En viktig del i att ta hand om sig själv är att veta när det är nog. Och nu, nu är det nog.

 

Helgen har i stort varit bra, det är bara min hjärna det är fel på. Jag har fått mysa ihop mig med Mary och mamma och jag for på ett möte på Aspgården. Nu har jag slukat mammas morotskaka men måste hitta på ett sätt att ta mig tillbaka till avdelningen.

 

Hjärntransplantation?

Jag hör mig själv säga, halvt i sömnen: Once upon a time there was a girl with golden hair... Jag är så skum i sömnen.

 

Det regnar ute men jag tycker att det är mysigt - blöta Puffen åsidosatt. Jag laddar inför Idol ikväll och är så glad att jag får vara hemma den här helgen. Vi trotsade regnet och handlade förnödenheter på macken, och snart ska Mary iväg på sin praktik. Jag tänkte ta att helgstäda lite medan hon är borta, men annars kommer jag nog bara ligga under en filt och trycka godis och cola.

 

Vi såg en skräckfilm igår, Sinister. Jag tänkte på min käre bror, han skulle aldrig palla att se den. Han klarade knappt av att se Barnhemmet som inte alls spelar i samma liga som Sinister. Jag blev helt vettskrämd och så blir jag alltid arg på karaktärerna som gör dumma saker som att gå i en mörk korridor eller absolut måste gå upp på vinden eller annan skit. De gör alltid motsatsen till vad jag skulle göra.

 

Hur som helst så njuter jag av hösten. Sommaren var kort, en del av den försvann i en Leponexdimma (jag har aldrig ätit en sådan zombifierande medicin) och den andra delen var jag med en fot i vår gemensamma verklighet och en i den verklighet som bara jag upplever. Därför slukar jag smattrandet mot fönstret när det regnar, sparkar i lövhögar när jag är ute i höstsolen och tittar på alla färgskiftningar med en nyfikenhet som hos ett barn. Det börjar bli mörkt och jag tål det egentligen inte, men då får man lov att tända ljus helt enkelt. Jag förbereder mig för en lång vinter.

 

Jag ska börja köpa julklappar snart. Det har varit min strategi de senaste åren, för att jag inte ska falla under stressen. Januari till mars brukar vara den svåraste tiden, inte bara för att det är mörkt och kallt och så vidare utan också för att jag kört slut på mig själv innan jul. Framförhållning! TIllslut lär man sig av sina tidigare misstag (förhoppningsvis).

 

Jag sänder varma tankar till Elly som begravs idag, sångfågeln som nu är fri. Silvertråd och gyllene nålar...

Min läkare är tokförkyld och har inte kunnat träffa mig i veckan. Jag skulle vilja vaccinera honom från alla förkylningar eftersom han blir totalt däckad och febrig, men det finns ju otaliga förkylningar. Han blir alltid sjuk. Han har begärt licens för Solian nu och det är väl mest det jag väntar på.

 

Personalen skrämmer mig, genom att visa rädsla när jag säger att jag har svårt att behålla kontrollen. Det är svårt att beskriva vad som händer, mer än att jag bekämpar ont med ont. Det är dels en vana, ett självförsvar, en sjuk tillfredställelse, men jag vet att jag inte fungerar i livet. Jag är stolt över att jag inte skurit mig på snart tre år men jag kan inte längre kalla mig skadefri. Det vore att invalidera sanningen. Det gör mig ledsen, så väldigt ledsen. Jag vill inte gå på den stigen, jag vill välja den väg som är svår men givande, det där ljusgrå.

 

Jag ser fram emot en skön helg. Det har varit väldigt tokigt på avdelningen. Min rumskompis kräktes hela tiden på grund av förstoppning, efter två veckors förstoppning så satte de in alla laxermedel som fanns och hon ylade och skrek konstant. Jag satte på mig hörlurarna men hennes skrin skar igenom musiken. Jag fick byta rum, jag sov i ett förrådsrum, men flyttades tillbaka ner det hela var "klart".

 

Igår blev en kvinna bältad. Hon skrek och det var fruktansvärt. Jag har lärt mig att stänga ute mycket av det som pågår på avdelningen, jag är så van vid psykotiska utbrott och blod och larmsignaler men jag känner verkligen empati för allihopa och jag vet hur hemskt det är att bli bältad.

 

Jag var på stan igår och shoppade med min kontaktperson som jag fick när jag blev LPT:ad, jag passade på att unna mig en parfym och lite myssaker. När jag kom tillbaka till avdelningen var jag helt slut - ändå satte det igång. Och sjuksköterskornas oroliga ögon och röster som sa att jag skulle be om hjälp innan det gick för långt och erbjöd mig en Haldon-injektion som jag avböjde. Det var en lättnat att få nattmedicinen, jag somnade ifrån skriken från bältesrummet.

 

Så, nu har du en inblick i hur livet på avdelningen kan vara. Du kanske har varit där, du kanske känner till allt det där, och jag sörjer det. Jag önskar psykiatrin mer resurser och andra lösningar än Haldol och bältesläggning - å andra sidan finns det kanske inte mycket annat att göra i vissa situationer.

 

Har man väl blivit bältad en gång så verkar det inte krävas mycket för att bli bältad igen, rädslan för att bli fasthållen och tvångsmedicinerad gör att jag kämpar ännu hårdare. Ju mer tvång, desto värre är det.

 

Jag ska ha en fin helg, har jag bestämt. Jag lägger nu avdelningen bakom mig en stund och försöker slappna av här hemma. Det blir skräckfilm och lösviktsgodis, kramar och kattmys.

 

Ändå ekar skriken.

Det blir ingen utskrivning idag, dels för att min läkare är hemma och sjuk, men också dels för att jag inte känner mig helt redo. Det är vissa knutar jag måste lösa först. Jag har i alla fall mål-och-tid, så jag har tagit en promenad och sitter nu på sjukhusbiblioteket. Nu ska jag fortsätta promenaden runt sjukhuset.

 

Min rumskamrat stånkar, gnyr och suckar. Det är riktigt jobbigt att lyssna på. Jag har ständigt på mig mina hörlurar och lyssnar noga på musiken som antingen lugnar mig eller sparkar igång mig. Om jag bara fick ta med mig en sak till avdelningen för en längre vistelse så skulle det vara musiken. Jag sitter i timmar och bara lyssnar. Det är religion för mig.

Permissionen har gått bra, men jag känner mig lite rotlös. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än så. Det är nu jag ska leva. Är jag redo för en utskrivning? Det är helt upp till mig, jag är välkommen att stanna på avdelningen för efter allt som hänt så är det förståeligt att jag kan behöva en plats på slutenvården, men jag vill mer. Nu vill jag verkligen veckla ut vingarna och flyga. Det är september och jag vill ut i verkligheten även om den är skrämmande och stor. Det finns ju så mycket vackert här, som en höstpromenad med Puffen eller Marys leende. Att kunna ringa mina föräldrar bara för att småprata istället för att ringa dem i kris.

 

Starta om och bygga en stadig grund istället för att bygga lite här och lite där. Jag har fått mycket hjälp och här tycker jag att det är dags att jag tar över rodret. Det pirrar i magen, för jag vet att det inte är lätt och jag tvekar inför mig själv och min sårbarhet.

 

Jag ska träffa min läkare imorgon. Fortsättning följer.

Jag fick ett ryck idag. Det berömda Jonsson-rycket. Plock, disk, dammsugning, ut med soporna, bädda sängen i ett svep. Det känns alltid bra att städa, använda händerna, göra någonting som känns vettigt.

 

Under eftermiddagen kom Olivia över. Vi drack kaffe och hon la tarotkort för mig. Det kändes riktigt bra och jag kom till insikt om mycket, och lämnades med en känsla av att allt kommer att bli bra. Framtiden ser ljus ut och jag känner mig redo att stiga ut i världen igen.

 

Nu sitter jag och Mary i soffan och har just sett ett avsnitt av Rizzoli & Isles. Det doftar av kanel- och vaniljrökelser och vi har mysbelysning och levande ljus. Choklad och cola och mys. Precis vad jag behöver.

Tidig morgon, någonstans vid kvart över fem. Jag och Mary drack kaffe och det var en riktigt skön stund. Jag gick tillbaka till sängen vid sju igen och sov till tio.

 

Jag har varit till macken och köpt allt från yoghurt till lösviktsgodis och det gick bra, ingen panikångest. Det var mitt mål för dagen, att fara på macken och handla. Små små steg. Jag är rätt labil men låtsas inte om det utan skrattar ändå. Det är inte så att skrattet är falskt, men jag anstränger mig hårt att hålla mig på banan och känner efter försiktigt om jag vågar sätta ner foten utan att allt rasar under mig.

 

Frågan; Är jag redo för en utskrivning? Är jag redo för kraven igen? Jag har stöd från alla möjliga håll, så det borde hålla. Bara jag sover, äter, tar mina mediciner, utsätter mig för måttliga utmaningar och hittar något sätt för att kunna vila.

 

Jag hatar att vara svag. Jag kan inte acceptera det, vill inte lyssna till den sidan.

 

Det är härligt att få äta mat som inte är sjukhusmat, skönt att sova i vår säng, ingen som kommer och väcker mig med en kopp mediciner, HEMMA! Men rastlösheten plågar mig, när jag inte gör någonting aktivt så blir min första reaktion ångest. Jag har dammsugit och diskat, tänt kanelrökelser och försökt slappna av. Slog på Kill Bill vol.2 och såg på den med ett öga. Jag har faktiskt sovit en stund till Lana Del Rey också.

 

Det där med att slappna av är en klurig sak. Jag lyckas hyfsat med bolltäcket jag lånade (förakta inte hjälpmedel som inte innebär medicin), men nu är det utlånat till en annan person på slutenvården.

 

Jag är i det stadiet att jag inte vet var jag är när jag vaknar. Det var obeskrivligt skönt att upptäcka att jag var hemma när jag började kvickna till på morgonsidan. Inte lika skönt att höra lakanen prassla i en sjukhussäng.

 

Jag upprepar mig bara, men jag vill verkligen hem. Jag vill hem så mycket att jag funderat på att bara skita i att åka tillbaka, men det skulle inte hjälpa mig i min situation.

 

Håller fortfarande på att lära känna min dator, Autumn, och WIndows 8. Jag tycker att det är hemskt knepigt. Nåväl. Lyxproblem och jag älskar det.

En hel vecka försvann. Det är sådant ni inte behöver veta, inte än i alla fall. Jag tog några steg bakåt men nu rör jag mig framåt igen. Imorgon åker jag hem på en lite längre permission och det känns så skönt eftersom jag faktiskt varit fängslad ett bra tag. Jag förstår psykiatrins motiv till det, men hamnar man i en situation som innebär tvång så kämpar man emot hårt och de djuriska instinkterna för överlevnad blir större än förnuftet. Nu har jag inte LPT längre utan har tagit mitt förnuft tillfånga. Jag är ju egentligen smartare än vad jag uppvisat, men jag har varit som ett lejon som plötsligt hamnat i en bur.

 

Jag är riktigt less på avdelningen. Vi är tre i vår två-sal - en kvinna kräks av ångest flera gånger per dag och jag har emetofobi (kräkfobi), medan den andra kvinnan stör min nattssömn genom att ropa saker. "CAMIIIIILLA!!!" eller "DET ÄR NÅGON SOM SNARKAR" (no shit). Jag har bannat henne för det och hon säger förlåt men gör ändå saker utan att tänka innan.

 

Tusen kramar till mamma och pappa som varit ovärderliga.

 

Mjuk säng, mjuka djur, mjuka pussar på Mary. Nu vill jag hem, men på rätt sätt.

 

Jag har ingen aning om vad som pågår i den "verkliga" världen, mitt liv är avgränsat till en lång korridor och en hård sjukhussäng. Idag steg jag upp klockan 06.00 och såg dagen födas, mitt i allt det fula hittade jag någonting att hålla fast vid.

Jag mår rent utsagt skit.

 

Jag vaknade svettig ur hemska drömmar vid fem och kunde inte somna om. Jag gick upp och drack lite kaffe, satt bara på en bänk och glodde. Korridoren var öde. Jag var öde. Halv nio gick jag i säng men blev brutalt väckt en timme efter det eftersom de skulle vädra rummet (vilket definitivt behövdes, men varför just då?).

 

Det känns som att dörr efter dörr stängs i ansiktet på mig, det finns inga utvägar. Alla som pratar med mig säger att jag ser blek ut, att jag ser sliten ut, att jag ser hängig ut. Det går inte att dölja verkar det som.

 

Dessutom har jag nageltrång (så små saker kan betyda mycket mer än man tror).

 

Jag trotsade i alla fall mitt mående och gick ner på bibblan. Det känns viktigt att rör sig i "den riktiga världen". Jag vill inte bli hospitaliserad, fast det är jag nog redan med tanke på hur jag kallsvettas och vill gömma mig i ett hörn.

 

Något måste förändras. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Imorgon ska jag träffa min läkare och diskutera... mig. Och allt omkring mig.

Jag står skakig på mjuk mark, som en studsmatta, upp och ner och upp igen. Just nu försöker jag bara förlika mig med att en vän till familjen gått bort, att mitt liv tycks vara en röra, att hela världen är en röra som jag inte orkar sortera nu.

 

Det känns som att jag gått ett steg bakåt. Jag orkar inte läsa längre, istället sitter jag med hörlurarna och lyssnar på Sharon Den Adels ord. The Heart of Everything går om och om igen.

 

Ikväll åker jag tillbaka till avdelningen. Jag hoppas att igen flyttat min säng. Som det var när jag åkte så stod min säng vid handfatet, jag hade en garderob och en lampa. Mer kräver jag inte. Det värsta är om man hamnar i mitten i en två-sal, för då har man ingen lampa och två skärmar på var sin sida av sängen. Det kommer och går patienter hela tiden och det flyttas jämt om. Det är bara en av tusen störande saker.

 

Jag vill vara hemma men jag vet att det inte är läge.

Jag sitter hemma och jobbar med min nya dator Autumn. Jag hoppas att vi kommer komma överens.

 

Det känns rätt tungt nu, även om jag kan finna glädje ämnen. Det känns som att det inte är bra, men att jag vet att det kommer bli bra. Tillslut.

 

Världen är stor och fylld av sorg och ångest men också glädje och liv, jag har bara svårt att balansera det. Jag kan inte slappna av, min kropp och mitt psyke är inställd på att slåss eller fly. Jag kommer på mig själv med att vara spänd i ben, buk, armar, axlar, rygg, överallt. Jag vet bara inte hur man slutar spänna sig och jag blir bara så trött.

 

Det var en trevlig födelsedagsmiddag hos mamma och pappa med god mat och gott sällskap, Nu är vi hemma igen och jag ska tillbaka till sjukhuset imorgon. Jag ska börja ta fler permissioner för jag kvävs där, jag har för flera år sedan blivit vad man kanske kan kalla för kall, men psykotiska utbrott och irriterande och äckliga patienter eller ignorant personal bekommer mig inte. Jag bara sätter på mig lurarna när jag inte orkar höra fler skrik, gråt eller prat om tarmbesvär eller medicintjat.

 

Min läkare har äntligen fått tag i Solian och har skickat in en licensansökan för den. Jag har lovat mig själv att vara inlagd (men med frigång och möjlighet till permissioner) under upptrappningen så att allt blir rätt. Jag vill spendera hösten hemma, njuta av allt som livet ger och känna mig stabil. Det vore en dröm att få ha en höst, vinter, kanske vår och sommar utan större dramatik kring min sjukdom. Om den bara lägger sig så skulle jag palla med livet så mycket bättre och kunna ta vardagsproblemen och allt det goda med det onda som alla andra.

Istället för att vända mig i sängen och somna om så steg jag upp, drack kräm till frukost, klädde mig och tog mig ut. På Kahls köpte jag en chai-latte. Satte mig sedan och sörplade i mig den samtidigt som jag läste, klockan var strax efter 9.00..

 

Så mycket folk, så lite ork. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag ska orka leva normalt igen och det ger mig bara ångest. Istället ska jag vara glad att jag tog mig ut, såhär tidigt också. Det är ett framsteg. Ett steg fram. En bit på vägen.

 

Studenter går omkring och tjattrar och skrattar. Sorlet från centralhallen följer mig in på biblioteket där jag lånar datorn.

 

Djupast inom mig balanserar jag på slak lina, men omkring mig börjar saker lösa sig. Det ytliga, det nödvändiga, det praktiska. Mitt känsloliv är på kant, om jag bara slapp den här ångesten.

 

Igår kom mamma med en drös kläder som hon shoppat, jag fick prova och modella dem i mitt rum. Sedan åkte vi till Elgiganten och jag köpte en ny dator eftersom min tyvärr föll offer för en te-incident. Vi åt en macka till middag och jag köpte snus, lämnade av datorn hemma (snabb kyss och kram med Mary) och så fick jag skjuts tillbaka till avdelningen. Jag kan inte uttrycka hur tacksam jag är för det min mamma hjälpt mig med nu när jag är svag. Jag kan inte med ord klä vad mina föräldrars omtanke betyder för mig.

 

Med nytvättat hår och nya kläder som täcker ärren kan jag gå ner på centralhallen utan att känna mig utstirrad, utan att någon vet varför jag är på sjukhuset. Jag är blek, en i mängden. Det är skönt. Men det är tufft också när man har så lite ork.

 

Min läkare jagar en licens för ett nytt preparat som ska hålla mig stabil och inte psykotisk. Samtidigt hjälper mitt personliga ombud och Mary mig med att få bostadstillägg. Dessutom har jag inbokat tider med min psykolog som är villig att lägga en och en halv timma på mig och dessutom köpa riktigt kaffe från Kahls.

 

Ångesten gnager, allting gör mig orolig och även om jag har mitt skyddsnät så är jag rädd. Igår kunde jag inte sova, jag tog alla mina sömnmediciner plus bolltäcket som jag prövar ut men det gick inte ändå. Hur jag tillslut somnade vet jag inte, känslorna var större än medicinerna. Jag försöker tänka att du kan inte göra någonting just nu, det enda du kan göra är att sova så att du kan ta itu med problemen imorgon.

 

Jag gick upp och ventilerade mina tankar med en skötare, just då var det bra att ha någon okänd person att vara öppen med. Idag är jag outsägligt trött men jag försöker hålla en sorts dygnsrytm.

 

Bolltäcket är jättebra, man känner sig så nedbäddad, men jag vill prova ett kedjetäcke också. Det är mycket lugnande att känna tyngd, för oftast när jag inte kan sova så känns det som att jag svävar en decimeter ovanför sängen - så spänd är jag. Visst är det lite bökigt med bolltäcke och underlakanet korvas ihop till en orm mitt i sängen, men det är faktiskt värt det.

 

Nu ska jag lämna igen en bok här på sjukhusbiblioteket och sedan se om jag vågar köpa en chai-latte. Jag har äntligen börjat kunna läsa igen så jag ska sysselsätta mig med det resten av dagen.

 

Om ångesten bara kunde sluta gnaga.

Permisen är slut, vi har bara suttit hemma och myst i soffan under helgen. Jag är irriterad över att jag missade Covenant och Asperger Synthdrome, hela Sunset Park, men det hade inte funkat helt enkelt. Jag hoppas på att få andra tillfällen till uteliv...

 

... för jag kan se en fram emot att leva livet, vara aktiv, skapa nya minnen utanför psykets väggar. Det är nyckeln, viljan. Även om jag inte känner mig så häftig just nu så finns det hopp.