December, nummer 1. 23 to go. Inte för att jag just nu ser fram emot själva julafton, det visade sig att mamma kommer jobba på julafton och hela julhelgen inklusive nyårsafton och nyårsdagen, det känns riktigt trist. Jag ser fram emot att min bror kommer, jag saknar honom otroligt mycket, och jag ser fram emot att få umgås med familjen men att plocka bort mamma från julafton är som att plocka bort julafton helt och hållet.

Vi firar julafton med min mosters familj och mormor, så mamma är ju liksom den sammanbindande länken. Vi pratade till och med om vi skulle ställa in julafton hos oss i år, men det är ju egentligen dumt. Jul står och faller inte med mamma. Men när jag tänker efter, kanske gör den det ändå? Utan mamma är det bara julgodis och TV känns det som. Men jag kanske har fel.

Idag har jag prövat kläder från förr, kläder som jag växt ur. Och gissa vad? Jag kan ha en del av dem! Inte alla tyvärr, inte ens en majoritet av kläderna. Men det är ändå en seger.

Mår väldigt dåligt av att jag inte fixar att hålla mig ifrån sötsaker och fett här hemma hos mina föräldrar. Jag vet inte varför jag blivit så otroligt sugen på det, kanske för att jag återkommit från ett ångestkoma jag hade i en vecka efter att jag fått reda på att katten är sjuk. Dessutom finns det mycket frestelser här hemma, det finns kakor och glass och mat och sånt. När jag inte har mina vanliga rutiner så blir det lätt att jag går och småäter, kan också bero på att jag inte röker lika mycket just nu på grund av förkylningen. Nä, jag tänker lägga ifrån mig matångesten (så gott jag kan) och återgå till det normala när jag kommer hem till mig. Det mest frestande hemma hos mig är riskakor med philadelphiaost och paprika på.

Jag är bara så himla rädd för att jag vips ska gå upp allt jag gått ner. Jag vet att det inte är möjligt på såhär kort tid, men om jag börjar gå upp så kanske jag fortsätter. Det är min stora rädsla. Det är en hård kamp att hålla kilona nere, att gå upp i vikt är hur lätt som helst. Och nu inser jag verkligen vilket stort arbete jag faktiskt gjort.

Har laddat upp massvis av nostalgibilder på http://saari.bilddagboken.se och jag saknar verkligen allt det där. Tyvärr hade jag sämre självförtroende än vad jag har idag och kunde inte njuta av att vara mindre, ovetandes och... lycklig? Ja, i alla fall inte psykpatient.

Har just pratat i telefon med Sandra och hon pratade om att skriva brev till sig själv som 14-åring. Vad hon tänkte skriva till sig själv hör inte hit, men hon sa att hon nog inte skulle skrivit "gör inte det här misstagen". Det höll jag med om, misstagen vi gör är saker som formar oss, och saker är inte alltid så svartvitt som ett misstag som inte för något som helst gott med sig. Tyvärr är livet mer nyanserat än så. Men jag skulle vilja säga åt mig själv att ta vara på mig själv på ett annat sätt, inte trycka ner mig själv som jag gjorde. Det räckte med att de som mobbade mig gjorde det, men jag var inte fetast på jorden som jag trodde att jag var. Jag behövde inte vara bäst på allting. Jag önskar att jag visste att saker kunde vara mycket sämre och uppskatta allt bra jag hade.

Ja, det är mycket jag skulle velat säga till mig själv som 14-åring.

Istället för jag sätta mig själv i perspektiv i nuet. Vad vill jag säga till mig själv, som människa och individ?

Du behöver inte be om andras godkännande hela tiden. Bekräftelse är bra att få från andra, men du måste bekräfta dig själv också. Om du hatar dig själv så kommer du bara kunna gräva ner dig ännu mer, fördömanden kommer inte bygga din självkänsla utan bara ge en skev bild av vem du är.

Stanna upp och se på dig själv, verkligen se dig själv som om du såg dig själv för första gången. Döm inte, beskriv. Vad ser du?