Mamma tog med mig på shopping idag. Jag kan inte förstå att jag faktiskt orkade allt. Att ha gått från lite stimuli till ett fullt Coop Forum var ganska mycket på en dag. Vi shoppade allt från dammsugartillbehör, kattsand/mat till kläder och underkläder på Kappahl. Vi tog en läskpaus mitt i det hela.

 

Därför är jag rätt trött nu. Jag har permission över natten och kommer sedan ta helgperimission. Det är vidrigt på avdelningen, varmt och många långa dagar. Jag har visserligen behövt det, ett tillfälligt avbrott, men nu börjar jag verkligen vilja åka hem. Jag vet inte om de kan tillföra så mycket mer för mig... allt handlar om min säkerhet. Jag känner att jag lika gärna kan vara deprimerad hemma faktiskt. Men, för säkerhetsskull, helgpermis först.

 

För ja, jag är inte på topp. Kan inte påstå annat. Och det finns inte mycket mer att säga om det egentligen.

Oh, this night is too long
Have no strength to go on
No more pain I'm floating away

Through the mist I see the face
Of an angel, calls my name
I remember you're the reason I have to stay

Du trogna läsare,

 

Jag är hemma på permission från Sankta Psyko. De ville att jag skulle ta dagpermissioner och åka till mina föräldrar men det blir ett himla flängande och det är just det som jag inte orkar just nu. Så jag har helgpermis, två nätter hemma hos mig och Mary.

 

Jag har ändå minimerat tiden på sjukhuset detta år. Går permissionen bra så skriver jag ut mig i början på nästa vecka. Jag vet inte vad de ska göra med mig egentligen, vad de kan hjälpa mig med. Jag tror att läkaren som besökt mig varje dag känner sig lite maktlös för läget förändras inte. Jag vill nästan säga att det är bra med mig för att han inte ska se så allvarlig ut, liksom plågad.

 

Men nu är jag hemma som sagt och Puffen busar med Mischa vilket gör att hjärtat tar ett skutt. Jag tänkte, så fort jag slutat skriva här, gå in till Mary och kramas. Det är här jag vill vara.

Pannan mot kaklet, inget gör så ont som att vara otillräcklig.

Jag återupplevde glada delar av min högstadietid när jag av impuls följde med mamma till Oasen i Nordmaling där Artedieleverna i från årskurs nio på begäran satte upp sin show Rum 13, en skräck-komedi om en klassåterträff som saboteras av en klasskamrat som inte minns sin skoltid som någon rolig tid. Ta det lugnt, han fick tjejen i slutet!

 

De var talangfulla minsann. Och avundsjuk var jag. Jag vet precis hur det går till bakom kulisserna och vilket jobb det är, för jag var själv estet. Det kanske man inte tror om mig som egentligen är rätt reserverad nu, jag tror bara mina gamla vänner minns mig som teaterapa. Vi var ett gäng som inte kunde släppa teatern när vi gick ut nionde klass, så vi startade en egen studiecirkel medan vi gick i gymnasiet. Senare ledde jag och en vän en studiecirkel för några yngre förmågor. Jag minns bara hur fruktansvärt roligt vi hade det och jag saknar det!

 

Just därför var detta väldigt speciellt för mig. Nostalgin kom i vågor och jag tyckte att de gjorde det så bra. De var duktiga allihopa. Så fick jag träffa min gamla estetlärare också som bonus. Kul var det!

 

Jag är glad att mamma föreslog att vi skulle göra detta, att jag fick chansen eftersom jag missat den i slutet av vårterminen. Bravo säger jag bara, sluta aldrig att spexa!

Så, idag åker vi. Jag har packat - check. Jag har säkert glömt något, det gör jag varje gång jag ska någonstans och oftast är det inte livsavgörande så det brukar få gå ändå. Men plånbok, mediciner och nycklar är viktigt. Kläder har jag, en bok och min dagbok. Mary har packat laddare. Till och med baddräkten har åkt med ifall andan skulle falla in.

 

Jag börjar tro att jag är på väg in i en depression. Vill bara sova, nedsatt kognitiv förmåga, dåligt med ork, svårt att se poängen med någonting alls och väldiga ångestsensationer. Jag tänker göra allt för att stoppa förloppet, men det är ju naturligtvis svårt att slåss mot en sådant stark kraft. Jag borde inte ens känna mig såhär, med de mediciner jag äter. Kanske är en lättning av mediciner någonting som skulle göra mig gott. Jag tror på det, för som det är så är jag ett vandrande apotek. Jag behöver definitivt inte fler mediciner.

 

Varför i första hand medicinera? Jag kanske bara behöver någon terpeut att prata med. Hoppas bara att jag inte kraschar innan EBC börjar i höst.

Det har varit en riktigt slö dag med dåligt väder och dåligt med engagemang. Jag har PMS (och inte på det bra sättet med Mary och Patie) och jag skapar egna problem när jag inte hittar andra. Chokladabstinent är jag och vill bara få dagen överstökad. En timme till, sedan är det okej att gå i säng.

 

Mary är så otroligt bra och duktig. Hon har skött djuren och lagade middag ikväll. Cred till henne! Jag är så trögstartad att hon ofta hinner före mig med saker som behöver göras, och så vet jag att inom henne bor en rastlöshet som hon inte kan kontrollera.

 

Det vore skönt att ha en terapeut nu, någon att prata med som kan reflektera saker med mig och driva mina frågor. Min KANS har slutat så jag står utan just nu. Det verkar vara förväntat att jag inte ska behöva någon under sommaren och egentligen ville jag också ha det så, en terapifri tid, men sanningen är att jag nog behöver det ändå än hur mycket jag vill ha "semester" från allt var psyk heter. Jag kan ju inte ta semester från mig själv.

 

Även om dagen varit deppig så ska jag ha glada tankar, för imorgon åker vi till Nordmaling och ska vara där i några dagar. Puffen kommer vara lyrisk. Jag ska försöka ta det lugnt och ha det mysigt där, och besöka marknaden.

 

Ingen åska idag? Min beställning kom nog inte fram.

Jag vill så gärna tro på vad hon sjunger...

 

 

Åska och blixtar idag. Det var riktigt mysigt faktiskt, men det verkar inte bryta värmeböljan som varit över oss ett tag nu. Jag gillar inte den här värmen, så fort man rör sig så rinner svetten till och det är jobbigt. Men hellre det här än -30 grader antar jag...

 

Jag brottas med min trötthet, men den vinner nästan jämt. Om jag kommer mig upp på så kraschlandar jag i soffan. Varje kväll är jag på hugget och tänker att imorgon ska jag minsann göra allting bättre, men så kan jag inte somna och vaknar med ångest. Jag vill vrida huvudet av en barbiedocka i ren ilska.

 

Jag fungerar helt enkelt inte på förmiddagen. Nu till hösten kommer jag verkligen vara tvungen att fungera även på morgonen eftersom jag kommer börja i gruppterapi på EBC. Jag tänker inte slösa bort chansen. Men då har jag i och för sig ett klart mål på morgonen och då brukar det gå bättre. Jag har upptäckt att jag fungerar "när det gäller". Så, jag får ta det här på stort allvar och göra det till min grej, en viktig grej i min tillvaro.

 

Nu ser jag fram emot att åka till Nordmaling igen, denna gången för att gå på marknaden och parkeringsfesten tillsammans med Mary. Förhoppningsvis kan jag fynda någonting samt fylla på med citronhonung och marmelad till höstmyset. Som varje år kommer vi ta en Baccardi mellan allt shoppande, det är en tradition som går långt tillbaka.

 

Jag ska försöka vända på allt nu. Jag ska verkligen försöka vända på skutan så att jag inte hamnar helt åt helvete. Vara positiv, vara här och nu, vara ödmjuk och framför allt ta det lugnt.

Det senaste året har jag pendlat upp och ner i vikt, i ett viktspann på 10kg. Folk kommenterar om att jag har gått ner i vikt lite nu och då vilket stämmer just då, för då har jag legat i nederdelen av de där 10 kilona.

 

Men nu är jag trött på att pendla i vikt. Jag är också trött på att vara alltför överviktig. Förra veckan tog jag ett beslut, och det var att satsa på att gå ner i vikt på ett sunt och hållbart sätt, utan att hetsa mig själv men ändå kontrollera mig. Det är någonting som jag måste göra för min hälsas skull, och även för mitt självfötroende. Jag trivs inte i min kroppsbyggnad som det är just nu, och det är ett gott skäl till att försöka gå ner i vikt, förutom de otroliga fördelarna rent fysiskt.

 

Jag vill tycka om mig själv inifrån och ut, men jag kan inte göra det nu. Jag tycker inte att jag är fin och jag finner mig själv med att förakta mig själv när jag promenerar och inte riktigt orkar gå så snabbt som hjärnan vill. Jag har inget problem med att vara tjock egentligen, men där finns det ju också gränser. Jag är fet och jag vill inte vara det. Jag känner så många vackra, stora kvinnor, och jag vet att jag alltid kommer vara stor, men mitt mål nu är att förlora 15kg med vart 5:e kg som delmål för min hälsas skull och även för att känna mig mer som ett i min kropp.

 

Jag tog det här beslutet för en vecka sedan och vägde in mig. Idag har jag vägt mig igen och förlorat 3kg genom små förändringar. I början går det alltid lite lättare eftersom det handlar så mycket om vätska, men jag försöker att vara medveten om vad jag äter och hur jag rör mig. Jag kommer inte tokbanta utan det handlar om att ändra på livsstilen en liten bit i taget. Jag planerar att det här kommer ta lång tid, jag ger mig den tiden för att det kommer att vara värt det i det långa loppet. Jag kan hur som helst inte springa av mig 15kg på en vecka.

 

Jag har alltid försvarat mitt tjocka jag och kommer fortsätta göra det, men det finns mycket att ta av.

 

En gastric bypass finns inte ens på kartan. Inte någon diet heller. Just nu försöker jag bara göra av med mer än jag tar in, det är en början i alla fall. Jag blir sjuk om jag inte äter regelbundet, inte en chans att jag kommer svälta mig eller något annat dumt för att gå ner i vikt.

 

Jag ska försöka uppdatera om min viktminskning varje vecka och på så sätt sätta lite press på mig själv. Jag tror att min kropp kommer reagera väldigt positivt på detta, medan jag lyfter bort mjölkpaket på mjölkpaket av mig själv. Håll tummarna för att jag ska lyckas så gott jag kan.

Sitter här nyduschad i vår soffa, lyssnar på 2cellos och funderar. Just nu känns det bra, jag är fräsch och Mary får mitt hjärta att skutta, men det är någonting som gnager i mig.

 

De riktigt bra sakerna jag har i mitt liv just nu är just Mary, vår relation. Även boendestödet fungerar väldigt bra. Jag står dock utan KANS tills vidare och får inte tag i min PAL. Min medicinlista skulle behöva göras om, jag vill minska ner Xanor Depoten och göra samma med Seroquelen för att bli piggare. Jag är trött, sover mycket och på fel tider och kommer inte ifrån hang-över-effekten som neuroleptikan ger. Det spelar ingen roll att jag går i säng 22.00, jag får ligga vaken ett bra tag och sedan, när jag väl somnat, så sover jag länge. Det är ingen vanlig vända-på-dygnet-grej, jag är inte uppe längre bara för att jag inte kan sova. Jag försöker verkligen och det är kanske därför som det blir så svårt. Sova ska man göra för att man är sömnig och jag skulle så gärna vilja somna utan att liksom anstränga mig för att göra det, om du förstår vad jag menar?

 

Jag ligger nämligen där och pustar och frustar med tankar som snurrar och gör mindfulnessövning på mindfulnessövning, noterar när jag drar iväg i andra tankar och återgår till att fokusera på min andning. Det känns som att det krävs så mycket för att få sova.

 

Någonting som jag upplevt nu under sommaren är, sömnen åsidosatt, att jag har svårt att fokusera på till exempel läsning eller TV-serier och så vidare. Jag har svårt att fokusera på något annat än att lyssna på musik och jag är missnöjd. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är jag rädd att det kanske handlar om negativa symptom, jag kommer inte veta något innan jag får träffa min PAL och nu har jag fått nog, jag lättar på min Seroqueldos. Jag gör det inte tillsammans med min läkare, men jag vet att det är tänkt att jag ska få dra ner på den medicinen och allt handlar helt enkelt om att jag inte fått träffa honom. Jag känner att jag har koll, jag blir knappast psykotisk på att trappa ner x antal milligram. Och blir jag det - ja, då vet vi att jag kanske måste ha en högre dos.

 

Något som är skillnad från förut är att jag kan använda ord som "psykotisk" när det gäller mig själv. Jag har en annan sjukdomsinsikt nu, inte fullständig men absolut märkbar. Därför tror jag att jag kan sänka min neuroleptika.

 

Eller är jag nedstämd med ångest? Ångesten är åtminstone ett faktum, den känner jag igen, men det är något annat som stör också. Jag önskar att jag fick vara pigg och kreativ för det mesta, för mina projekt blir lidande. Skrivandet stannar av och den där duken som står på staffliet väntar på att jag ska fylla den med färg. Det känns som att jag sitter i ett stort väntrum, att jag liksom väntar på att livet ska börja, väntar på att jag ska orka.

 

Många, många tankar. Nu ska jag varva ner, jag sitter i nattlinne och väntar på att håret ska torka. Jag doftar av schampo och parfym. Jag vågar känna mig tillfreds just i den här stunden.

Jag tror att jag vaknade på riktigt för en timme sedan på låtsas för tre-fyra timmar sedan. Morgonångesten har lättat, men det tog många timmar. Jag blir helt slut.

 

Idag fyller Sharon den Adel 40 år, grattis! Jag har lyssnar på Within Temptation sedan de började med Enter och det är absolut ett av mina favoritband. Tyvärr hade de sin musikaliska höjdpunkt när de gjorde albumet The Heart of Everything, efter det har det gått utför när de börjat med någon fom av speed-metal och lämnat den symfoniska hårdrocken. Senaste albumet Hydra är en besvikelse. Men Sharon är fantastisk och vi har bjudit henne över på kaffe när hon får tid över.

 

Det är intressant att se deras musik-DVD:er och se hur de utvecklats, från Enter/Mother Earth-eran till The Silent Force och sedan se dem briljera i Black Symphony. Sharon är mycket säkrare som sångerska nu och har utvecklat sina fladdrande händer till någonting som bara flyter på.

 

Within Temptation är ett band som gjort skillnad i mitt liv. Tack Sharon den Adel.

 

 

 

 

Vända dygnet rätt är inte så lätt, när man har noll motivation egentligen. Morgonen är så seg, JAG är så seg. Och morgonångesten... jag vill bara sova bort den. Suck. Men jag ska inte ge upp. Tips på vettiga skäl att gå upp på morgonen, som verkligen drar en ur sängen, mottages gärna. Kanske schemalägga saker på förmiddagen så att man inte har något val än att gå upp?

 

Idag har jag fått träffa min käre bror och hans fästmö. Jag, Mary, Åke och Teresa tog en mjukglass i rådhusparken och sedan strosade vi runt lite i stan. Det var väldigt trevligt men det är synd att det blir så sällan vi ses. Nästa gång blir nog till jul... det är långt kvar.

 

Någon som inte har några bekymmer alls nu är Puffen. När vi var ute och promenerade så hittade han en tennisboll - hans favorittyp av alla bollar som finns. Han har jobbat hårt på den och är sjukt nöjd.

 

Nu blir det en lugn kväll framför TV:n skulle jag tro.

Nu blev jag ju lite stressad. Det visar sig att Nordmalingsmarknaden är nästa helg vilket innebär packande och resande. Jag hatar att åka kollektivt, det är hemskt ångesttriggande. En gång i tiden hade jag chans på att få färdtjänst, men jag tackade nej. Varför? Jo, för att jag inte vill mata min ångest, eller låta den bestämma över mig. Den skulle få mer makt om jag gav efter, dessutom skulle jag nog bli rätt lat. Nej, jag måste åka buss och tåg som alla andra eftersom mitt mål är att vara som alla andra.

 

På något sätt får jag fixa det, vänja mig vid tanken under en veckas tid. För andra kan det verka ganska simpelt men för mig är det svårt.

Det börjar bli dags att vända dygnet rätt nu. Jag sover på tok för länge men det är ju så skönt. Dessutom brukar jag vakna med morgonångest och då känns det inte så lockande att stiga upp. Ändå går jag i säng vid 22 varje kväll men sover hela förmiddagen ändå. Jag vill klippa bort lite neuroleptika tack. Om jag bara fick träffa min läkare så att vi kunde göra ett nedtrappningsschema!

 

Det är inte det att jag inte har någonting att göra, det handlar om att jag inte klarar av att göra så mycket. Jag läser sakta med stora svårigheter och orkar inte riktigt fokusera på TV. Gnäll gnäll, förlåt, men såhär ska det inte vara. Jag har börjat fundera på om jag har negativa symptom eller om det är en fråga av medicinering. Jag hoppas verkligen på det senare. Jag är rädd för att utveckla schizofreni. Jag har känt såhär länge nu, jag trodde att det berott på depression men jag tror inte att jag har haft en konstant depression i flera år. Det är något annat. Biverkningar, hoppas jag.

 

Idag har E från boendestödet varit här och vi har helgstädat. Nu väntar utmaningen att hålla hemmet i det här skicket över helgen då vi inte får någon hjälp. Jag klarar absolut inte av att leva i röra och jag tycker att vi lyckats rätt bra med att hålla en bra nivå på städfronten här hemma. Men helgerna är svåra, inget snack om saken. Jag brukar utnyttja mina Jonsson-ryck då jag får för mig att tokstäda i en halvtimma, många bäckar små...

 

The only difference between you and me is our medication.

Sitter och lyssnar på Beatles i hettan. Jag funderade på att ta en promenad, men det är på tok för varmt. Jag har ändå gått till ÅC och hem idag vilket testade mina gränser.

 

Jag har problem. Jag kan inte läsa, inte koncentrera mig alls. Jag har lite olika teorier på vad det kan bero på, och det är inte mycket jag kan göra annat än att försöka vara envis. Jag känner mig enormt lockad att plocka bort lite av min Seroquel men sådant ska man göra i samråd med läkare och det kommer dröja länge innan jag får träffa min läkare. När jag ringde sist så undrade rehab om det var akut - annars fick det vänta. All vård verkar stänga ner på sommaren och är man inte döende så får man ingen hjälp. Jag får väl återkomma när jag blivit galen på riktigt.

 

När koncentrationen tryter så blir jag förtvivlad för det känns som att jag slösar bort mitt liv. Just nu orkar jag bara fokusera på att lyssna på musik, tonerna är mig åtminstone trogen. Så... ljudböcker kanske?

 

Jag blir väldigt trött av värmen också. Nu skulle man haft bil med AC och åkt iväg för att bada! Jag funderar på allvar att ta en intensivkurs för någon körskola och på något vis skaffa bil. Men ärligt talat tror jag inte att det går rent ekonomiskt och sedan så tar jag mediciner som gör mig ofokuserad, som om det inte räckte med att mitt mående gör mig trött i huvudet. Men en dag så kanske...

 

Jag har funderat på någonting... Vad tänker du på oftast; det förflutna, nuet eller framtiden? Själv så driver mina tankar jämt till det förflutna, jag ältar och är nostalgisk. Det är på gott och ont men allra mest ont. Jag är sällan i nuet, ibland har jag framtidsplaner men inget skrivet i sten utan snarare önskningar. Så var befinner du dig oftast? I det som varit, det som är eller det som komma skall?

Puh, det är varmt idag! När boendestödet kom idag så bestämde vi oss för att gå till ÅC. Sagt och gjort, men det var svettigt. Jag köpte jordgubbar och Loka Crush. Gick förbi en stackars tiggare och kände mig kluven. Jag förstår att tiggeriet i Umeå är organiserat, antagligen får tiggarna inte allt de tigger ihop och då vet jag inte om jag borde eller inte borde ge en slant. Hej, please madame... Jag får forska i det där.

 

När vi kom hem insåg jag bristerna i vår kyl och frys så det blir kanske handling imorgon. Det vore skönt med någon kall rätt nu när det blivit så varmt. Laxfilé med röd paprika och créme fraische med vitlökssmak var en hit, kanske blir något åt det hållet. Det är ganska jobbigt att äta på rätt sätt när det är varmt, jag är mer sugen än hungrig men mat måste man ju ha.

 

Jordgubbarna avnjöts på innergården i solen, på en filt. Precis som det ska vara.

 

Ikväll blir det antagligen OITNB och svalka efter dagens hetta. Jag klagar inte (så mycket i alla fall), för det har varit en kall sommar fram tills nu.

 

Det pågår mycket i mitt huvud just nu. Jag kunde inte sova igår, det bara snurrade i huvudet på mig. Det hjälpte inte att mitt hjärta slog hårt och fort. Kropp och psyke gjorde uppror helt enkelt. Nu ska jag fortsätta fundera i min låsta blogg.

Jag har inte så mycket att uppdatera om. Dagarna är lata och slöa, solen ligger på och idag har vi varit hos grannen på kaffe och glass med hjortronsylt.

 

Det gnager lite i mig, men så är det ju. Ja, miljöombytet sitter på sin plats måste jag påstå men jag kan ju inte fly så enkelt. Men dagarna går lättare ändå och saker känns roliga.

 

Nu ska jag dricka Fanta och läsa en stund.

Idag sov jag ut, åt frunch och la mig i solen en stund. Underbara sol. Jag har aldrig varit en sådan som bara kan sitta i solen men jag uppskattar den på ett annat sätt nu när den inte dyker upp så ofta. Dessutom har jag sett det som slöseri med tid att lapa sol, men nu har jag ju tagit semester och därmed tid för sådana saker. Då upplever jag inte tiden som slösad, heller.

 

Vi cyklade i eftermiddags upp på samhället. Jag fick lov att ta pappas cykel och jag förstår verkligen inte varför herrcyklar har en stång som kan göra att man får så ont. Mycket ovettigt. Men jag tog mig i alla fall fram på den. Vi skulle hälsa på Rebecka men hon hade stängt, kanske ligger hon och lapar sol också? Hur som helst så gick vi på Apoteket och fortsatte sedan ner till mormor. Vi har fikat och pratat, hjälpte henne att vika lakan innan vi for. På vägen handlade vi en skvätt, typ mackor med tillbehör, mjölk och vaniljkvarg.

 

Inga planer är skrivna i sten, vi tar det som det kommer.

Det är en vacker dag. Solen visar sig, träden prasslar i vinden och fåglarna kvittrar. Alla ljud är mjuka men för det mesta är det tyst, till skillnad från hemma. Vi har legat ute på gräsmattan och solat lite, ätit en lättlunch och har lekt med Puffen ute på gården. Det är ett litet paradis om man bara tillåter det att vara det.

 

Jag har sovit ganska bra i natt, men drömt mycket och vaknat. Det gör ingenting, jag fick mina timmar. Stackars Mary har bara sovit ett par timmar och har ont i ryggen. Jag skulle vilja hela henne. Förhoppningsvis blir det bättre snart. Hon är i ryggläge just nu så jag ska försöka vara tyst och hoppas att hon får vila.

 

Det här är höjdpunkten, början av semestern. Vi lunkar på och snart har jag hittat exakt rätt takt.

På plats, maten i kylen/frysen, bäddsoffan bäddad och pyjamas på. Snart ska vi se Lindsey Lohans dokumentärserie och bara känna lugnet. Så det så.

Efter regnet eller vad man ska kalla den kallsup vädret gav så kom en stor sol. Jag njöt när jag tog mig till sjukhusets Apotek och hem igen, sög in all sol och värmde upp mig.

 

Jag trodde på allvar att någon satt där uppe och skrattade åt mig när apotekaren började muttra och inte var nöjd med vad hon fick fram på skärmen när jag skulle hämta ut Solian. Jag tänkte att "krånglar det nu så går jag och drar något väldigt gammalt över mig och försvinner". Till min stora lycka tog hon sig förbi problemet och jag fick ut mina förpackningar.

 

Nu är allt fixat inför vår lilla semester ute i friheten. Jag ska bara göra det som faller mig in att göra. Vi kommer spendera några dagar i mitt föräldrahem och det enda vi planerat är hur vi tar oss dit och egentligen ingenting annat, mer än att besöka Rebeckas tatueringsstudio och dola på med eventuellt skrivande. Det som är så bra med mitt föräldrahem är att det liksom inte går att göra annat än att koppla av där som det är nu.

 

Jag ser till att ha möjlighet till att skriva, men sätter inte upp några regler. Kommer det så kommer det för nu tar jag semester!

Jag fick en dusch idag. Utomhus. Vi hann just komma ut när det började droppa, sedan hällregnade det på vägen hem. Jag var så blöt att jag kunde vrida ur min t-shirt som dagen till ära var vit. Mitt nyfärgade röda hår droppade ner på tröjan och jag fick duscha den för att få bort det röda. Det kändes lagom roligt. Jag kunde i alla fall hålla mig för skratt.

 

Medicinerna i ApoDosen är fixade och biljetter bokade, imorgon åker vi! Det känns riktigt kul. Jag känner mig lite stressad men det kommer nog släppa när vi väl är på väg. Jag ska bara hämta ut Solian, sedan ska jag börja packa lite smått. Vi kommer få flera lugna dagar då vi kan göra allt eller inget, precis vad vi vill i en mjukare värld. Miljöombyte och mys. Hoppas att vädret är på vår sida också.