Jag hör mig själv säga, halvt i sömnen: Once upon a time there was a girl with golden hair... Jag är så skum i sömnen.

 

Det regnar ute men jag tycker att det är mysigt - blöta Puffen åsidosatt. Jag laddar inför Idol ikväll och är så glad att jag får vara hemma den här helgen. Vi trotsade regnet och handlade förnödenheter på macken, och snart ska Mary iväg på sin praktik. Jag tänkte ta att helgstäda lite medan hon är borta, men annars kommer jag nog bara ligga under en filt och trycka godis och cola.

 

Vi såg en skräckfilm igår, Sinister. Jag tänkte på min käre bror, han skulle aldrig palla att se den. Han klarade knappt av att se Barnhemmet som inte alls spelar i samma liga som Sinister. Jag blev helt vettskrämd och så blir jag alltid arg på karaktärerna som gör dumma saker som att gå i en mörk korridor eller absolut måste gå upp på vinden eller annan skit. De gör alltid motsatsen till vad jag skulle göra.

 

Hur som helst så njuter jag av hösten. Sommaren var kort, en del av den försvann i en Leponexdimma (jag har aldrig ätit en sådan zombifierande medicin) och den andra delen var jag med en fot i vår gemensamma verklighet och en i den verklighet som bara jag upplever. Därför slukar jag smattrandet mot fönstret när det regnar, sparkar i lövhögar när jag är ute i höstsolen och tittar på alla färgskiftningar med en nyfikenhet som hos ett barn. Det börjar bli mörkt och jag tål det egentligen inte, men då får man lov att tända ljus helt enkelt. Jag förbereder mig för en lång vinter.

 

Jag ska börja köpa julklappar snart. Det har varit min strategi de senaste åren, för att jag inte ska falla under stressen. Januari till mars brukar vara den svåraste tiden, inte bara för att det är mörkt och kallt och så vidare utan också för att jag kört slut på mig själv innan jul. Framförhållning! TIllslut lär man sig av sina tidigare misstag (förhoppningsvis).

 

Jag sänder varma tankar till Elly som begravs idag, sångfågeln som nu är fri. Silvertråd och gyllene nålar...