I am Saari -

Nu går jag vidare. En blogg avslutas och en föds!

2015-01-03 @ 21:48:45

Nu har jag skapat en ny blogg, eftersom den här känns förlegad och domänen är missvisande. Jag vill inte alls förknippa mig själv med ett symptom på psykisk sjukdom, som dissociation.

Bloggen började som en så kallad "sjukdomsblogg" men med tiden blev det otroligt många olika kategorier eftersom jag har så många olika intressen, mycket tankar och funderingar och även om jag alltid har stått för att jag är jag så känner jag nu att jag helst vill att människor ska glömma min diagnos eller inte titta så mycket av märkena från när jag var rakbladsviolinist.

Min nya blogg kommer att handla om samma saker, eftersom att det är saker jag brinner för. Den enda som kommer att skilja sig är att jag antagligen inte kommer att skriva om min sjukdom som jag gjort här. En diagnos är mellan mig och vården och det handlar absolut inte om skam när jag inte väljer att gå in på personliga detaljer utan mer om hur jag själv vill se på mig själv, på min person. Dessutom har ingen egentligen att göra med mina djupaste hemligheter som sjukdomen bär med sig. Samtidigt tror jag att jag kan bidra till att öka förståelsen för psykiskt sjuka, just genom att ha en fullständigt vanlig blogg med inrikning på HELA mig.

Jag är en snäll och trevlig person, och någonstans verkar mina ord beröra eller kännas läsvärda eftersom jag har många unika läsare per dag och ännu fler sidvisningar. Det känns så otroligt bra om att verkligen kunna skriva om allt möjligt och inte bara det som föranledde mitt bloggnamn "dissociativ".

Den enda skillnaden blir layouten och namnet; http://iamsaari.blogg.se/

Välkommen att fortsätta följa mig och bolla tankar och erfarenheter via kommentarsfältet!

Det blir inga fler inlägg i den här bloggen. Jag går vidare nu.

♥ Everyday glamour Kommentarer (3)

Kreativ och förbannad.

2015-01-02 @ 18:13:01

Jag har haft en väldigt bra dag, trots att den började rätt kasst. Jag hade otroligt ont i ryggen på förmiddagen men tog smärtstillande som faktiskt fungerade för en gångs skull.

Jag och Mary har börjat planera vårt bröllop på riktigt. Det är rätt mycket med ett bröllop inser jag - i alla fall om man ska ha det som vi vill ha det. Men ännu ska jag vara hemlig kring våra planer eftersom de är lösa, men det är fantastiskt vackert att smida dessa planer.

Efter en fruktansvärd powernap på förmiddagen gjorde jag mig i ordning och åkte in till stan. Först gick jag till musikanten för att införskaffa en bok med lätta ukulele-låtar, men det visst mer komplicerat än vad jag trodde. Det finns olika stämningar på ukuleles, varav en är amerikansk som stämmer överens med den stämning som är på Gretchen (hon har ett namn nu). Jag har lärt mig låtar via nätet som visar hur jag ska spela och vad ackorden heter, men det är så klurigt att ett amerikanskt C är ett D i de böcker som finns på Musikanten.

Då har jag alltså två val. Stämma om ukulelen och börja om från början med att lära mig spela efter en europeisk stämning, eller fortsätta att lära mig via den internetsidan jag använder som har ett väldigt stort utbud av låtar. Det här är verkligen dagens i-landsproblem.

Jag gick vidare till Kärnhuset där jag bokat musikstudion i ett par timmar. Det kändes lite som att komma hem faktiskt. Idag har jag mest nött på gitarren och trumsetet. Jag har fått i uppgift att skriva en önskelista på instrument/läroböcker att komplettera studion med och det känns jättekul, men problemet är att det egentligen inte finns några pengar. Vi får se om mina önskningar går i uppfyllelse.

Nu tänker jag göra slag i saken. Jag vill ut i praktik och jag vill i förstahand vara på Musikanten och sedan vill jag praktisera på Kärnhuset. Det är viktigt för mig att få ihop ett sammanhang i min vardag och bara boendestöd räcker inte riktigt till, dessutom känner jag mig så trött på terapi. Man blir terapitrött efter 11 år med det. Dessutom känner jag inte riktigt behovet, faktiskt. Vad jag behöver och vill ha är andra upplevelser för att utvecklas som person och integreras i samhället. Jag vill ha en annan sorts livserfarenhet än den jag haft när jag varit riktigt sjuk.

Efter att jag bankat klart på trummorna gick jag in till Kärnhusets fik och tog en kaffe. En jättefin man sa "Kom och var med i gemenskapen", så jag satte mig med ett gäng. Jag pratade med den här mannen som jag inte nämner vid namn, och han berättade lite om sig själv, om hans relation till Kärnhuset och så pratade vi också om hur hans familjesituation såg ut. Vi pratade även om att han valt bort psykiatrin och valt Kärnhuset istället, ett ställe som är uppbyggt på 100% medmänsklighet.

Vi pratade lite kort om vad det krävdes för att få hjälp av psykiatrin. Om man inte har en historia av dramatiska självskador eller kommer in med självskador så tas man inte på samma allvar vilket känns helt bakvänt och kontraproduktivt - som om man kan mäta mående i sår. Det finns människor som lider minst lika mycket som någon som skadat sig eller värre, men det är inte synligt och tas därför inte på samma allvar. Jag blir så ledsen. Jag ser det på något sätt som mitt ansvar som latent självskadare att visa vården när jag mår dåligt genom att använda ord och inte handlingar, men det är lättare sagt än gjort eftersom man lätt blir som man behandlas. Jag tror att självskador skulle minska drastiskt om varje människa fick bli sedd för den hen är, men det är svårt. På psykakuten har de ett enkelt formulär. Vill du/har du skadat dig? Har du suicidtankar? Har du suicidplaner? De kryssar i lådor på ett formulär och skickar det vidare till läkaren som senare kommer och ställer lite mer ingående frågor, men ändå rutinfrågor som inte blir anpassade utefter hur en person är utan hur människor generellt är.

Jag blir dock tagen på allvar när jag kommer inslirande med en taxi till psykakuten. För i mina papper talar det som en psykossjukdom där det enligt statistik visat sig vara hög suicidrisk. Det är såklart bra att bli tagen på allvar när jag öppnar munnen, men för väldigt många andra så måste man visa hur man mår genom att ha gjort dumma handlingar.

Herregud, jag har verkligen lust att bygga om hela psykiatrin. För snart sitter de där med miljoner människor som slaskigt får diagnosen BPS för att de kanske inte medvetet känner att de måste skada sig för att de ska räknas eller skandera om hur de vill ta livet av sig och ha ett suicidalt beteende.

Lösning och summering; Revolution.

Efter det snacket drog jag till Sega Råttan och köpte plikttroget massvis med läsk (det är ju fredag (som om det brukar stoppa mig annars)), snus och en skvätt mjölk för att sedan ta mig hem. Jag kom hem till en Mary som smaskade lingvistik till max, she's on fire! Hennes bok kommer bli fantastisk, det är jag säker på. Hon har både känsla och kunskap, samt massor med talang och ett djup som hon endast verkar dela med sig själv. Fantastiskt.

Middag på det här, lite tända ljus och kanske American Horror Story ikväll.

ALLT KOMMER ATT BLI BRA!

♥ Everyday glamour Kommentarer (1)

Malins bild.

2015-01-02 @ 11:31:45

Tänk om jag både kunde lyssna på dina ord och kyssa dig samtidigt. Det vore det ultimata.

♥ Bilder Kommentarer (0)

Bästa fotot.

2015-01-02 @ 08:33:54

Dett foto är (uppenbarligen) taget av Malin Frimodig när vi stajlar oss inför festen. Den är bara så häftig att jag vill dela med mig av den. En av de bästa bilderna på oss tillsammans faktiskt.

Morgonen blev tidig, jag drömde att jag var naken och förföljd, i slutet av drömmen blev jag bältad. Jag slängde visst upp ena anden i sömnen och när Mary la ner den så vaknade jag. Nu försöker jag skaka av mig drömmen och vakna till, för idag ska jag och Malin jamma på Kärnhuset och det ser jag verkligen fram emot.

Tyvärr måste Gud ha plockat isär mig och satt ihop mig fel i natt, för jag har så fruktansvärt ont i ryggen och höfterna. Det känns som att ben och kotor sitter på fel ställen och är lösa.

2015 ser lovande ut, för jag vill verkligen ut och praktisera och skaffa mig en sådan slags livserfarenhet. Jag är redo nu.

♥ Everyday glamour Kommentarer (1)

Vlog: Pimpeldansen (Saari visar var skåpet ska stå).

2015-01-01 @ 18:10:15

Jag gjorde verkligen succé med pimpeldansen! Mary dokumenterar detta spektakel.

♥ Video Kommentarer (0)

Förr och nu i kropp och själ.

2015-01-01 @ 16:16:00

Länge sedan.

Bland de första gångerna jag träffade Mary kanske? Minns inte. Men ja...

Igår.

Jag hittade två gamla bilder idag när jag gick igenom mina album och alla bilder där jag är taggade på facebook, där jag har min maxvikt. I skrivande stund, första januari 2015 så väger jag 25kg mindre. Det känns otroligt bra.

Jag har på sätt och vis alltid varit okej med att jag är jag. Mer eller mindre, såklart, men jag har skalat av mig mycket av mitt självhat. Jag mådde helt enkelt inte bra varken fysiskt eller psykiskt när jag var som rundast. Jag har alltid varit tjock och jag tror att jag alltid kommer vara det också vilket faktiskt inte stör mig särskilt mycket, men det är skillnad på att ha en vikt som jag själv påverkat fullkomligt eller den vikt som kom med psykofarmakan jag ätit och äter.

När jag åt Lithionit så samlade jag på mig vätska och drack mycket läsk (för lithium = salt), samtidigt gav den en effekt som gjorde att jag inte kände igen mig själv. Det var som att gå omkring med dystymi, lätt nedstämd och inga leenden men inga tårar heller. Jätteunderligt. Samtidigt tog min kropp skada av övervikten.

Jag slutade med Lithionit. Jag har gått på och av psykofarmaka i 10 år och har märkt vad som ökar min aptit eller vanställer hur min kropp tar upp det jag äter. Det känns som att min kropp ger av sig en suck av lättnad nu när jag står på minimal dos neuroleptika och har lite bättre kondition och helt enkelt är lättare. Jag har en lång väg att gå i min viktminskning naturligtvis, men jag känner min kropps gränser och känner helt enkelt min kropp på ett sätt som jag inte gjort förut.

Det är svårt att förklara hur det känns, men det känns som att jag nu äger min kropp, styr och ställer över mycket.

♥ Viktminskning Kommentarer (0)

Ego-inlägg med filmklipp och bilder på MOI!

2015-01-01 @ 09:30:00

Shaking my jelly!!! Jag bjuder. Och om du skulle fundera så ja, jag ÄR sådär på riktigt. Jag drack inte en droppe alkohol utan jag är ganska, ehum, öppen.

Här kommer massor av egobilder från nyårsfesten Monster Ball. Enjoy!

♥ Bilder Kommentarer (0)

Halvdan nyårsrevy.

2014-12-31 @ 13:52:19

Januari

Var var jag för ett år sedan? Jag är inte riktigt säker. Det jag minns starkast från januari var att jag mådde otroligt dåligt och därför åkte hem till mitt föräldrahem där jag blev ompysslad. Mamma tog med mig ut på promenad varje dag för att jag skulle få motion och solljus. Jag ville helst gömma mig i sängen hela dagarna, det var en jobbig tid. Jag sov mycket, hade ett enormt sömnbehov och var svårväckt. Det fungerade ett tag, men jag fick kapitulera och lägga in mig på sluten psykiatrisk avdelning ett tag.

Sedan är det mer eller mindre svart. Jag minns faktiskt inte vad jag pysslade med i januari, mer än att jag tog mig ur en svår situation genom att agera motsatt till vad jag egentligen ville göra.

Februari och mars

Februari och mars förflöt på ett hyfsat sätt. Det var födelsedagar på Marys släktsida och det gav styrka att få träffa småkidsen. Här kom dessutom 12:e septemberrörelsen in i mitt liv på riktigt men jag var också osäker på min roll, vad som krävdes av mig och vad jag kunde göra. Jag kan inte påstå att jag var särskilt aktiv eftersom föreningslivet är någonting som var ganska främmande för mig.

April

I slutet av mars och början av april så fyllde jag och Mary år. Jag började återuppta vänskaper, men Mary mådde inte bra och det var många svängar till slutenvården.

Maj

I maj fyllde Albin år, och Mary gaddade sig i Nordmaling hos Rebecka ”Black Raven”. Malins dödsdag flöt förbi, fortfarande har jag svårt att gå nära det faktum att min allra närmaste inte längre finns med oss.

Juni

I juni tog vi vår årliga roadtrip till Luleå och Malins grav. Vi träffade Catti och att besöka Malins grav är helt klart värt alla pengar och alla timmar i bil. Fortfarande var det svårt att tänka sig att Malins kropp ligger och ruttnar sex fötter under marken.

Juli

I juli tog jag och Mary en välbehövd semester. Mina föräldrar var ute med segelbåten och vi tog en vecka i Nordmaling och lånade deras hus. Vi lapade sol och hade det rätt så bra förutom att Mary hade så ont i ryggen att hon på mornarna satt och grät i köket. Jag fick smaka på hur det kan kännas att göra ingenting, inte känna så mycket, inga större känslostormar.

Jag la in mig på den psykiatriska slutenvården i slutet av juli om jag minns rätt och spenderade två veckor på trean, äldrepsyk. Jag kände mig otroligt nere och svårmodig, och jag minns med fasa att jag satt och flämtade på sängen i mitt enkelrum och inte kunde fokusera på att läsa eller annat, jag bara lyssnade på musik och brottades med mig själv. Jag ljög för mina föräldrar om att jag var inlagd för att de var utomlands och jag ville inte oroa dem. Tyvärr tror jag att det hade motsatt effekt, hade de vetat var jag egentligen var skulle de kanske slappnat av mer. Men nu blev det som det blev helt enkelt. Till slut tog jag mig i kragen, skrev ut mig och fortsatte hemma.

Det var så otroligt VARMT. Värmen gjorde allting outhärdligt. Det är det mest minnesvärda från juli, att det var +33 i skuggan och alla flämtade och stånkade genom dagarna. Alla fläktar i Sverige var slutsålda. Det gick inte att komma undan hettan och det var olidligt.

Här någonstans så började min neuroleptika sänkas. Jag slutade med ett preparat som heter Solian, som kallas för en mildare form av Leponex. Jag gick även ner i dos av Seroquel eftersom jag fick någon slags biverkning som gjorde att min tunga krampade. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag lovade alla gudar att jag skulle vara snäll, om min tunga bara slutade krampa. Jag kunde inte sova och när jag var vaken så levde tungan sitt egna liv. Det var vidrigt.

Augusti

Augusti kom och jag började pigga på mig. Det hände någonting, men jag vet inte vad. Jag hade fått en plats på EBC dit jag skulle en gång i veckan för gruppterapi och det satte igång i september. Hela augusti handlade om att förbereda mig för detta.

12:e septemberrörelsen, eller åtminstone vår ordförande, förberedde för fackeltåget som skulle bli av den 12:e september i Umeå.

September

När den dagen kom så väcktes någonting inom mig. Jag såg Walles smärta och jag sörjde själv människor som dött även fast de bett om hjälp av psykiatrin. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt kan göra någonting åt saken, att jag kunde engagera mig och påverka. Det var här som jag på allvar började jobba med 12:e septemberrörelsen.

EBC visade sig vara en hit. Jag bestämde mig för att fullfölja detta, någonting som jag alltid haft svårt för att göra. Jag kan gå ut starkt men tappa sugen, men jag åkte vecka efter vecka till Ersboda för att vara med på olika gruppterapier. Bildgrupp, livsstilsgrupp och motionsgrupp på onsdagar. Jag är skaffat mig goda kontakter, vänner och fått det stöd jag behövt.

Här öppnades mina ögon på ett annat sätt. Jag har nämligen sovit bort år efter år, aldrig varit riktigt vaken och varit söndermedicinerad. Nu började jag stiga upp på morgonen och kände att jag faktiskt var vaken och alert. Min omgivning höll andan eftersom jag nu stod på så lite neuroleptika och jag visste att riskerna att jag skulle åka på en psykos eller tappa humöret var stora, men jag jobbade hårt med att följa rutiner, äta och sova regelbundet och började aktivera mig mer. Det räckte.

Saker hände väldigt snabbt. Jag började gå på Kärnhuset och låna deras musikstudio och fick ett ordentligt musikaliskt uppsving. Det var sannerligen gott för själen. Jag upptäckte dessutom att det inte var särskilt jobbigt att stiga upp på morgonen, eller att åka buss och gå mellan olika punkter. Det blev en självklarhet och inte ångestfyllt som det var förut.

Oktober

Oktober och november

Oktober kom, och arbetet med 12:e septemberrörelsen tog mer och mer tid. Jag satsade mycket på att sprida ordet och jag kände att jag hittat en plats där jag kände mig behövd och kompetent.

Psykeveckan där vi deltog bland de andra intresseföreningarna var en intensiv vecka där så många saker tog vid samtidigt. Mary och jag kom dit på första dagen och var allmänt obekväma och ovana, men vi växte med rollen och i slutet av veckan hade vi båda vunnit självförtroende. Jag hade ingen aning om att jag hade dessa resurser och började tänka om. Jag har länge drömt om att göra saker, men jag bestämde mig för att jag faktiskt måste våga prova för att ta mig någonstans. För ingenting händer när man bara sitter och drömmer om ett bättre liv.

Jag upptäckte flera föreningar som jag ville stötta, men främst var det Tilia som jag tog till mig. Jag köpte ett armband där det stod ”be you” och löste medlemskap. Jag bestämde mig också för att det var dags för mig att använda mina erfarenheter för att hjälpa och finnas till för någon annan, jag ville bli mentor för en ung människa med psykisk ohälsa. Det beslutet var stort.

Jag fortsatte med EBC en gång i veckan och det var ytterst sällan som jag missade ett tillfälle.

I november åkte jag och mamma till hälsohemmet på Österåsen, ett gammalt tbc-hem som hade en rik historia. Det var en enastående upplevelse och det var så mysigt att vandra omkring i en miljö från sekelskiftet 1900.

December

Den sista november klädde vi julgranen och började pyssla med julkort och julklappar. Hela december gick ut på levande ljus, glögg, presenter och julpyssel. Det var så roligt att förbereda inför julen och jag trivdes otroligt mycket med planer och hemligheterna vi alla hade för varandra.

Jag, Mary, Patrice, Malin och Olivia firade ”lilla julafton” tillsammans. Det blev en otroligt rolig dag, jag har aldrig skrattat så mycket på en dag tror jag! Vi åt oss mätta på socker, såg Karl-Bertil Jonssons jul där gapskratten avlöste varandra och jag delade ut julklappar till mina fina vänner. Samvaron var otroligt vacker och jag är så tacksam för att jag trots sjukdom och allmän idioti ändå lyckats behålla riktigt nära vänner i mitt liv.

I jul åkte jag till Nordmaling och julafton spenderades i Hössjö hos min kusin Bella. Det var som vanligt, gemytligt och skojfriskt, dessutom fick jag mig minsann en UKULELE av morbror Tore!

Jag passade på att berätta för min familj om hur mycket de betytt i min resa mot återhämtning. För jag är på god väg nu, det ser riktigt lovande ut.

Jag har minskat i vikt under året på ett bra sätt och har nått delmål. Man kan se på fotografier under året att jag blir lite mindre eftersom tiden går. Min kropp trivs med att vara lite lättare.

Det allra bästa väntar. Jag och Mary har nämligen bestämt oss för att gifta oss i sommar, och till hösten flytta till en större lägenhet. Till dess kommer vi planera bröllopet, jobba med oss själva, med 12:e septemberrörelsen och antagligen också njuta av att inte behöva fundera så mycket på ens psykiska status varje dag utan verkligen leva fullt ut. Jag känner mig otroligt optimistisk och med Marys hand i min går vi in i ett nytt år med nya möjligheter.

Bjuder på prototypen av hur min nyårsoutfit kommer att se ut!

♥ Everyday glamour Kommentarer (3)

Shopping och festprototyp.

2014-12-30 @ 21:54:00

Dagen började redan vid 07.00 i vanlig ordning och jag väntade in nyhetsmorgon på fyran. Sedan tog jag mitt pick och pack och åkte in till stan för att träffa miss Frimodig. Vi har shoppat i fyra timmar och jag är jättenöjd med resultatet. Här ovan kan man se ett basplagg i form av en kortkort grå klänning och en sorts kofta som påminde mig om låten Monster av Lady GaGa. Köpte smink och ännu mer kläder, peruker och srapbookingsaker för att planera mitt och Marys bröllop. Korsetten, leggingsarna och strumpebandet äger jag sedan förr. Det är helt enkelt en prototyp av hur jag kommer se ut imorgon när vi ringer in det nya och mest spännande året på länge.

När jag och Malin kom hem till oss så kom Jehovas ungefär samtidigt, och vi lyssnade mycket på henne och blev allmänt förbannade. Inte på henne, utan på Jehovas vittnen. Jag försöker verkligen förstå men det finns inte en chans att hon skulle övervinna mig till den sekten. Ändock är det otroligt intressant och jag vill fortsätta med bibelstudierna ur deras perspektiv.

Jag känner mig så fruktansvärt nöjd med dagens skörd av diverse saker och plagg. Nu är jag fullständigt redo för att fira. Vi har drinkmixer, engångsplastmuggar, toapapper och en stor soffa. Lady GaGa-temat känns otroligt kul!

Ikväll har jag pratat med min vän och mentor som gratulerade mig till att jag mår bättre nu än vad jag gjort på länge, och hon peppade mig också för att hon har fullt förtroende för att jag är en tillgång i att sprida kunskap om psykisk sjukdom och avstigmatisera de, samt skapa mer medvetenhet hos de som själva inte lider av psykisk sjukdom, i första hand. Det skulle vara otroligt fint att få ett sådant uppdrag. Men framför allt var det jätteskönt att få höra hennes röst och hur glad hon var för min skull. Sådant är så fint! Jag har en sådan tur som har henne i mitt liv. En av mina stora inspirationer till att det faktiskt går att återhämta sig från sjukdom.

Ännu en välsignad dag och jag imponeras av vad jag orkar. Men oj vad skönt det ska bli att gå i säng. Jag tänkte försöka göra någon sorts nyårsrevy över mitt år imorgon, jag har ju hela dagen på mig. För på nyårsdagen vill jag inte arbeta hårt med texter utan försöka fokusera på att lägga upp bilder från vårt nyårsparty som kommer bli fantastiskt kul!

Underbaraste; Igår somnade Mary innan mig, jag hörde henne sova och blev lugn i hela kroppen. Vackra människa!

♥ Everyday glamour Kommentarer (0)

Bildbomb på Mary.

2014-12-29 @ 19:37:07

Jag fotade Mary lite idag och det är sant, jag kunde inte välja vilken bild att ladda upp så här är en hög med min sköna böna.

Jag har haft en bra dag. Vi har städat ordentligt, utan boendestöd skall tilläggas, och peppar inför nyårsafton. Jag gick loss med dammsugaren och Mary visade att vi har ett badrum under tvålresterna och ett bord under pysselsakerna.

Jag tog mig ut för att handla lite till nyårsfirandet, och gick till ÅC med dramaten. Det var faktiskt inte så svårt, jag brukar aldrig handla ensam för att jag är så stirrig och virrig när jag går i affärer, men det gick bra. Både att handla och att faktiskt ta arslet ur vagnen och bana vägen dit.

Det blev mycket läsk och ost. Jag tänkte göra virgin-drinkar till festen för oss som vill ha något lite godare att sörpla på och jag köpte för första gången i mitt liv grenaldin. Jag hade nämligen för mig att det skulle funka bra att göra drinkar på.

På väg hem köpte jag en åttabitars tårta eftersom vi väntade fint besök av brorsan och Teresa. De kom vid halv fyra och vi pratade och spelade spel. Jag vann inte! Grrr.

Mellan allt det här har jag spelat ukulele och sjungit falskt - hela dagen. Mina fingrar börjar bli ganska trötta nu och onda, ena ringfingret börjar svullna efter allt nötande men det skiter jag i. Det är så roligt. Och det går liksom inte att spela någonting vemodigt med en ukulele. Jag har försökt men det går verkligen inte.

Bokat musikstudion på fredag, ska nog träffa P på lördag och så blir det världens bästa temafest hos oss på onsdag Imorgon ska jag in till stan och shoppa lite smink och annat för att festa till det. Det blir en dekadent fest, vill jag lova. Kanske lite naket, kanske dans i soffan och läppstift på skjortkragar. Det blir vad vi gör det till, med Mother Monster = Lady GaGa som ledmotiv genom hela kvällen.

Det är rätt kul att vara jag.

♥ Bilder Kommentarer (0)

Vlog: Julklappsredovisning och ukulelenötande.

2014-12-28 @ 15:34:19

Hårdsminkad i morgonrock, rockar min ukulele. Tack för julen, gåvor och kärlek.

Mischa är förresten med på ett hörn där.

♥ Video Kommentarer (1)

Grattis min bästa nörd!

2014-12-28 @ 12:27:41

Idag fyller min bästa nörd år, bror Åke! Jag ska strax ringa honom och gratta men jag ville dela med mig av bilderna ovan som en sorts hyllning till nördigheternas nördighet. Han har skapat ett spel som heter Pixel Wizard i sann 80-talsanda. Han har alltså byggt allting själv i kod och gjort miljöerna och alla bilder samt musik själv. Jag provspelade några rundor under julhelgen med en riktig raritet till handkontroll, här kopplad till USB-porten på hans dator. Jag dog gång på gång och jag blev nästan i klass med angry german kid (sök på youtube), men kul var det.

Ikväll ska det vara kusinträff och jag kan tyvärr inte vara med. Jag tror minsann att jag har en psykisk förkylning, men jag gör säkert comeback snart. Förkylningarna blir inte influensor om jag tar hand om dem på en gång.

♥ Everyday glamour Kommentarer (1)

Vlog: Julen 2014, julafton i Nordmaling.

2014-12-28 @ 09:33:28

En något ovillig familj fastnar på film. Men det var kul! God jul!

♥ Video Kommentarer (0)

Äntligen bilder från julafton! (BILDBOMB)

2014-12-28 @ 09:31:50

I Nordmaling.

Årets glögg smakade parfym och sprit. Jättedålig var den faktiskt.

Åke gör sin årliga rödbetssallad.

Han är ninja på detta.

New dress.

I Hössjö, bordet dukat.

I Hössjö, två av tre gigantiska vovvar.

Sådär lite kaotiskt som jul kan vara.

Åke väntar på Teresa under misteln!

Kusin Bella som var värd för kvällen.

Vov vov!

Slötittade på Kalle Anka, det är inte lika viktigt som Karl-Bertil Jonssons jul.

Stiliga broder Åke.

Djupt koncentrerad för att snitta prinskorven rätt.

Ajjebox.

Hemgjort julgodis och glögg.

Fint i fönstret.

Advendsljus.

My mission in life, att fixa prinskorven.

Tyckte att den här bilden blev cool :D

MUMS!

Bella, fin som få.

... och så jag.

Älskade mormor!

Klappar.

Misteln.

A brother and a sister for better or for worse.

Åke och jag!

Julklappsöppning - JAG FICK EN UKULELE!

Fint och bra kvalla!

Jag har typ spelat på den sedan den kom upp ur lådan.

En riktig rockstar.

Plink plink.

Oh yeah!

♥ Bilder Kommentarer (1)

Intensiv dag.

2014-12-27 @ 12:15:51

Igår hade jag inte tid att blogga, och det är ju på många sätt jättebra.

Familjen åkte iväg till Vitvattnet för att träffa släktingar som jag inte känner. Jag gjorde mig i ordning för att ta emot besök, och fröken Frimodig kom vid lunchtid.

Det är så fint att känna sig så fullständigt trygg hos en människa, som jag gör i Malin. Vi fikade, pratade, youtubade, spelade och eftersom min familj blev kvar längre än väntat i Vitvattnet så gjorde Malin en god middag till oss, med quornfärs, tomatsås med massor av örter och pasta. Vi drack julmust och språkade över tända adventsljus. Riktigt mysigt.

När min familj kom hem så hade klockan hunnit bli efter 19, och pappa och jag skjutsade hem Malin. Jag fick en rundtur där hennes familj bor och det var jättefint! Fräscht och ombonat.

Vi kom hem och lite senare spelade vi spel tills vi var alldeles trötta. Vi spelade Timeline som jag ändå klarar mig hyfsat i, man ska ta historiska genombrott och händelser och placera ut dem på en tidslinje i rätt ordning. Vi spelade sedan ett språkspel, "Med andra ord", och jag är fruktansvärt dålig på det. Det är faktiskt pinsamt, då jag ändå har en förkärlek till det skrivna ordet. Det vad slang (som jag är hyfsad på), kluriga synonymer (värdelös på) och nytt och gammalt för att nämna några kategorier. Jag förlorade upprepade gånger, och det tycker jag inte om.

Det blev sent och jag var så fulsmockad med intryck att jag började höra röster när jag skulle sova. Det var obehagligt och jag ville bara stänga av dem, ignorera dem och jag blev faktiskt lite rädd eftersom de inte ville ge med sig. Även om jag har makten att välja att leva på ett sätt som inte triggar sådana saker, som att ta det lugnt, sova och äta och så vidare, så har jag inte en hundraprocentig makt över hur min sjukdom ska visa sig. Till slut somnade jag ändå.

Jag drömde om barn som tävlade i någon form av Idol-program i Ö-vik där en deltagare miste ett helt finger på scenen och blödde som en stucken gris, det var rött och det var obehagligt. Jag vaknade och blundade, idag har jag dessutom ont i ryggen.

Jag tror dock att det kan bli bra ändå. Vi ska på Guitars i eftermiddag, dit har jag velat fara länge. Jag får se till mina sårbarheter innan det är dags att fara så att jag orkar. För jag vill verkligen!

♥ Everyday glamour Kommentarer (1)