Det är disigt ute, men det spelar ingen roll, för här sitter jag med skärpt extravak och undrar vad fan som händer, vad fan jag håller på med, vad fan som driver mig till så dåliga saker. De släppte mitt x-vak igår på dagen för att sedan sätta tillbaka det på kvällen. Varför behöver inte alla veta. Faktiskt så är det ganska ointressant för andra. Jag menar, vi har ju alla våra dämoner. Jag har inte tvångsvård i alla fall, det och det faktum att jag inte skurit eller bränt mig är den enda stolthet jag har. Resten är bara hemskt, jag ber om ursäkt gång på gång när jag kommer tillbaka till verkligheten. Jag vill ju inte vara så besvärlig som jag är. Och så är Åke och Teresa här i norr nu. Imorgon kommer min familj på besök och jag ska försöka få permission så att jag kan gå på bildmuséet. Mina impulser gör mig vansinnig för jag vill inte vara utåtagerande och om jag inte är utåtagerande så känns det som att jag förgörs inifrån. Det är väldigt väldigt svårt just nu. Jag vill ju vara hemma i Nordmaling och umgås med dem, inte umgås med en skötare som byts ut varje timme eller Agda 85 som är psykotisk. Jag kommer ha mardrömmar om det här länge. Mary har fått ett svårt besked och jag finns hos henne varje minut i tanken. Vila i frid.