Jag hittade två gamla bilder idag när jag gick igenom mina album och alla bilder där jag är taggade på facebook, där jag har min maxvikt. I skrivande stund, första januari 2015 så väger jag 25kg mindre. Det känns otroligt bra.

 

Jag har på sätt och vis alltid varit okej med att jag är jag. Mer eller mindre, såklart, men jag har skalat av mig mycket av mitt självhat. Jag mådde helt enkelt inte bra varken fysiskt eller psykiskt när jag var som rundast. Jag har alltid varit tjock och jag tror att jag alltid kommer vara det också vilket faktiskt inte stör mig särskilt mycket, men det är skillnad på att ha en vikt som jag själv påverkat fullkomligt eller den vikt som kom med psykofarmakan jag ätit och äter.

 

När jag åt Lithionit så samlade jag på mig vätska och drack mycket läsk (för lithium = salt), samtidigt gav den en effekt som gjorde att jag inte kände igen mig själv. Det var som att gå omkring med dystymi, lätt nedstämd och inga leenden men inga tårar heller. Jätteunderligt. Samtidigt tog min kropp skada av övervikten.

Jag slutade med Lithionit. Jag har gått på och av psykofarmaka i 10 år och har märkt vad som ökar min aptit eller vanställer hur min kropp tar upp det jag äter. Det känns som att min kropp ger av sig en suck av lättnad nu när jag står på minimal dos neuroleptika och har lite bättre kondition och helt enkelt är lättare. Jag har en lång väg att gå i min viktminskning naturligtvis, men jag känner min kropps gränser och känner helt enkelt min kropp på ett sätt som jag inte gjort förut.

 

Det är svårt att förklara hur det känns, men det känns som att jag nu äger min kropp, styr och ställer över mycket.