Jag har träffat min läkare idag och jag bad om information kring ärrborttagning.

 

Jag vet inte ens om jag vill ta bort mina ärr, men jag vill veta om det är möjligt och isåfall hur det skulle gå till. Jag ska få en remiss till en specialist. Min läkare tog sig en titt på armarna och sa att han inte kunde ge något direkt utlåtande, men att det antagligen går att få det att se ut som något annat än självskadeärr.

 

Alla reagerar på ett eller annat sätt på sådant som avviker från normen. Jag ser när folk tittar på mig, vissa inser att de stirrar och verkar skämmas, andra går rakt fram och frågar medan vissa börjar berätta sin livs historia för mig trots att jag är en komplett främling. Andra, främlingar, har velat hjälpa mig. Vissa tycker bara att jag är läskig och ger mig inte en chans. Slutsats: Människor dömer en på ett eller annat sätt. En brud satte sig i mitt knä och attack-kysste mig, förmodligen för att hon först frågade om mina armar och tyckte att det var så hemskt. Annars skulle hon knappast raggat på mig.

 

Jag vet inte om jag aldrig kommer skada mig igen. Det har gått över ett år och sju månader sedan sist, men jag kan inte vara säker. Jag är alltid på min vakt. Därför har jag inte velat göra en operation. En annan orsak är också att jag faktiskt tycker att man ska kunna låta det förflutna vara det förflutna och att jag har samma rätt att klä mig som jag vill utan att folk ska komma och ha åsikter. Min familj och mina vänner ser inte ärren, de ser mig. Jag önskar att fler kunde se MIG.

 

Jag accepterar att folk reagerar, och jag själv reagerar också på andra som sticker ut ur mängden. Fråga mig gärna om det ifall du måste, bara vi får det ur vägen så att man sedan kan fokusera på ett riktigt samtal. Det är enkla svar jag ger - jag har mått dåligt, jag har varit sjuk. Jag är så mycket mer, låt oss prata om vädret, kommunism eller Allsång på Skansen istället.

 

Som sagt, oavsett om jag väljer att ta bort ärren så gott som det går eller om jag väljer att behålla det så vill jag veta vad alternativen är. Vad som stoppat mig och fortfarande stoppar mig är att jag faktiskt inte kan vara säker på om jag aldrig kommer göra mig illa igen. Det känns viktigt för mig att vara klar med skiten, annars är det inte lönt. Fast jag vet ju aldrig om jag är klar... Allt jag vet är att jag försöker och att jag lyckats än så länge, och att jag vill fortsätta lyckas.

 

Jag är väldigt trött just nu, detta kanske blev svamligt, men det är så mycket tankar i farten just nu.