Igår var det fest i alla avseenden. Vi anlände till Mullsjö byastuga klockan 18 och var hemma någonstans vid 02.

Det första vi gjorde när vi kom dit var såklart att hälsa på alla. Det var mycket känt folk men också massor med människor som jag aldrig träffat. Det är inte lätt att vara en sen 80-talist på en fest med en medelålder på 60 år, jag delar ju inte de minnen som de delar med varandra och pappas band. Vi satte oss genast till bords och avnjöt en ljuvlig middag bestående av potatisgratäng och fläskfilé med två såser, ädelost och kantarell.

Älskade Maari och hennes Jesper var där!

Vinet och ölen flödade, ett glas vin kostade 10kr och en öl 5kr så de som avstod gjorde det troligen inte på grund av ekonomiska begränsningar. Till och med jag hade ju råd. Vi blev bjudna på whiskey eller baileys efter middagen och sedan hölls det lite olika lekar. Bland annat skulle man utifrån en textrad ur en låt lista ut vad låten heter och vem som framfört och komponerat den. Jag hade inte en chans, jag är helt enkelt för ung antar jag! Men när vi fick lyssna på ljudklipp från introlåtar till TV-serier så kunde jag bidra till vårt lag faktiskt.

Jag och Maari <3

Monte Carlo spelade såklart också, det var allsång och dans. Speciellt låten Isn’t it a pity av George Harrison blev väldigt stämningsfull när flera gitarrister samlades på ”scenen” och spelade, samt att alla i rummet klämde i och nana-de slutet av Hey Jude. De två låtarna smälter ihop så fint.

Jäjk lirade lite på min skönhet.

 

 

En gammal klassisk affisch :)

 

 

Familjen Norén lirade en hel del!

 

 

En t-shirt jag gärna skulle vilja ha!

Lite drama var det också, kan man väl säga, men det är ju oundvikligt. Det var en väldigt lyckad fest, för ingen verkade vilja fara hem! När jag väl kom hem så somnade jag direkt, kanske för att jag var lite på pickalurvien som vi brukar säga.

Me unt Jesper. Här var jag ganska så onykter, woops!

Tack så mycket!