Tidig morgon, någonstans vid kvart över fem. Jag och Mary drack kaffe och det var en riktigt skön stund. Jag gick tillbaka till sängen vid sju igen och sov till tio.

 

Jag har varit till macken och köpt allt från yoghurt till lösviktsgodis och det gick bra, ingen panikångest. Det var mitt mål för dagen, att fara på macken och handla. Små små steg. Jag är rätt labil men låtsas inte om det utan skrattar ändå. Det är inte så att skrattet är falskt, men jag anstränger mig hårt att hålla mig på banan och känner efter försiktigt om jag vågar sätta ner foten utan att allt rasar under mig.

 

Frågan; Är jag redo för en utskrivning? Är jag redo för kraven igen? Jag har stöd från alla möjliga håll, så det borde hålla. Bara jag sover, äter, tar mina mediciner, utsätter mig för måttliga utmaningar och hittar något sätt för att kunna vila.

 

Jag hatar att vara svag. Jag kan inte acceptera det, vill inte lyssna till den sidan.