Hej! Jag undrar om du har nån erfarenhet av abilify o om du tyckte det funkade bra för dig? Insättning, ev utsättning? Biverkningar? Vet att det kan funka olika för alla men söker efter nån med erfarenhet av detta? Om du tycker frågan är för privat så var det inte min mening.

Jag satte in Abilify för ett och ett halvt år sedan, men det stod klart efter några veckor att den inte var bra för mig. Jag hade inga särskilda biverkningar om jag minns rätt, men jag blev totalt hypomanisk, på gränsen till mani. Det var ohållbart för jag var så rastlös och orolig och helt uppe bland molnen. Tyvärr fungerade den inte för mig, men jag känner flera som blivit hjälpt av den. Den ska fungera antipsykotisk, relativt stämningsstabiliserande och ligger på en etta av en skala på tre på risk för viktuppgång.

Jag har nog också lite frågor. Hur länge har du käkat mediciner? Hur många olika äter du för att lindra biverkningarna av andra mediciner? Du säger även, som jag har förstått, att du inte kan arbeta/studera då du har fullt upp med att bli frisk. Vad säger dina terapeuter/läkare/ombudsmän om vikten av sysselsättning? Motion? Social träning?

Min första medicin mot psykiska besvär var Fluoxetin (SSRI), då tillhörde jag Ungdomshälsan som 17-åring. Sedan ökade antal tabletter och antal mediciner, det är faktiskt en enda röra. Jag har sällan stått på samma doser och samma mediciner under längre tider eftersom det först och främst tog många år innan jag fick en diagnos som jag nog tror är korrekt (schizoaffektiv) så nu vet vi (jag och vården) vad vi tampas med. Det är en väldig rundgång med medicingerna – Seroquel ger mig hjärtklappning så jag tar Inderal för att sänka pulsen. Jag får sömnstörningar av Risperdal så jag måste ta olika lugnande/sömngivande tabletter för att kunna sova. Nu är ju förhoppningen att Leponex ska bryta den cirkeln och göra mig fri många mediciner.

Mitt ”team” omkring mig arbetar med mig på olika sätt. Jag ser det som mitt jobb att bli friskare. Jag har ett fulltecknat schema med aktiviteter, bostöd, terapier och läkarsamtal och min psykolog tycker egentligen att jag har för hög sysselsättning och att det är därför jag inte kommer ner i varv. När jag inte kommer ner i varv brukar jag tillslut bli knäckt. Jag ingår i ett hälsoprojekt som heter Premium för personer som äter neuroleptika och har gått i gruppterapier sedan innan årsskiftet. Jag hoppas att jag till hösten kan sysselsätta mig med någon form av studerande eller praktik, men först måste jag vara stabil ett tag. Jag vill leva så mycket att jag nästan dör.

Vilka är dina 5 favoritfilmer, band, artister och böcker?

Oj, var ska jag börja? Okej, filmer utan inbördes ordning för det är väldigt olika varandra:

1. Lejonkungen
2. Girl, Interrupted
3. Bergmanfilmer (speciellt Viskningar och rop)
4. Natural born killers
5. 10 things I hate about you

Band:

1. Within Temptation
2. The Birthday Massacre
3. Nine Inch Nails
4. VNV Nation
5. Alice in Videoland

Artister:

1. Malin Frimodig
2. Amanda Jenssen
3. Instant Remedy (eller är det en grupp?)
4. Lady GaGa
5. Avril Lavigne

Böcker:

1. Jane, spegelns reflektioner av Maria Ljungberg
2. Ingen dans på rosor av Hannah Green
3. Blonde av Joyce Carol Oates
4. Borderline av Caroline Kraus
5. Inte som andra döttrar av Deborah Spungen

Jag vill namedroppa hur många band/artister och böcker som helst, det var svårt att välja ut ett visst antal.

Du skriver ofta att du är stressad, att du måste sänka tempot osv. Men undrar hur mycket har du att göra egentligen? Blir du verkligen så stressad av att bara ha terapiformer och sjukhusvistelser och inget jobb? Förstår att frågan kan låta anklagande men menar inte så utan undrar bara hur pass dåligt du mår eller vad man ska säga.

Ingen fara, jag tar inte illa upp. Det kan ju tänkas att en sjukskriven inte har så mycket att göra (vilket kanske är poängen i många fall), men jag har aktiviteter varje dag som tar tid och energi. För att bara nämna några saker så har jag boendestöd tre gånger i veckan, några gruppterapier, individualterapi, ingår i ett hälsoprojekt som kallas Premium för personer som äter neuroleptika, påbörja att träffa en arbetsterapeut, har läkartid ungefär en gång i veckan samt ett personligt ombud som jag träffar varannan vecka. Sedan kommer det vardagliga in också, det som vi alla stressar inför. Som att handla på stan eller mataffär, gå ärenden, träffa vänner och man bör inte glömma att det är otroligt stressfullt för mig åtminstone att åka kollektivt och ta sig från ena sidan av stan till andra och hålla tider. Nu ska jag även göra blodprover en gång i veckan i arton veckor på grund av medicinering.

Som du läser så är det inte bara stressigt på dåliga sätt. Det finns också positiv stress. Vilken stress det än är, så är det en trigger för mitt dåliga mående. Jag är sjukskriven av en orsak och behöver en blandning av stimulans men också vila. Jag orkar kanske inte lika mycket som andra på grund av mina sårbarheter. Jag blir väldigt fort trött. Det går inte att mäta dåligt mående med måttstock, men du kan lita på att jag och mitt team på psyk vet när det är dags för mig att ta steget ut mot arbetsmarknaden.

Vilka är dina tre favoritförfattare? Och hur kan du alltid vara så trött?

Torey Hayden, Sylvia Plath och John Marsden (men det var tufft att välja ut endast tre).

Jag är trött för att jag äter rätt tunga mediciner tyvärr.

hur föreställer du dig att ditt liv ser ut om 10 år? boende, hälsa, plugga/jobb osv. ? :-)

Jag vill vara gift med Mary, ha ett hus någonstans i Umeå eller i närheten, ha bil och körkort, jobba på ett förlag, bokaffär eller utbilda mig till bibliotekarie. Helst vill jag ha en trygg ekonomi och fortsätta utvecklas och blomma i min kreativitet. Jag kommer fortfarande ha rött hår och jag hoppas att jag har lyckats gå ner i vikt. Livet ska vara ljusgrått, ibland tråkig, ibland spännande men med en guldkant. Småsaker ska vara mina största problem hoppas jag. Jag vill äta minimalt med medicin. Såklart vill jag vara frisk, men för mig kommer det nog att handla mer om att ha lärt mig att leva med min sjukdom snarare än att bli friskförklarad eftersom jag lever med en livslång sjukdom. Jag vill ha djur och vara ett fosterhem för barn som behöver extra stöd.