det aldrig kan bli fel! Det sticker ut, men inte extremt mycket som till exempel rosa.

Katt eller hund?

Jag vill inte välja! Jag är både katt- och hundmänniska, men om jag måste välja så lutar det mer åt katt av den enkla anledningen att en hund kräver mycket mer, och att jag definitivt ser mig själv med katt så fort jag flyttar till en egen lägenhet. En katt är lättare att sköta än en hund och som mitt liv ser ut nu så kan jag inte ta hand om en hund. Men jag vet att jag kommer ha både katt och hund under min tid här på jorden.

 

Vad är din favoritdoft?

Jag har ingen given favoritdoft, utan det varierar. Men något som alltid ger mig ro är doften av hägg.

Favoritminne?

Jag har så många fina minnen, men jag tänker rent spontant på sommaren 1997. Jag ser framför mig hur jag och min kusin Maari åker runt på våra inlines under varma sommarkvällar och sjunger ”Mmmbop badubadopba dubop” och så vidare. Jag var förälskad i Zac och Maari var kär i Isaac, på kvällen kom jag in och såg på TV med familjen och till natten kysste jag en av mina tusen affischer på Hanson som jag tapetserat väggarna med innan jag somnade. Det var en bekymmersfri tid.

 

Jag har många fina minnen av möten med människor, känslor och såklart konserter. Det var stort att se Dream Theater, Within Temptation, Meshuggah, Alice in Videoland och Hanson (vid skilda tillfällen såklart). Musiken och jag är ett.

 

Trots att jag mådde så otroligt dåligt vid den tiden så vill jag också nämna förra hösten då Malin Frimodig en dag tagit med gitarren till Vågen (dagterapin) och spelade en låt hon skrivit speciellt för mig. Jag svämmade över av känslor och gör det fortfarande när jag hör den. Gå gärna in på http://www.malinfrimodig.se och lyssna på Song for Sara, den går att lyssna på här i min blogg också.

Har du någon ägodel som du värderar mer än alla andra?

Min gitarr, utan tvekan. Vill också nämna min snökula med änglar. Jag håller av många av mina materiella ting, speciellt böcker, filmer och CD-skivor, men de två förstnämnda är ändå favoriterna.

Vad är det viktigaste i livet för dig?

Att andra och jag ska må bra, speciellt min familj och nära vänner.

Har du något mål för framtiden?

Jag vill skriva en bok, flera böcker! Jag vill otroligt gärna skriva. Att ge ut böcker är sekundärt, det är själva skrivandet som jag vill syssla med.

Saknar du något speciellt nu?

Stabilitet i livet och i mig själv.

Vad är det bästa som hänt dig under det här året?

Att jag hittade hem. Insikten om att jag mår bäst här på kvinnoboendet Hera gjorde att jag fått en ganska trygg plattform och blivit lite tryggare i mig själv. Dessutom har jag inte varit inlagd lika mycket och ofta som åren före. Det är allt man kan begära när man är jag, tror jag.

 

Jag har haft perioder då jag mått jättebra och det är få förunnat. Det är nog inte heller sakerna jag gjort eller som har hänt mig som avgör det här svaret, utan de människor som funnits med. Ni vet vilka ni är.

Har du några mål för nästa år?

Jag vill gå ner i vikt, och jag vill skaffa mig ett liv som blir mer och mer värt att leva.

Om du fick önska dig vad du ville vad skulle det vara?

Det kanske låter enfaldigt och naivt och väldigt Miss Universe, men jag önskar mig fred på jorden med allt vad det innebär. Jämlikhet, kompromisser, medmänsklighet överallt. Vi måste plåstra om jorden ordentligt, klimatmässigt och socialt.

 

Favorit…
Film?

Girl, Interrupted utan tvekan! Men jag har ett ton andra favoritfilmer också, som Lejonkungen och andra disneyfilmer, Den oändliga historien, Natural Born Killers och Painful Secrets. Kan inte välja, fy vad dålig jag var på det här!

Album/Artist - En svensk artist och en utländsk?

Alice in Videoland (svenskar) med albumet She’s a Machine och just nu Lady GaGas (utländsk) platta The Fame Monster.

 

Livet

Vart tror du att du hade varit idag om du inte blivit sjuk?

Jag har funderat mycket på det. Jag kan inte föreställa mig som frisk, för att vara frisk vore att vara någon helt annan än den jag är. Det är svårt att ens i fantasin bygga upp en frisk Saari och undra vad hon tar sig för. Men jag tror att jag skulle studera på universitetet och skriva mer än vad jag gör nu. Mina mål står fasta, jag vill skriva och läsa till bibliotekarie oavsett om jag är frisk eller inte. Jag skulle kanske engagerat mig politiskt.

 

Om jag inte varit sjuk så kanske jag faktiskt skulle gjort slag i saken och jagat mina drömmar.  Jag skulle fortsatt att hålla på med mina intressen som är ganska undergrävda nu, att spela teater till exempel. Jag älskar kultur och skulle definitivt vara mer aktiv inom området. Jag hade och har många vänner över hela Sverige, men jag vågar inte resa. Var jag fri från onödig ångest så skulle jag absolut ha rest mer. Kanske skulle jag vara trummis i något band. Förmodligen skulle jag inte heller väga lika mycket som jag gör nu.

 

Allt jag vet är att jag inte skulle ha gjort den resan jag gjort och fortfarande gör. Det skulle innebära att jag vore en totalt annorlunda person. Jag kan faktiskt inte ge ett bra svar på den här frågan, för jag har bara lösa teorier och ingen fast övertygelse.

Jag hoppas att ni är nöjda med svaren!

Har spelat väldigt mycket Lady GaGa på senaste tiden. Så här låter en liten egen version av Pokerface och inbakad Paparazzi, ungefär.

Efter 2 veckor i Nordmaling är jag nu tillbaka i Umeå igen. Det känns skönt, men det kändes jobbigt att lämna kisse. Min Svante verkar fullt frisk nu men vem vet, kanske blir han dålig igen? Vi vet fortfarande inte vad han drabbats av.

När jag kom hem föll jag snabbt in i mina vanliga rutiner igen. Det är tryggt. Imorgon ska jag ha en riktig städdag, för tro det eller ej - lägenheten var städad när jag for och nu är den dammig och av någon anledning också grusig. Jag har spritt ut alla mina saker överallt och imorgon ska jag förutom städningen försöka få upp lite olika saker på väggarna. Mina väggar är så tomma.

Kände för att klä upp mig idag och här är resultatet:

Tema: Vampyr.

 

 

Kära bloggläsare! Likt min fina fru Pumlan och superbaben Mary Jane tänker även jag ha en så kallad "frågestund". Detta innebär att du som läser får ställa mig frågor som jag kommer svara på här i bloggen på tisdag eller onsdag. Var inte blyg nu! Du får fråga precis vad du vill, hur många frågor som helst, och jag tänker försöka svara på det i en ärlig ton.

 

Go!

 

 

 

Igår var det fest i alla avseenden. Vi anlände till Mullsjö byastuga klockan 18 och var hemma någonstans vid 02.

Det första vi gjorde när vi kom dit var såklart att hälsa på alla. Det var mycket känt folk men också massor med människor som jag aldrig träffat. Det är inte lätt att vara en sen 80-talist på en fest med en medelålder på 60 år, jag delar ju inte de minnen som de delar med varandra och pappas band. Vi satte oss genast till bords och avnjöt en ljuvlig middag bestående av potatisgratäng och fläskfilé med två såser, ädelost och kantarell.

Älskade Maari och hennes Jesper var där!

Vinet och ölen flödade, ett glas vin kostade 10kr och en öl 5kr så de som avstod gjorde det troligen inte på grund av ekonomiska begränsningar. Till och med jag hade ju råd. Vi blev bjudna på whiskey eller baileys efter middagen och sedan hölls det lite olika lekar. Bland annat skulle man utifrån en textrad ur en låt lista ut vad låten heter och vem som framfört och komponerat den. Jag hade inte en chans, jag är helt enkelt för ung antar jag! Men när vi fick lyssna på ljudklipp från introlåtar till TV-serier så kunde jag bidra till vårt lag faktiskt.

Jag och Maari <3

Monte Carlo spelade såklart också, det var allsång och dans. Speciellt låten Isn’t it a pity av George Harrison blev väldigt stämningsfull när flera gitarrister samlades på ”scenen” och spelade, samt att alla i rummet klämde i och nana-de slutet av Hey Jude. De två låtarna smälter ihop så fint.

Jäjk lirade lite på min skönhet.

 

 

En gammal klassisk affisch :)

 

 

Familjen Norén lirade en hel del!

 

 

En t-shirt jag gärna skulle vilja ha!

Lite drama var det också, kan man väl säga, men det är ju oundvikligt. Det var en väldigt lyckad fest, för ingen verkade vilja fara hem! När jag väl kom hem så somnade jag direkt, kanske för att jag var lite på pickalurvien som vi brukar säga.

Me unt Jesper. Här var jag ganska så onykter, woops!

Tack så mycket!

Idag är dagen D!

Ikväll är det fest till min pappas dansband Monte Carlos ära. Vi ska äta och dricka gott, ha tävlingar och så har jag hört rykten om att bandet ska spela lite.

Jag är lite nervös, som alltid. Jag är rädd för vad som kommer hända om jag får ångest, att jag blir rentutav sjuk av ångest. Å andra sidan så börjar jag vara ganska duktig på att morska upp mig och säga att "det är ju bara ångest och det kan inte skada mig" till mig själv. Jag väljer, här och nu, att se fram emot alla roliga saker.

Det verkar som att de flesta av oss barn ska vara där och det är ju roligt. Jag ska få träffa faster Agnetha vilket jag verkligen ser fram emot. Och Maari. Och hela gänget. Oh, det blir säkert bra.!

Bilder på hur jag spökat ut mig finns på bilddagboken :P Men här är ett smakprov:

 

I wanna suck your blooooood!

Inte så smickrande bild, men det här är hur jag ser ut i alla fall!

"Att inte vara någon annan än dig själv i en värld som dag och natt gör sitt bästa för att förvandla dig till alla andra, innebär att utkämpa den svåraste strid som en människa kan utkämpa, och aldrig sluta att slåss."
- E.E. Cummings

"I find hope and it gives me rest, I find hope in a beating chest, I find hope in what eyes don't see, I find hope in your hate for me. Have no fear when the waters rise, we can conquer this great divide."
- Hanson

Nu, kära bloggläsare, är det dags att göra någonting åt mitt hår. Såg idag hur otroligt långt hår jag fått, vilket är bra, men det är så slitet. Jag har till att börja med bunkrat upp med mjukgörande och skyddande schampoo och balsam samt hårinpackning eftersom det är så otroligt risigt och behöver en paus. Jag ska färga håret ikväll (för det går bara inte att undvika) men sedan blir det absolut vila fram till jul minst. Ingen hårspray eller tupering. Jag ska be min kära Maari klippa mitt hår så fort vi båda har tid, men bara ta bort det värsta kluvna topparna eftersom jag vill fortsätta spara håret.

 

Såhär ser min utväxt ut nu, ungefär. Förr i världen färgade jag håret två gånger per år och du kan ju tänka dig vilken enormt utväxt jag hade då, men i takt med att jag mått lite bättre så har jag blivit mer intresserad av mitt utseende, intresserad av att se lite snyggare ut. Och med nyfärgat hår så känner man sig definitivt fräschare.

Vi får se om mamma orkar färga mitt hår när hon kommer hem från jobbet. Det måste göras då, för imorgon har vi inte tid. Vi ska nämligen in till stan och plocka upp lite finare kläder hemma hos mig och shoppa litegrann, eftersom det på lördag är fest i pappas bands ära. Ser verkligen fram emot det!

Vid köksbordet pratar vi om de kläder jag ska ha på mig på lördag och jag berättar lite om sminket jag tänker ha.
Pappa: Snälla Sara, kan du inte tona ner lite? Se ut som vanliga människor. Snälla, för min skull! Det är ju min fest!
Jag blir arg och tjurar hela kvällen och förklarar sedan att jag bara blir trotsig och vill se ännu "värre" ut.
Mamma: Du är jättefin, Sara. Du ser ju inte ut som den där Lady GaGa i alla fall!

Det kryper i mig, kryper i hela kroppen. Jag sitter och flaxar med händerna för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag måste städa till här hemma men jag vet inte vad jag ska börja, går och plockar i lite ditten och datten. Leker med katten. Går ut och röker, äter och äter och äter. Ingen ro till att se på TV, surfar planlöst omkring med mina föräldrars dator och har skrivit till mina terapeuter via mail.

Vi fick provsvaren på Svante idag. Det löd såhär:

”Leukemivirus hos katt (FeLV), antigen

FeLV, antigen ej påvisat”

Vi bara stirrade på papperet, läste den lilla text som fanns flera gånger. Vad fan betyder det? Vi antar att svaret är negativt, alltså att Svante inte bär på FeLV. Men imorgon ska vi ringa veterinärstationen för att få svaret förklarat. Dessutom skulle provet också ge svar på om han bad på ytterligare två virus, men det stod inget om det i brevet. Jag förstår ingenting faktiskt.

Men en katt som är så pigg som Svante är nu kan inte vara dödligt sjuk. Det går inte. Han äter bra nu, sover och är ute som vanligt och han verkar till och med pigg. Jag köpte en fjäderleksak till honom och vi har lekt, jag vet inte om han jagade den tvångsmässigt så jag slutade ganska snabbt, men jäklar var snabb katten är! Jag gav honom lite godis också och han åt det. Jag försöker visa honom att vi inte bara ger medicin när vi kommer och tar upp honom i famnen, utan att det kan handla om andra, trevliga, saker också.

Det har varit en läskig dag. Jag har varit på affären och när jag tog mig hem steg för steg så kändes det inte som att det var jag som gick. Det var min kropp, min farkost som gick. Jag rökte och fötterna gjorde någonting annat. Jag kom hem och jag förstod inte hur det gått till, jag bara åkte med.

Datorsurr och andra ljud blir mummel, det är obehagligt.

Och just nu så kryper det som sagt i kroppen. Jag vill fly på så många olika sätt. Vilket ska jag välja, hm. Nä, jag kan inte. Jag väljer att stanna kvar. Att fly vore underbart men att stanna vore klokt. Jag vet bara inte om jag är stark nog.

Det är underligt. Det är inte riktigt ångest, inte vanlig ångest i alla fall. Mitt intellekt säger att jag blivit lite chockad och fundersam angående provsvaren idag och att mitt medvetna då börjar se sig om efter andra saker att fokusera på. Men det är obehagligt ändå. Det funkar inte. Dumma jag.

Nu ska jag låta min hjärna vila, jag ska bara flyta med.

December, nummer 1. 23 to go. Inte för att jag just nu ser fram emot själva julafton, det visade sig att mamma kommer jobba på julafton och hela julhelgen inklusive nyårsafton och nyårsdagen, det känns riktigt trist. Jag ser fram emot att min bror kommer, jag saknar honom otroligt mycket, och jag ser fram emot att få umgås med familjen men att plocka bort mamma från julafton är som att plocka bort julafton helt och hållet.

Vi firar julafton med min mosters familj och mormor, så mamma är ju liksom den sammanbindande länken. Vi pratade till och med om vi skulle ställa in julafton hos oss i år, men det är ju egentligen dumt. Jul står och faller inte med mamma. Men när jag tänker efter, kanske gör den det ändå? Utan mamma är det bara julgodis och TV känns det som. Men jag kanske har fel.

Idag har jag prövat kläder från förr, kläder som jag växt ur. Och gissa vad? Jag kan ha en del av dem! Inte alla tyvärr, inte ens en majoritet av kläderna. Men det är ändå en seger.

Mår väldigt dåligt av att jag inte fixar att hålla mig ifrån sötsaker och fett här hemma hos mina föräldrar. Jag vet inte varför jag blivit så otroligt sugen på det, kanske för att jag återkommit från ett ångestkoma jag hade i en vecka efter att jag fått reda på att katten är sjuk. Dessutom finns det mycket frestelser här hemma, det finns kakor och glass och mat och sånt. När jag inte har mina vanliga rutiner så blir det lätt att jag går och småäter, kan också bero på att jag inte röker lika mycket just nu på grund av förkylningen. Nä, jag tänker lägga ifrån mig matångesten (så gott jag kan) och återgå till det normala när jag kommer hem till mig. Det mest frestande hemma hos mig är riskakor med philadelphiaost och paprika på.

Jag är bara så himla rädd för att jag vips ska gå upp allt jag gått ner. Jag vet att det inte är möjligt på såhär kort tid, men om jag börjar gå upp så kanske jag fortsätter. Det är min stora rädsla. Det är en hård kamp att hålla kilona nere, att gå upp i vikt är hur lätt som helst. Och nu inser jag verkligen vilket stort arbete jag faktiskt gjort.

Har laddat upp massvis av nostalgibilder på http://saari.bilddagboken.se och jag saknar verkligen allt det där. Tyvärr hade jag sämre självförtroende än vad jag har idag och kunde inte njuta av att vara mindre, ovetandes och... lycklig? Ja, i alla fall inte psykpatient.

Har just pratat i telefon med Sandra och hon pratade om att skriva brev till sig själv som 14-åring. Vad hon tänkte skriva till sig själv hör inte hit, men hon sa att hon nog inte skulle skrivit "gör inte det här misstagen". Det höll jag med om, misstagen vi gör är saker som formar oss, och saker är inte alltid så svartvitt som ett misstag som inte för något som helst gott med sig. Tyvärr är livet mer nyanserat än så. Men jag skulle vilja säga åt mig själv att ta vara på mig själv på ett annat sätt, inte trycka ner mig själv som jag gjorde. Det räckte med att de som mobbade mig gjorde det, men jag var inte fetast på jorden som jag trodde att jag var. Jag behövde inte vara bäst på allting. Jag önskar att jag visste att saker kunde vara mycket sämre och uppskatta allt bra jag hade.

Ja, det är mycket jag skulle velat säga till mig själv som 14-åring.

Istället för jag sätta mig själv i perspektiv i nuet. Vad vill jag säga till mig själv, som människa och individ?

Du behöver inte be om andras godkännande hela tiden. Bekräftelse är bra att få från andra, men du måste bekräfta dig själv också. Om du hatar dig själv så kommer du bara kunna gräva ner dig ännu mer, fördömanden kommer inte bygga din självkänsla utan bara ge en skev bild av vem du är.

Stanna upp och se på dig själv, verkligen se dig själv som om du såg dig själv för första gången. Döm inte, beskriv. Vad ser du?