Jag måste liksom hålla bloggen på en armlängds avstånd när jag är såhär katastrofal, för EGENTLIGEN speglar jag inte verkligheten nu och EGENTLIGEN är saker bättre än vad jag upplever dem. Det tar dock inte bort smärtan eller känslan av obehag. Jag vill bara inte ha offentliga spår på den stig jag nu går på. Mary i mitt hjärta. Hon bryr sig trots att hon själv kämpar och jag förstår inte var hon finner styrkan, men hon är vacker och underbar och bland det bästa jag har här i livet. Jag vill höja henne till skyarna och få gudarna att hela henne för om någon förtjänar att få må bra så är det hon.