Istället för att vända mig i sängen och somna om så steg jag upp, drack kräm till frukost, klädde mig och tog mig ut. På Kahls köpte jag en chai-latte. Satte mig sedan och sörplade i mig den samtidigt som jag läste, klockan var strax efter 9.00..

 

Så mycket folk, så lite ork. Jag kan inte låta bli att tänka på hur jag ska orka leva normalt igen och det ger mig bara ångest. Istället ska jag vara glad att jag tog mig ut, såhär tidigt också. Det är ett framsteg. Ett steg fram. En bit på vägen.

 

Studenter går omkring och tjattrar och skrattar. Sorlet från centralhallen följer mig in på biblioteket där jag lånar datorn.

 

Djupast inom mig balanserar jag på slak lina, men omkring mig börjar saker lösa sig. Det ytliga, det nödvändiga, det praktiska. Mitt känsloliv är på kant, om jag bara slapp den här ångesten.