Jag har filmsekvenser av dig i mitt huvud. Bara några sekunder vardera. I den första ler du och skrattar tillsammans med oss andra, i den andra går du med snabba och fasta steg genom korridoren med en bister, inåtvänd min och säkerligen ilsken musik i dina hörlurar. Det är dessa två sidor jag minns mest av dig. Det får gå dagar, månader, år, årtionden, men jag glömmer det aldrig. De är inristade djupt inom mig. De spelas upp för mig gång på gång.

Jag har varit så arg på dig, men nu kommer tårarna när jag hör de svagaste toner av moll i musiken. Jag sitter och gråter till TV-program som inte ens handlar om någonting som har med död att göra. Vissa dagar associerar jag allt till dig, till att du är borta. Du skulle inte behövt försvinna.

Varför är jag så berörd, jag som bara kände dig i tre månader? Och ändå lärde jag aldrig känna ditt innersta. Du gömde någonting, ditt skadade ställe, djupt där inne. Du gömde det bakom din sköld av leende läppar, högljutt skratt. Jag kände nog av oäktheten i det du visade utåt, men jag ville nog precis som alla andra tro att det inte var annat än en känsla man hade, en känsla utan grund. Men du visade oss att vi hade fel.

Du höll dig på distans från oss som liknade dig, med våra skadade ställen. Du sa åt mig att lägga ner böckerna jag läste om andra söndertrasade människor. Du sa att du och din närmsta vän försökte prata om de bra sakerna och inte blanda in varandra i konversationer som blev destruktiva. Du var så klok och hade kommit så långt.

Massagecirklarna du anordnade på kvällarna kommer jag alltid minnas, du rörde människor med dina händer men också med din närvaro. Visste du att du var omtyckt, att du berörde fast du ändå aldrig lät någon komma dig så nära? Att du gav, fast du aldrig gav någon dina djupaste hemligheter. Du var annorlunda på det sättet. Ja, du var verkligen så klok och hade kommit så väldigt långt.

Jag förstår att du inte, trots dina enorma ansträngningar, kunde komma undan de djupa hål du måste haft inom dig. Men då förstod jag det inte. Det blev en överraskning för oss alla på avdelningen när du plötsligt inte längre fanns med oss. Du som verkade så stark, verkade så målmedveten och ansvarstagande. Det var först då som jag och säkert de flesta andra förstod hur illa du måste har mått och hur hopplöst allt måste ha känts för dig.

Mina tankar slutar aldrig snurra runt huruvida det var en impuls och ett rop på hjälp, eller om du verkligen ville dö och aldrig mer leva. Kanske spelar det ingen roll, för du dog och är borta, men jag kan bara inte sluta grubbla. Hade du planerat det?

Vad hade hänt om avdelningen hade hållit tiderna för din tillsyn, hade du överlevt om de kommit när de skulle ha kommit för att titta till dig? Hade ditt liv kunnat vända om behandlingscentret du var aktualiserad för kunnat ta emot dig tidigare, om du hade varit mottaglig för hjälp? Om psykiatrins resurser varit starkare, hade du ändå fallit igenom och slutat andas?

Var är du nu?

Jag kommer aldrig att sluta slåss för dig och för andra flickor som dig.

Aldrig.