Min läkare är tokförkyld och har inte kunnat träffa mig i veckan. Jag skulle vilja vaccinera honom från alla förkylningar eftersom han blir totalt däckad och febrig, men det finns ju otaliga förkylningar. Han blir alltid sjuk. Han har begärt licens för Solian nu och det är väl mest det jag väntar på.

 

Personalen skrämmer mig, genom att visa rädsla när jag säger att jag har svårt att behålla kontrollen. Det är svårt att beskriva vad som händer, mer än att jag bekämpar ont med ont. Det är dels en vana, ett självförsvar, en sjuk tillfredställelse, men jag vet att jag inte fungerar i livet. Jag är stolt över att jag inte skurit mig på snart tre år men jag kan inte längre kalla mig skadefri. Det vore att invalidera sanningen. Det gör mig ledsen, så väldigt ledsen. Jag vill inte gå på den stigen, jag vill välja den väg som är svår men givande, det där ljusgrå.

 

Jag ser fram emot en skön helg. Det har varit väldigt tokigt på avdelningen. Min rumskompis kräktes hela tiden på grund av förstoppning, efter två veckors förstoppning så satte de in alla laxermedel som fanns och hon ylade och skrek konstant. Jag satte på mig hörlurarna men hennes skrin skar igenom musiken. Jag fick byta rum, jag sov i ett förrådsrum, men flyttades tillbaka ner det hela var "klart".

 

Igår blev en kvinna bältad. Hon skrek och det var fruktansvärt. Jag har lärt mig att stänga ute mycket av det som pågår på avdelningen, jag är så van vid psykotiska utbrott och blod och larmsignaler men jag känner verkligen empati för allihopa och jag vet hur hemskt det är att bli bältad.

 

Jag var på stan igår och shoppade med min kontaktperson som jag fick när jag blev LPT:ad, jag passade på att unna mig en parfym och lite myssaker. När jag kom tillbaka till avdelningen var jag helt slut - ändå satte det igång. Och sjuksköterskornas oroliga ögon och röster som sa att jag skulle be om hjälp innan det gick för långt och erbjöd mig en Haldon-injektion som jag avböjde. Det var en lättnat att få nattmedicinen, jag somnade ifrån skriken från bältesrummet.

 

Så, nu har du en inblick i hur livet på avdelningen kan vara. Du kanske har varit där, du kanske känner till allt det där, och jag sörjer det. Jag önskar psykiatrin mer resurser och andra lösningar än Haldol och bältesläggning - å andra sidan finns det kanske inte mycket annat att göra i vissa situationer.

 

Har man väl blivit bältad en gång så verkar det inte krävas mycket för att bli bältad igen, rädslan för att bli fasthållen och tvångsmedicinerad gör att jag kämpar ännu hårdare. Ju mer tvång, desto värre är det.

 

Jag ska ha en fin helg, har jag bestämt. Jag lägger nu avdelningen bakom mig en stund och försöker slappna av här hemma. Det blir skräckfilm och lösviktsgodis, kramar och kattmys.

 

Ändå ekar skriken.