... står en liten tårta!

 

 

 

 

 

Resan till Uppsala var fin, vi blev väl mottagna och fick leva som prinsessor. Det var roligt, men tre dagar går ganska snabbt. Nu över till nästa äventyr, Nordmalingsmarknaden. Mamma håller på att göra våfflor och sedan ska vi bege oss till samhället och köpta lite ditten och datten. Vi ska försöka hinna träffa mormor och farmor också.

 

Om det inte vore för kvävningskänslor och hjärtrusningar hade det varit alldeles perfekt. Jag vet inte varför jag har sådana ångestsymptom. Det är fullständigt irrationellt. Men jag hanterar det och fyller dagarna med liv oavsett vad min ångest tycker om det.

Jag sov inte bra igår, det tog lång tid att somna och mitt hjärta sloghårt. Jag är för trött för att skriva på romanen. Det är inte det att jag inte har idéer, det är bara det att jag förmodligen formulerar mig sämre en sådan här dag.

 

Jag är stressad men glad. Nojjar över åksjuka och magproblem, men innerst inne tror jag att det beror på att jag är nervös och inte sjuk. Jag ska nämligen ut och flyga - Olivia tar hand om våra katter eftersom jag och Mary ger oss iväg till Uppsala. Det ska bli väldigt roligt. Nu hoppas jag bara att jag packat allt och ber att min mage ska sluta skicka upp illamående i halsen på mig.

 

Det blir en tidig morgon imorgon så jag ska ta min extramedicin och sova ordentligt. Jag är noga med sömn, mat, vatten och mediciner så att jag ska kunna njuta så mycket som möjligt av allting.

 

Livet, here I come!

 

 

 

Jag har 17 sidor på del 2. Igår skrev jag 8, idag har jag skrivit ytterligare 6. Det flyter på - jag vet bara inte om det blir bra eller inte. Idag har jag fått avfärda en del av vad jag skrivit för att komma till rätt poänger, men det är ju så en skrivandeprocess går till. Kill your darlings, det kanske finns en framtid för dem sen men inte nu.

 

Vad som slår mig är att jag kanske för första gången i mitt liv uppfyller en av mina drömmar. Jag har alltid velat skriva en bok. Nu skriver jag på en roman där ungefär hälften är färdigt. Det vore såklart roligt att bli publicerad, men det är inte därför jag skriver. Det är rent terapeutiskt och det är spännande och givande. Dessutom så får det mig att tro på min förmåga att använda ord och meningar för att skapa någonting vettigt.

 

Nu är det snart nattinatt. Jag har jobbat flera timmar på skrivandet och behöver en paus.

 

Jag är glad att ni tror på mig. Jag är speciellt tacksam för att mina föräldrar alltid stått bakom mig när det gäller musik, litteratur, skrivande och så vidare. Jag känner mig faktiskt älskad när jag tänker på den uppmuntran jag fått och fortfarande får. Det är de och Mary som får mig att våga jaga drömmen. Och alla ni som hejjat på mig här i bloggen. Jag blir rörd.

Fredag, glass, gos, Twin Peaks och semester på RIKTIGT. Jag ska sova, läsa och skriva. Jag ska resa. Jag ska fånga dagen de dagar som jag inte sover bort. Det blir toppen.

 

Såhär ungefär 20 år senare ser jag Twin Peaks. Mary har serien på DVD och de senaste veckorna har vi tittat på spektaklet. Jag älskar det.

Första delen av tre i min bok som går under arbetsnamnet Artedi High School Massacre är officiellt färdigskriven. Det blev 48 A4 i den första delen. Jag har börjat komma igång med skrivandet igen och det känns otroligt skönt. Det är ju det jag ska pyssla med. Det är ju det som är min grej. Det ger mig så mycket.

 

Det är ganska inne att skriva självbiografier. Jag tycker att man ger tillräckligt av sig själv genom att skriva fiktivt. Man känner känslorna, objekten och subjekten man skriver om. Jag skulle kunna skriva en självbiografi, men det finns så mycket som jag faktiskt inte vill att omvärlden ska känna till vilket skulle skapa stora hål i historien. Jag var tillräckligt dum när jag bloggade utan en tanke på vem som skulle läsa det. Jag är alltid ärlig, men vissa saker bör vissa människor helt enkelt känna till. Jag är inte hemlig, det finns bara vissa delar som är för privata. Vad är poängen att skriva skoningslöst naket? Jag föredrar att skriva personligt men inte totalt avskalat. Det finns ingen mening med att spilla ut allt jag har. Alla förtjänar att ha någon del privat.

Kanske skriver jag en självbiografi när jag är gammal och grå, om 50 år. Jag har ju bara levt i 25 år och har dåligt perspektiv på saker och ting - jag har skrivit en text som går under namnet "3 månader - en panikbiografi" som jag skrev direkt efter att jag blivit utskriven från psyket i april 2008 och även om det var mycket givande för mig så har jag flera år senare fått ändra på saker och ting. Jag har också insett att jag inte vill påverka människor negativt, vilket jag skulle kunna göra med min "panikbiografi". Egentligen skulle jag vilja att psykvården i Umeå skulle få läsa det eftersom de skulle kunna lära sig mycket, men de som skulle vara intresserad av att läsa texten är förmodligen människor som skulle vara illa av texten. Ibland är ord så stora, ibland påverkar de en så mycket. Sätt jag beskriver självskador är sådant en självskadare redan vet och kan gå igång på, medan vården inte verkar förstå kraften i det. Därför - ska den bli läst så ska den bli det av vården. Så känner jag i alla fall just nu.

Nu ska jag sluta babbla på här och fortsätta skriva på del 2. Sedan ska jag ta mig en stor tekopp och se Vänner.

P.S: blogg.se buggar.

Semestern tar mig till vackra platser, till vänskap och galenskap och kärlek. Nu har Ida åkt hem och Patie med, så jag ska dränka min separationsångest i glass och pussa på Mary. Vi har tagit miljoner bilder känns det som och det är fina påminnelser om hur kul vi haft!

 

Nu ska jag sova i några dagar för att sedan planera nästa äventyr.

 

Det är bara det att det förflutna flyter upp och biter mig i arslet. Annars är jag precis där jag vill vara.

 

JAG ÄLSKAR ER!

 

 

 

Ölkvällen blev schysst, jag vill ta Ida tillfånga och spara henne i min ficka! Varför är Göteborg så långt bort? Till hösten hade vi tänkt oss en resa ner till goa Götet, men det är långt kvar.

 

Hur som helst, nu är Patrice här och mitt boendestöd fick ta kort på oss alla fyra, här är ett av dem:

 

 

 

 

Det är premiär för min nya UB-korsett idag. Jag älskar den!

 

Jag kunde inte sova igår. Big surprise. Jag var för trött helt enkelt. Ja, man kan vara för trött för att sova även om det är skumt.

 

Vi har haft några alternativ till lördagens aktiviteter, men vi bestämde oss för att sitta hemma och öla lite. Sedan får vi väl se hur impulsiva vi är, hehe. Känns i alla fall tokbra att ha Ida här, och Marielle kommer hit idag! Saknar Patrice. Önskar att jag kunde ha alla asbra människor här samtidigt.

 

Det blir nog mycket bilder, de flesta lär hamna på bilddagboken. Andra hamnar här. Känns lite som att vi är de lyckliga kompisarna :)

 

 

 

Jag har träffat min läkare idag och jag bad om information kring ärrborttagning.

 

Jag vet inte ens om jag vill ta bort mina ärr, men jag vill veta om det är möjligt och isåfall hur det skulle gå till. Jag ska få en remiss till en specialist. Min läkare tog sig en titt på armarna och sa att han inte kunde ge något direkt utlåtande, men att det antagligen går att få det att se ut som något annat än självskadeärr.

 

Alla reagerar på ett eller annat sätt på sådant som avviker från normen. Jag ser när folk tittar på mig, vissa inser att de stirrar och verkar skämmas, andra går rakt fram och frågar medan vissa börjar berätta sin livs historia för mig trots att jag är en komplett främling. Andra, främlingar, har velat hjälpa mig. Vissa tycker bara att jag är läskig och ger mig inte en chans. Slutsats: Människor dömer en på ett eller annat sätt. En brud satte sig i mitt knä och attack-kysste mig, förmodligen för att hon först frågade om mina armar och tyckte att det var så hemskt. Annars skulle hon knappast raggat på mig.

 

Jag vet inte om jag aldrig kommer skada mig igen. Det har gått över ett år och sju månader sedan sist, men jag kan inte vara säker. Jag är alltid på min vakt. Därför har jag inte velat göra en operation. En annan orsak är också att jag faktiskt tycker att man ska kunna låta det förflutna vara det förflutna och att jag har samma rätt att klä mig som jag vill utan att folk ska komma och ha åsikter. Min familj och mina vänner ser inte ärren, de ser mig. Jag önskar att fler kunde se MIG.

 

Jag accepterar att folk reagerar, och jag själv reagerar också på andra som sticker ut ur mängden. Fråga mig gärna om det ifall du måste, bara vi får det ur vägen så att man sedan kan fokusera på ett riktigt samtal. Det är enkla svar jag ger - jag har mått dåligt, jag har varit sjuk. Jag är så mycket mer, låt oss prata om vädret, kommunism eller Allsång på Skansen istället.

 

Som sagt, oavsett om jag väljer att ta bort ärren så gott som det går eller om jag väljer att behålla det så vill jag veta vad alternativen är. Vad som stoppat mig och fortfarande stoppar mig är att jag faktiskt inte kan vara säker på om jag aldrig kommer göra mig illa igen. Det känns viktigt för mig att vara klar med skiten, annars är det inte lönt. Fast jag vet ju aldrig om jag är klar... Allt jag vet är att jag försöker och att jag lyckats än så länge, och att jag vill fortsätta lyckas.

 

Jag är väldigt trött just nu, detta kanske blev svamligt, men det är så mycket tankar i farten just nu.

Sockerhjärtat Ida kom med flyget på morgonen. Det är så himla härligt att träffa henne igen. Det blev dubbelt så kul när Patrice kom och fick träffa Ida för första gången. Jag önskar bara att jag bett mitt boendestöd att ta en bild på oss alla fyra, men det kanske kommer sen.

 

I helgen ska vi göra vad vi känner för. Umgås, hänga

 

Tycker du att min blogg blivit tråkig? Ja, när jag mår bättre eller rent utav bra så brukar läsarna bli färre. Skit ner er, ni som gottar er i andras smärta.

Vi har varit ute i båten mellan torsdag och måndag, jag och Mary tog bussen till Övik för att möta upp mina föräldrar. Vi sov där en natt och fortsatte till Trysunda nästa dag. Där blev vi inblåsta, det ble riktigt otäckt ett tag faktiskt. Det regnade och blåste 15s/m och pappa fick tillsammans med resten av besökarna stå på bryggan och hålla ut båten för att vi inte skulle åka in i kajen. Som tur är så gick det över.

 

På söndagen åkte vi till Ulvön. Dagen därpå åkte vi färja till Köpmanholmen, buss till Övik, bytte buss mot Umeå och till sist tog vi lokalbussen hem. Det var DRYGT.

 

Vi har haft det riktigt mysigt. Jag älskar båten, vår Wilda. Jag hade gärna stannat längre faktiskt. Det var synd att det inte blev någon segling, vi gick för motor när vi var ute på vattnet. Det var fantastiskt att få visa Mary mitt underbara Trysunda, det är som att promenera omkring i Fylke litegrann.

 

Dessutom fick jag skrivarro. Vi hade med oss datorerna och jag påbörjade två kapitel som jag slipat lite på sedan vi kom hem.

 

Varje kväll kröp vi in i kojen och somnade trots (eller kanske tack vare?) kluckandet i aktern. Varje morgon fick vi frukosten serverad. Riktig semester!

 

Nu väntar ytterligare äventyr. Imorgon kommer sockerhjärtat Ida hit och stannar till på tisdag. Patrice var här igår och kommer komma hit även när Ida är här. Power-meet! Jag är så peppad!

 

Bjuder på lite fler semesterbilder. Jag såg ut som en riktig ruffhäxa, så det är mest bilder på sailor Mary och señior Puffen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill bara ge ett livstecken och berätta att jag och Mary varit ute på havet med mina föräldrar sedan torsdagen. mer om det skriver jag sedan - nu är jag mörbultade i kropp och knopp efter dessa dagar på sjön och den långa resan hem med färja och flera bussbyten.

 

Jag sitter och svajjar, en effekt som kommer av att ha varit på vattnet. Flyter omkring och är trött som en idiot.