Hemma på permission. Jag har knappt kunnat släppa Mary, jag har saknat henne så mycket. Jag var rädd att det skulle kännas onaturligt att komma hem efter att ha spenderad knappt en vecka under ett bolltäcke där alla omkring mig skriker, men det var så skönt att bara släppa väskorna vid dörren, förenas i en kyss med Mary och sedan sitta i soffan och prata och se på TV.

 

Min förra permission gick inte så bra. Ångesten rann nedför ryggraden medan jag kallsvettades och kämpade för att få luft, förmodligen en reaktion på att det känns som att allt är så stökigt i mitt liv och att jag var tvungen att möta det här hemma. I veckan har jag träffat min läkare, mitt personliga ombud och min psykolog som hjälper mig att reda ut allt på olika håll, mina föräldrar stöttar mig med omtanke och praktiska saker.

 

Ikväll är det Sunset Park. Covenant ska spela där och jag vill så gärna se dem, men jag vet inte om jag har orken. Om jag vågar möta världen. Bara funderingarna om hur jag ska ta mig dit och sedan hem igen gör mig helt matt. Men kan jag missa Covenant!?

 

Mitt psykiska mående har dålig tajming.

Min dator krånglar sedan jag tappade ut te på den. Jag orkar inte med mer bekymmer, inte ens i-landsbekymmer.

Jag har sovit alldeles för länge, och allt jag vill är att återgå till sömnen. Jag måste hålla dygnsrytmen för att må bra, men min kropp skriker efter vilan som finns i sömnen. Jo, nog är jag lätt nedstämd. Jag orkar ingenting, men jag gör saker ändå. Det finns inte ett alternativ, jag kan inte gömma mig i sängen jämt-

Sängen var så skön. Jag tar igen sömn - kanske lite för mycket. I veckan ska jag skärpa mig.

 

Jag misstänker att jag är lätt deprimerad. Saker har förlorat sin glans. Jag är rädd och bär omkring på en otrygghet. Jag har inte mycket ork.

 

Jag tänkte försöka börja ta promenader, göra upp ett schema för att inte tappa allting. Jag behöver också hitta mina rötter, min spiritualism.

 

Vi sitter och slökollar på House nu, jag börjar bli härdad av blod och operationer, spyor. Usch.

 

Jag snoozar tills det knackar på dörren. Jag minns inte att jag gick upp och öppnade, men uppenbarligen gjorde jag det för i soffan vaknade jag till lite och satt med en trevlig kvinna som är arbetsterapeut. Vi diskuterade kedjetäcke, någonting som både jag och Mary är i behov av. Jag ska fylla i några papper om min sömn och var jag gör på dagarna och så ska jag få testa vilken tyngd som vore bäst för mig.

 

Jag la mig igen när hon gått. Det har inte varit en bra dag, men jag hoppas kunna vända på det. Jag cyklade till ÅC för att hämta upp mina mediciner, men jag hade inte mitt kort med mig så jag fick låta ett recept ligga. Jag gick på ICA, köpte läsk och sånt för det lilla jag hade i kontanter. När jag gick därifrån kom jag på att jag inte har någon aning om var min cykelnyckel var. Jag gick till cykeln och den var låst, med nyckeln i låset. Herregud, vilken tur den här idioten hade ändå.

Det gör så jävla ont bara, jag hittar inte orden eller orken.

Så underbart att somna och vakna i min egen säng. Kunna krama och kyssa Mary när som helst. På psyket vaknade jag med samma känsla, men när jag insåg var jag var så dog känslan snabbt. Jag sover bra här hemma och när jag är vaken så är jag faktiskt vaken, inte medicindrogad.

 

Boendestödet kom idag och nu är det fint här hemma. Städat, plockat, diskat... jag älskar känslan när man är färdig och lutar sig tillbaka i soffan. Jag ska ta ett bad sen och förhoppningsvis släpper spänningarna då.

Min farmor var bestämd, hård men rättvis. När hon pratade så hade man inte en chans att bryta sig in i vad som blev hennes monologer. Hon gjorde upp med döden för länge sedan och var glad för varje dag hon fick leva. Hon försökte få mig att förstå det, att man bara har ett liv. Hon uppmuntrade mitt skrivande och frågade jämt när jag skulle ge ut en bok.

 

Hon var skärpt i huvudet. Inte det minsta dement. Däremot hade hon fysiska krämpor, men höll humöret uppe trots det. Hon krävde inte mycket av livet och kunde därför njuta de stunder som saker var okej.

 

Min farmor, klanledaren som jag kallade henne. Hon vara verkligen bossen. Jag saknar henne väldigt mycket. Jag hoppas att hon slipper ha ont nu, vad hon än är.

Jag är ful, ärrad och dum. Jag satt med ett par tjejer på avdelningen som hade rispor och sår på armarna. Jag ville bara ta dem i örat, få dem att förstå att de kommer ångra sig så otroligt mycket sen. Jag vet att det är svårt, men om jag fick gå tillbaka i tiden så skulle jag ta mig själv i örat och uttrycka min ångest annorlunda. Framför allt mina armar är totalt förstörda, under tiden då jag var aktiv i mitt självskadebeteende så hade jag blodbrist. Nu är jag läkt och har inte haft blodbrist sedan jag slutade för snart tre år sedan.

 

Alla måste gå sin egen väg, det förstår jag. Men det gör ont i hjärtat att se de som börjat med självskador. Kanske sörjer jag mig själv mest när jag ser på dem. Släpp rakbladen, nu.

Lättnad. Fysisk lättnad. Lite piggare, lite mer närvarande. Jag har halverat dosen på Leponex och dimman skingrade sig. Jag ska övergå till Seroquel igen, det är inte bra men det är bättre än zombielandet jag varit i.

 

Jag la in mig i lördags, nu är jag hemma. Jag mår lite bättre och ville inte vara kvar där.

 

Människor har varit så snälla mot mig. Em kom med mat, glass och fick in mig i duschen. Mamma kom och hälsade på, så väntade hon tills jag var utskriven och skjutsade hem mig med ett stopp på ÅC.

 

Nu är jag hemma i Marys famn. Där jag borde vara.

 

Det finns inget att säga om avdelningen. Det var likadant, som varje gång. Ungefär samma ansikten

Nu har vi landat hemma, det är skönt att komma hem. Tåget var inställt så vi fick åka buss vilket var riktigt jobbigt, Nåväl, huvudsaken är att vi kom hem.

 

Det är så mörka tankar, en gråsvart dimma, tankar som jag inte vill ha. Men de är där och låter så kloka, fast de omkring mig säger att de ljuger. Jag vet inte vad jag ska tro men bilder fladdrar framför ögonen, hemska bilder.

Idag var det begravning av min farmor. Finner inte orden just nu.

Nerverna kickar in, jag sitter bara och väntar. Väntar. Väntar. Jag hatar att vänta. Jag vill åka NU och få det hela gjort. Jag kan inte slappna av, inte förrän vi sitter på tåget. Jag har packat men är rädd att jag på något sätt glömmer Puffen. Han är så lätt att ha, han bara lägger sig ner och sover.

 

Lägenheten är "kattsäkrad". De borde inte kunna ställa till med så mycket förstörelse. Det är skönt att lägenheten är städad, det gör det trevligt att komma hem igen. Inget att oroa sig över.

 

Okej, har jag allt nu? Mediciner, plånbok, nycklar, mobil, laddare och så vidare. Ja, jag tror att jag är redo att åka.

Jag var på stan idag med Teresa och Åke, men bara ett litet tag. Benen ville inte lyda, jag lät solen och vinden friska upp mig men tröttheten hade övertaget. Jag är så arg på mig själv! Jag åke hem och däckade, skamsen. Jag vill ju passa på att träffa dem medan de är här uppe.

 

Boendestödet kom på eftermiddagen och vi har städat. Nu är jag helt matt, speciellt med tanke på att jag var matt redan innan.

 

Eller så kan man säga att jag försökte, gjorde mitt bästa. Ingen mår bättre, allra minst jag själv, om jag fortsätter anklaga mig själv och sparka ner mig.

Den föraktade söndagen. Vill inget, orkar inget, är som ett litet barn. Jag vill sova men då förstör jag min nattssömn.

 

Jag hittade ett par skor som jag kan ha på begravningen. Det var inte de jag tänkte ha, men de är fina och röda. Jag ska fota dem sen.

 

Snart ska jag försöka vända på kronan och göra detta till en bättre dag.

Jag sov underbart under natten. Idag har jag skärpt till mig, gjort "Jonsson-rycket". Gav mig själv en mental örfil, tviingade in mig i duschen, sedan plockade jag skräp, diskade, slängde soporna och bäddade sängen. Nu tar jag en paus, det är så varmt här. Sedan ska jag tända kanelrökelser för att rena atmosfären.

 

Jag har på mig en svart klänning som pappa köpt till mig, den passar och jag tror att jag ska ha den på begravningen. När jag samlat kraft igen ska jag leta fram skorna jag planerat att jag ska ha.

 

 

Igår natt låg jag i sängen och funderade totalt mot min vilja. Huvudet kunde inte stänga av sig tillräckligt för att jag skulle kunna sova.

 

Jag gick upp, satte mig i fåtöljen vid sängen och väntade på att min kropp skulle kylas ner. När jag kände att jag nog skulle kunna sova så la jag mig. Detta fick jag upprepa flera gånger. Det är nog en träningssak.

 

Problemet var att jag låg där och visste att jag skulle träffa min familj inklusive min bror och hans fästmö på morgonen, att vi skulle på stan och att jag definitivt behövde mina timmar. Det gjorde det ännu svårare att sova.

 

Jag fick förklara att jag inte var i form, men det gick rätt bra ändå. De följde mig för Leponex-provet, till Apoteket och sedan nere på stan hjälpte mamma mig att välja en ny telefon. Jag kände mig snurrig, de sa att jag gick konstigt men jag var bara så trött. Mamma bad min bror att fixa en banan och bubbelvatten till mig. Hon är så snäll mot mig, min mamma, fast jag åt inte upp hela bananen.

 

Nästa sväng då jag får träffa alla utom Teresa är i början på nästa vecka. På torsdag har vi begravning av min farmor. Jag har blandade känslor inför begravningen, men mest en sorg som är svår att släppa fri. Men jag antar att det är bland annat därför man har begravningar...

 

 

Jag tycker inte synd om mig själv, jag tycker synd om andra som måste ha att göra med mig. Okej, nog tycker jag synd om mig själv men jag vet om att det inte duger något till. Imorgon ska jag verkligen försöka, jag ska äntligen få träffa min bror och vi ska gå på stan. Jag hoppas verkligen att jag orkar.

 

Jag har fått Nitrazepam att sova på, men kan de stoppa den flimrande skärmen bakom mina ögonlock? Sömnhygien blandat medd sederande mediciner borde ju skapa en god natts sömn.