Det kryper i mig, kryper i hela kroppen. Jag sitter och flaxar med händerna för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Jag måste städa till här hemma men jag vet inte vad jag ska börja, går och plockar i lite ditten och datten. Leker med katten. Går ut och röker, äter och äter och äter. Ingen ro till att se på TV, surfar planlöst omkring med mina föräldrars dator och har skrivit till mina terapeuter via mail.

Vi fick provsvaren på Svante idag. Det löd såhär:

”Leukemivirus hos katt (FeLV), antigen

FeLV, antigen ej påvisat”

Vi bara stirrade på papperet, läste den lilla text som fanns flera gånger. Vad fan betyder det? Vi antar att svaret är negativt, alltså att Svante inte bär på FeLV. Men imorgon ska vi ringa veterinärstationen för att få svaret förklarat. Dessutom skulle provet också ge svar på om han bad på ytterligare två virus, men det stod inget om det i brevet. Jag förstår ingenting faktiskt.

Men en katt som är så pigg som Svante är nu kan inte vara dödligt sjuk. Det går inte. Han äter bra nu, sover och är ute som vanligt och han verkar till och med pigg. Jag köpte en fjäderleksak till honom och vi har lekt, jag vet inte om han jagade den tvångsmässigt så jag slutade ganska snabbt, men jäklar var snabb katten är! Jag gav honom lite godis också och han åt det. Jag försöker visa honom att vi inte bara ger medicin när vi kommer och tar upp honom i famnen, utan att det kan handla om andra, trevliga, saker också.

Det har varit en läskig dag. Jag har varit på affären och när jag tog mig hem steg för steg så kändes det inte som att det var jag som gick. Det var min kropp, min farkost som gick. Jag rökte och fötterna gjorde någonting annat. Jag kom hem och jag förstod inte hur det gått till, jag bara åkte med.

Datorsurr och andra ljud blir mummel, det är obehagligt.

Och just nu så kryper det som sagt i kroppen. Jag vill fly på så många olika sätt. Vilket ska jag välja, hm. Nä, jag kan inte. Jag väljer att stanna kvar. Att fly vore underbart men att stanna vore klokt. Jag vet bara inte om jag är stark nog.

Det är underligt. Det är inte riktigt ångest, inte vanlig ångest i alla fall. Mitt intellekt säger att jag blivit lite chockad och fundersam angående provsvaren idag och att mitt medvetna då börjar se sig om efter andra saker att fokusera på. Men det är obehagligt ändå. Det funkar inte. Dumma jag.

Nu ska jag låta min hjärna vila, jag ska bara flyta med.