Svårt att sova igår. Hjärnan snurrade, kastade tankar hit och dit. Jag var trött, övertrött. Men jag mådde inte så dåligt, jag kunde andas vilket jag alltid annars har problem med.

Nu börjar jag längta, på riktigt. Längta efter fester och trevligheter. Efter fredagen då jag var på stan så inser jag att jag måste försöka fasa in saker och inte ta allt på en gång, och det är någonting som jag är skitdålig på. Jag kan verkligen inte jobba mig fram och tillbaka i en gråzon, allt är svart eller vitt och jag är inte stolt över det. Det är ett omoget tänkande och agerande. Men jag är så. Omogen. Ändå har jag funnit någon slags mogenhet i att jag försöker sätta mig själv i perspektiv och arbeta bort svartvittänkandet.

Man kan säga att jag jobbar hårt, jobbar hårt med mig själv. It's a hard knock life.

Jag önskar att jag orkade mer än jag gör.