Hera känner att de inte kan ha mig där just nu. Jag vill inte utsätta någon i min familj eller någon vän för mig men jag vill inte vara inlagd. Ändå sitter jag just nu på avdelningen. Det finns ingen plats för mig just nu. Hera har också gjort klart för avdelningen att de måste prata med soc om något temporärt boende för mig om de skriver ut mig. Här sitter jag mitt i min rävsax.

Jag fick tipset om att söka mig till något behandlingshem. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som vore bäst för mig. Just nu vill jag ingenting. Det finns så många känslor som spretar åt alla olika håll men mest av allt är jag rädd, deprimerad och uppgiven. Och arg, väldigt väldigt arg.

När jag kom hit i förrgår natt på rent fysiskt tvång så flashade sig en patient för mig för han tror att hans penis är bruten. Jag tycker mest att det är sorgligt, vi är en bunt sorgliga varelser här, men det är också en ledtråd till hur illa det är att vara här. Det är aldrig lugn här, men å andra sidan är jag för upptagen av att klippa trådarna jag är upphängda i för att bry mig. Jag är van och jag är egocentrisk, det är få saker som chockar mig för att jag sett det förr och för att jag inte bryr mig. Det känns som att jag blir mindre och mindre människa av att vara här.

Så var ska jag ta vägen? Jag vet inte.

Sara, din dumskalle, du ska ju skriva. Du ska skriva och skriva och skriva tills fingertopparna blöder. Det är ditt kall, ditt egentliga kall, det som kommer ta dig tillbaka till den här verkligheten. Verkligheten där du har vänner, familj, kärlek. Det är i skrivandet som du kan hitta dig själv.

Jag är ingenstans, överallt.