Svårt att sova igår. Hjärnan snurrade, kastade tankar hit och dit. Jag var trött, övertrött. Men jag mådde inte så dåligt, jag kunde andas vilket jag alltid annars har problem med.

Nu börjar jag längta, på riktigt. Längta efter fester och trevligheter. Efter fredagen då jag var på stan så inser jag att jag måste försöka fasa in saker och inte ta allt på en gång, och det är någonting som jag är skitdålig på. Jag kan verkligen inte jobba mig fram och tillbaka i en gråzon, allt är svart eller vitt och jag är inte stolt över det. Det är ett omoget tänkande och agerande. Men jag är så. Omogen. Ändå har jag funnit någon slags mogenhet i att jag försöker sätta mig själv i perspektiv och arbeta bort svartvittänkandet.

Man kan säga att jag jobbar hårt, jobbar hårt med mig själv. It's a hard knock life.

Jag önskar att jag orkade mer än jag gör.

Jag skriver brev som besatt till min Malin. Det är vad jag pysslat med idag, skrivit och postat brev och skrivit igen. Jag behöver skriva. Och hon vill lyssna.

 

Baby, baby.

 

Den här dagen har varit bättre än andra. Svår, på många sätt som jag inte kan skriva om här, men ändå helt godkänd. Min enda ångest är att jag på grund av ångest kapitulerar och underkastar mig medicinerna, de som jag måste ha för att klara mig. PUT ON THESE CHAINS AND YOU CAN LIVE A FREE LIFE skanderar läkarna och jag tar lydigt på mig kedjorna. De håller mig uppe från avgrunden, men jag är inte fri.

 

Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill acceptera att jag skulle vara "sjuk". Och ibland önskar jag att jag vore sjuk så att det fanns något att bli frisk ifrån. Oftast tvekar jag. Alltid tvekande, aldrig beslutsam. Inte i någonting. Varför måste Vänner sändas på samma tid som Seinfeld? Hur ska jag kunna välja, liksom? Vilken Ben & Jerry's-glass ska jag köpa, de är ju alla så hemskt goda? Åh, om det bara var sådana triviala saker jag hade att välja mellan. Det är så mycket mer. Man blir trött fort, trött och förvirrad. Det är så mycket som pågår i huvudet.

 

Imorgon ska jag till stan igen och till dårhuset. Permissionen har gått bra hittills, inga större problem som kräver slutenvård. Jag tror att jag klarar av att vara hemma nu, men jag har en preleminär utskrivning nästa fredag som jag måste hålla mig till. Tanken på fler permissioner innan dess har rotat sig hos mig och jag tänker be om möjlighet för nattpermission under hela kommande vecka. Då kan jag välja om jag behöver vara på avdelningen eller hemma, för jag är definitivt i stånt att kunna göra ett klokt beslut.

 

Men jag lämnar alla tankar just nu. Jag är här och nu som de på DBT:n alltid pratar om och just nu ska jag sova och ingenting annat. Så godnatt, kära vänner och läsare.

 

 

 

Jag saknar min gitarr.

Jag saknar att sminka mig.

Jag saknar att lyssna på alldeles för hög musik medan jag duschar eller städar.

Jag saknar min balkong.

Jag saknar att färga håret.

Jag saknar att se på film.

Jag saknar att äta Ben & Jerrys.

Jag saknar att ta bilder till min bilddagbok.

Jag saknar serien Vänner.

Jag saknar mina Hera-kvinnor.

Jag saknar mina vänner.


Det är friskhetstecken!

Det känns lite lugnare nu på vissa fronter, inte på andra.

Jag hoppas att de utvärderar mitt LPT på måndag, då får jag en chans att be om utskrivning. Eller i alla fall konverteras till HSL, om jag inte får skriva ut mig. Jag vill hem, så jävla mycket. Jag får ingen ro här, igårnatt när jag la mig för att sova vid 01.00 så kom en medpatient ut ur sitt rum och började skrika. Det gick inte att få tyst på henne förrän en halvtimma senare. Och vid det laget slog mitt hjärta så hårt att jag hade svårt att sova. Sängen är för hård och för smal, det drar från fönstret och en annan patient snarkar bredvid mig.

Jag dömer ingen, jag vet att de inte rår för att de måste skrika, gråta, yla, skratta, kasta saker eller snarka. Jag gör också så och jag gör det inte för att det är kul eller för att jävlas. Det är ett dårhus i alla bemärkelser och jag är van galenskaperna men jag blir mest trött på att det aldrig är lugnt. Hemma är det lugnt sålänge det inte är jag som kastar möbler eller skriker i natten, men när jag inte gör det så är det som sagt lugnt. Inga yttre ljud. De inre ljuden går inte att tysta lika effektivt som en utskrivning skulle tysta omgivningen, men det skulle i alla fall vara bättre.

Jag känner mig lite bättre. Lite är ganska mycket när man är i olika grader av helvetet.

Lite starkare, lite mindre trött, lite mer klar i huvudet.

Hera känner att de inte kan ha mig där just nu. Jag vill inte utsätta någon i min familj eller någon vän för mig men jag vill inte vara inlagd. Ändå sitter jag just nu på avdelningen. Det finns ingen plats för mig just nu. Hera har också gjort klart för avdelningen att de måste prata med soc om något temporärt boende för mig om de skriver ut mig. Här sitter jag mitt i min rävsax.

Jag fick tipset om att söka mig till något behandlingshem. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som vore bäst för mig. Just nu vill jag ingenting. Det finns så många känslor som spretar åt alla olika håll men mest av allt är jag rädd, deprimerad och uppgiven. Och arg, väldigt väldigt arg.

När jag kom hit i förrgår natt på rent fysiskt tvång så flashade sig en patient för mig för han tror att hans penis är bruten. Jag tycker mest att det är sorgligt, vi är en bunt sorgliga varelser här, men det är också en ledtråd till hur illa det är att vara här. Det är aldrig lugn här, men å andra sidan är jag för upptagen av att klippa trådarna jag är upphängda i för att bry mig. Jag är van och jag är egocentrisk, det är få saker som chockar mig för att jag sett det förr och för att jag inte bryr mig. Det känns som att jag blir mindre och mindre människa av att vara här.

Så var ska jag ta vägen? Jag vet inte.

Sara, din dumskalle, du ska ju skriva. Du ska skriva och skriva och skriva tills fingertopparna blöder. Det är ditt kall, ditt egentliga kall, det som kommer ta dig tillbaka till den här verkligheten. Verkligheten där du har vänner, familj, kärlek. Det är i skrivandet som du kan hitta dig själv.

Jag är ingenstans, överallt.

Den här låten säger allt just nu.

Och videoklippet är underbart, rysningar!

Jag har filmsekvenser av dig i mitt huvud. Bara några sekunder vardera. I den första ler du och skrattar tillsammans med oss andra, i den andra går du med snabba och fasta steg genom korridoren med en bister, inåtvänd min och säkerligen ilsken musik i dina hörlurar. Det är dessa två sidor jag minns mest av dig. Det får gå dagar, månader, år, årtionden, men jag glömmer det aldrig. De är inristade djupt inom mig. De spelas upp för mig gång på gång.

 

Jag har varit så arg på dig, men nu kommer tårarna när jag hör de svagaste toner av moll i musiken. Jag sitter och gråter till TV-program som inte ens handlar om någonting som har med död att göra. Vissa dagar associerar jag allt till dig, till att du är borta. Du skulle inte behövt försvinna.

 

Varför är jag så berörd, jag som bara kände dig i tre månader? Och ändå lärde jag aldrig känna ditt innersta. Du gömde någonting, ditt skadade ställe, djupt där inne. Du gömde det bakom din sköld av leende läppar, högljutt skratt. Jag kände nog av oäktheten i det du visade utåt, men jag ville nog precis som alla andra tro att det inte var annat än en känsla man hade, en känsla utan grund. Men du visade oss att vi hade fel.

 

Du höll dig på distans från oss som liknade dig, med våra skadade ställen. Du sa åt mig att lägga ner böckerna jag läste om andra söndertrasade människor. Du sa att du och din närmsta vän försökte prata om de bra sakerna och inte blanda in varandra i konversationer som blev destruktiva. Du var så klok och hade kommit så långt.

 

Massagecirklarna du anordnade på kvällarna kommer jag alltid minnas, du rörde människor med dina händer men också med din närvaro. Visste du att du var omtyckt, att du berörde fast du ändå aldrig lät någon komma dig så nära? Att du gav, fast du aldrig gav någon dina djupaste hemligheter. Du var annorlunda på det sättet. Ja, du var verkligen så klok och hade kommit så väldigt långt.

 

Jag förstår att du inte, trots dina enorma ansträngningar, kunde komma undan de djupa hål du måste haft inom dig. Men då förstod jag det inte. Det blev en överraskning för oss alla på avdelningen när du plötsligt inte längre fanns med oss. Du som verkade så stark, verkade så målmedveten och ansvarstagande. Det var först då som jag och säkert de flesta andra förstod hur illa du måste har mått och hur hopplöst allt måste ha känts för dig.

 

Mina tankar slutar aldrig snurra runt huruvida det var en impuls och ett rop på hjälp, eller om du verkligen ville dö och aldrig mer leva. Kanske spelar det ingen roll, för du dog och är borta, men jag kan bara inte sluta grubbla. Hade du planerat det?

 

Vad hade hänt om avdelningen hade hållit tiderna för din tillsyn, hade du överlevt om de kommit när de skulle ha kommit för att titta till dig? Hade ditt liv kunnat vända om behandlingscentret du var aktualiserad för kunnat ta emot dig tidigare, om du hade varit mottaglig för hjälp? Om psykiatrins resurser varit starkare, hade du ändå fallit igenom och slutat andas?

 

Var är du nu?

 

Jag kommer aldrig att sluta slåss för dig och för andra flickor som dig.

Aldrig.

 

 

Igår skrev jag ut mig själv. Finns så mycket trassel att jag besparar er alla historier kring det.

Jag kan lika gärna må dåligt hemma.

"Put on these chains and you can live a free life"...

...

Min farbror skrev såhär till mig på facebook när jag skrivit att jag behöver peppning:

"Saari you must rock on

Tack för alla kommentarer. Jag läser och begrundar och tänker.

Jag har egentligen ingenting att skriva, men egentligen så mycket att ändå säga. Det som händer mig just nu är väldigt personligt och alla behöver inte ha del av det, men jag känner samtidigt ett starkt behov av att få beskriva, dissekera och syna allt under en lupp. När jag är närvarande, det vill säga. Och jag vill skriva här, öppet, för att jag vet att det finns fler som kan känna likadant, och att det är ännu fler som behöver mer insikt i hur det är att överleva och leva såsom jag och så många andra gör.

Imorse vaknade jag. Jag vaknade för första riktiga gången sedan förra helgen. Dagarna har gått och jag hittar märken och får höra saker som hänt men ändå inte hänt, för att jag antagligen dissocierat bort hela veckan. Eller varit psykotisk, som Malin säger. Det har hänt så hemska saker, minnesfragmenten skrämmer mig och jag har verkligen, på riktigt, tappat en hel dag. Min kalender stämmer inte med kalendern som världen har.

Jag är tokförkyld. På sätt och vis är jag glad över det, för det gör att jag känner mig mer verklig. Jag känner att jag snorar två badkar per dag, att jag tvingas hosta sönder lungorna. Däremot kan jag inte skilja på om orkeslösheten och min ständiga trötthet beror på depressionen eller förkylningen eller för att jag inte äter tillräckligt mycket.

Maten är faktiskt en riktig pain in the ass nu. Jag hetsåt ofta förr, men i sommar avstannade det helt. Jag har gått ner 14kg men nu handlar det inte längre om någon sorts sund viktnedgång utan mer om att jag inte fixar att äta riktigt. Jag trodde att det berodde på att jag fått en biverkan av Seroquelen jag åt som kan göra att man får svårt att svälja, men sedan november (tror jag) har det varit extra svårt. Jag jagar mina kilon och dödar dem, samtidigt som jag när jag har ångest inte kan äta så mycket som jag borde. Med depressionen som kommit har det kanske blivit ännu svårare, men nu när jag kämpar mot förkylningen försöker jag peta i mig maten på tallriken ändå. Annars lever jag mest på fil och vitaminbrustabletter. Ikväll har jag unnat mig lite choklad och en cola, men det smakar ingenting egentligen.

Vad kom först, depressionen eller ångesten? Hönan eller ägget? Handlar kanske mer om någon sorts evolution.