Jag skriver brev som besatt till min Malin. Det är vad jag pysslat med idag, skrivit och postat brev och skrivit igen. Jag behöver skriva. Och hon vill lyssna.

Baby, baby.

Den här dagen har varit bättre än andra. Svår, på många sätt som jag inte kan skriva om här, men ändå helt godkänd. Min enda ångest är att jag på grund av ångest kapitulerar och underkastar mig medicinerna, de som jag måste ha för att klara mig. PUT ON THESE CHAINS AND YOU CAN LIVE A FREE LIFE skanderar läkarna och jag tar lydigt på mig kedjorna. De håller mig uppe från avgrunden, men jag är inte fri.

Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill acceptera att jag skulle vara "sjuk". Och ibland önskar jag att jag vore sjuk så att det fanns något att bli frisk ifrån. Oftast tvekar jag. Alltid tvekande, aldrig beslutsam. Inte i någonting. Varför måste Vänner sändas på samma tid som Seinfeld? Hur ska jag kunna välja, liksom? Vilken Ben & Jerry's-glass ska jag köpa, de är ju alla så hemskt goda? Åh, om det bara var sådana triviala saker jag hade att välja mellan. Det är så mycket mer. Man blir trött fort, trött och förvirrad. Det är så mycket som pågår i huvudet.

Imorgon ska jag till stan igen och till dårhuset. Permissionen har gått bra hittills, inga större problem som kräver slutenvård. Jag tror att jag klarar av att vara hemma nu, men jag har en preleminär utskrivning nästa fredag som jag måste hålla mig till. Tanken på fler permissioner innan dess har rotat sig hos mig och jag tänker be om möjlighet för nattpermission under hela kommande vecka. Då kan jag välja om jag behöver vara på avdelningen eller hemma, för jag är definitivt i stånt att kunna göra ett klokt beslut.

Men jag lämnar alla tankar just nu. Jag är här och nu som de på DBT:n alltid pratar om och just nu ska jag sova och ingenting annat. Så godnatt, kära vänner och läsare.