Allting är bra.
Min bror har kommit hem och jag är så himla glad över det, julen har varit fin och allt är bra - därför känns det orättvist mot andra och mot mig själv att erkänna att jag inte mår så bra. Det är något fel på mig, något defekt i min hjärna som skickar ut signaler till kroppen som säger att det är fara på gång. Allt är ju bra för fan, det är bara mig det är fel på.
Varför? Det är allt jag vill veta. Jag har ingen förklaring, inga diagnoser jag har förklarar någonting egentligen. Jag jämför mina problem med andra som har ångest, borderline och är bipolära men det känns som att jag har mer problem än så. Inte sociala problem, utan något fel i mig. Det som skrämmer mig mest är att det kanske inte är sjukdom jag lider av - det kanske bara är jag. Det kanske är rätt, det kanske är normalt. Det mest skrämmande är att det kanske kommer vara såhär jämt och att det inte finns några åtgärder att tillämpa.
What if this is as good as it gets?
På måndag ska vi på mellandagsrea, och jag måste köpa en ny dator för mammas och pappas pengar. Det känns så otroligt jobbigt, jag har inga pengar alls att röra mig med och lever på mina föräldrars goda vilja. Det är inte roligt att inte klara sig själv och vara så beroende av andras pengar. Det plågar mig att behöva krypa till pappa och be honom lägga ut pengar för mig, för även om han säger att jag inte behöver betala tillbaka så står jag ändå i skuld till mina föräldrar.
Jag tänker i alla fall försöka njuta av det som är bra, försöka låta bli att stressa, se till att sova och försöka bortse från min sjuka hjärna. Nu ska jag slänga mig i duschen, over and out.
får se om den här datorn klarar av att skriva ett inlägg :P
Blir bara lite sårad, varför skulle det vara annorlunda att t.ex ha "sociala problem" än att må dåligt på ngt annat sätt? Något sätt som du gör? Det finns ju likväl inuti en själv o inte enklare att reda ut. Jag ser väl likadant på dig, hade hellre haft dina problem än mina, för det känns som när kommer du över det så kan det bara gå bra, du kommer inte ha några hinder. Jag kommer alltid ha problem med vissa saker, hur bra jag än mår. För mig känns det apa.
God jul sötsak!
Som svar på din kommentar i min blogg: Jag antar att det handlar lite om att gräset verkar grönare på andra sidan. Jag antar att jag menade att man kan fixa och lappa ihop sociala problem, som att bryta med den elaka pojkvännen eller bearbeta trauman och ha en orsak till sitt lidande som i alla fall gör att man förstår, men vad jag inte hade i åtanke är ju att det inte är så enkelt.
Det är ju sant, jag har goda förutsättningar att bli frisk om min övriga värld är hyfsat hel, men jag kan inte se det framför mig för att jag kan ibland kan komma på mig själv med hur sinnessjuk jag verkligen är, hur sjuk i själen jag verkligen är. Det känns som att jag inte har kontroll över min sjukdom och att det inte går att lappa ihop, men att den verkliga världen har en chans att lappas ihop. Vad jag kanske inte tänkte på är att alla upplevelser skapar sår som följer med hela livet, lika mycket som ett fel i signalsubstanserna också kan följa med hela livet. Jag antar att det är lika hopplöst eller hoppfullt med sociala problem som själsliga problem. Förlåt mig, jag menade inte att uppröra dig. Det känns bara så hopplöst just nu.
Men fattar du inte att du INTE är sjuk? Du är så normal man kan vara. Så ser jag det. Du är en helt underbar tjej. Inte alls stereotyp o tråkig men helt normal. Tråkigt att du ser allt så hopplöst för jag svär på att det inte är det. Så ledsen att det ofta känns så tungt för dig.
Du får våga tro, du behöver inte säga det högt. Jag vet att du inte mår dåligt hela tiden, dåliga stunder går över. Det finns ingen garanti att allt kommer vara bra i framtiden men ingen garanti på att det kommer vara dåligt heller. Det kommer väl både bra o dåliga stunder. Man är inte sjuk för den sakens skull.
Det jag menar är att sociala problem kanske inte handlar om just minnen utan om att det är svårt i varje ny situation man möter någon och det sitter i personligheten oavsett orsak. Det går inte bort. Så det är väl själen eller personen det också. Jag känner mig jättesjuk ibland, helt jäkligt udda.
Det man känner är inte alltid sanningen.
Sinnessjuk är du inte, jag är ingen läkare men det är jag då säker på -du är inte heller läkare. Du mår dåligt o det är okej men inte enkelt.
kanske att jag missförstår din humor... förlåt. Jag tycker inte om sjukdomar. Du tar ju vara på stunden o tar hand om det fina, du ser inte allt svart om du tror jag tycker det. Jag vet ju hur du uppskattar väldigt mkt som finns omkring dig. Du tar verkligen hand om dig. Det skriver du ju faktiskt också. Det är bra. Du gör det grymt bra.
Vad tyckte du om mina ihop-plock till julklappar?
Kram
