Första delen av tre i min bok som går under arbetsnamnet Artedi High School Massacre är officiellt färdigskriven. Det blev 48 A4 i den första delen. Jag har börjat komma igång med skrivandet igen och det känns otroligt skönt. Det är ju det jag ska pyssla med. Det är ju det som är min grej. Det ger mig så mycket.

 

Det är ganska inne att skriva självbiografier. Jag tycker att man ger tillräckligt av sig själv genom att skriva fiktivt. Man känner känslorna, objekten och subjekten man skriver om. Jag skulle kunna skriva en självbiografi, men det finns så mycket som jag faktiskt inte vill att omvärlden ska känna till vilket skulle skapa stora hål i historien. Jag var tillräckligt dum när jag bloggade utan en tanke på vem som skulle läsa det. Jag är alltid ärlig, men vissa saker bör vissa människor helt enkelt känna till. Jag är inte hemlig, det finns bara vissa delar som är för privata. Vad är poängen att skriva skoningslöst naket? Jag föredrar att skriva personligt men inte totalt avskalat. Det finns ingen mening med att spilla ut allt jag har. Alla förtjänar att ha någon del privat.

Kanske skriver jag en självbiografi när jag är gammal och grå, om 50 år. Jag har ju bara levt i 25 år och har dåligt perspektiv på saker och ting - jag har skrivit en text som går under namnet "3 månader - en panikbiografi" som jag skrev direkt efter att jag blivit utskriven från psyket i april 2008 och även om det var mycket givande för mig så har jag flera år senare fått ändra på saker och ting. Jag har också insett att jag inte vill påverka människor negativt, vilket jag skulle kunna göra med min "panikbiografi". Egentligen skulle jag vilja att psykvården i Umeå skulle få läsa det eftersom de skulle kunna lära sig mycket, men de som skulle vara intresserad av att läsa texten är förmodligen människor som skulle vara illa av texten. Ibland är ord så stora, ibland påverkar de en så mycket. Sätt jag beskriver självskador är sådant en självskadare redan vet och kan gå igång på, medan vården inte verkar förstå kraften i det. Därför - ska den bli läst så ska den bli det av vården. Så känner jag i alla fall just nu.

Nu ska jag sluta babbla på här och fortsätta skriva på del 2. Sedan ska jag ta mig en stor tekopp och se Vänner.

P.S: blogg.se buggar.