Hemma på permission. Jag har knappt kunnat släppa Mary, jag har saknat henne så mycket. Jag var rädd att det skulle kännas onaturligt att komma hem efter att ha spenderad knappt en vecka under ett bolltäcke där alla omkring mig skriker, men det var så skönt att bara släppa väskorna vid dörren, förenas i en kyss med Mary och sedan sitta i soffan och prata och se på TV.

 

Min förra permission gick inte så bra. Ångesten rann nedför ryggraden medan jag kallsvettades och kämpade för att få luft, förmodligen en reaktion på att det känns som att allt är så stökigt i mitt liv och att jag var tvungen att möta det här hemma. I veckan har jag träffat min läkare, mitt personliga ombud och min psykolog som hjälper mig att reda ut allt på olika håll, mina föräldrar stöttar mig med omtanke och praktiska saker.

 

Ikväll är det Sunset Park. Covenant ska spela där och jag vill så gärna se dem, men jag vet inte om jag har orken. Om jag vågar möta världen. Bara funderingarna om hur jag ska ta mig dit och sedan hem igen gör mig helt matt. Men kan jag missa Covenant!?

 

Mitt psykiska mående har dålig tajming.