Jag har väntat med att skriva det här eftersom jag inte varit säker på att min skadefrihet ska hålla. Nu, snart 9 månader sedan jag sist skar mig eller brände mig så vågar jag berätta varför jag slutade att skada mig.

Jag har inga garantier för att jag kommer vara skadefri i framtiden. Jag går framåt med trevande och försiktiga steg, rädd för att tappa balansen och få ett återfall. När jag känner att jag får självskadetankar och impulser så väljer jag likt en nykter narkoman att skjuta fram mitt nästa återfall. Jag räknar kallt med att jag kommer få ett återfall, och den tanken gör att jag vill kämpa in i det sista innan jag tar till självskadorna igen.

Jag förvånas av mig själv varje dag, speciellt de svåra dagarna. Jag vet inte exakt hur jag klarat mig utan att skada mig, men när självskadeimpulserna kommer så tänker jag tillbaka på sista gången jag skadade mig.

Jag har varit rätt tyst kring den händelsen som fick mig att aktivt välja att försöka vara skadefri. Det var som om jag fick en uppenbarelse om vad jag egentligen håller på med.

Att skada sig är farligt. Jag har egentligen aldrig tänkt på det som någonting farligt, men har man en skada så kan man få infektioner och har man inte tagit stelkrampsspruta är det riktigt farligt. Inte ens under de år då jag skurit mig till blodbrist insåg jag hur illa det är.

Vad som fick mig att vakna upp var en episod då jag var inlagd förra hösten. Jag hade börjat dejta Mary, och jag riskerade att bli bostadslös eftersom mitt boende inte ville låta psykiatrin skriva ut mig till dem. De sa att de inte hade kompetensen för min problematik. Jag hängde på en lös tråd, och när ett möte blev inställt så tappade jag allt hopp.

Jag ville inte dö, det var absolut inte ett självmordsförsök, men jag kunde ha dött. Jag gick loss på mig själv och ringde efter ett tag på klockan och personalen kom. De la om såren och tog mig till sängen. Där låg jag och blödde igenom bandagen, och en narkosläkare kom upp och pratade med mig. Han skrev upp min längd och vikt, sa att jag inte fick äta eller snusa ifall de skulle behöva söva mig.

Söva mig? Hade jag sprängt ännu en barriär, sjunkit så lågt att jag var tvungen att bli sövd så att de kunde sy ihop mig?

Min läkare kom in och pratade med mig lite snabbt. När jag såg oron i hans ansikte så blev jag ärligt talat rädd. Jag minns att han drog handen längs med sitt ansikte flera gånger, och han ställde inte särskilt många frågor. Han bara var där en stund.

Efter några timmar hade kirurgen tid för mig, så de rullade upp min i min säng och sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Jag ville inte sövas, så de tog en mellanväg. Jag fick smärtstillande intravenöst och la lokalbedövning runt alla sår. Att få lokalbedövning gör väldigt ont, och jag hade väldigt många sår, så när jag grimaserade av smärta så skjöt de in mer smärtstillande. Det var hemskt obehagligt och det tog tid att lappa ihop mig.

När jag fick komma tillbaka till avdelningen var jag orkeslös. Dagen efteråt funderade en av AT-läkarna om vi skulle ge mig blod, men att det var mycket bättre om kroppen producerade sitt eget blod. Jag fick järntabletter, som jag ätit så många gånger förr på grund av mitt självskadebeteende och andra faktorer. Jag var mer eller mindre sängliggandes i några dagar och gjorde en allvarlig självrannsakan.

Såhär vill jag inte leva. Om man underhåller ett självskadebeteende så blir det bara värre och värre. I början förvandlades rispor till sår, och såren blev mer och mer allvarliga. Jag tror att många av mina läsare som skadar sig själv kan relatera till detta.

Jag har legat på operationsbordet förr på grund av mitt självskadebeteende och bara det är ju illa nog, men när jag förstått vidden av vad jag gjort så kände jag att det verkligen får vara nog nu.

Den första tiden räknade jag inte hur många timmar, dagar, månader som jag varit skadefri, som många gör när de bestämt sig för att sluta. När jag räknat dagar förut så har det snarare triggat mig till att fortsätta skada mig. Jag ignorerade det helt enkelt. När det gått ett par månader började jag räkna dem, fira den 26:e varje månad. Försiktigt.

Det har krävts en jävla massa vilja. Det är viljan som räddat mig många gånger. Jag bad Mary ta med sig en kamera till avdelningen och fota mig där jag satt som en jävla Frankensteins monster i en sjukhussäng med landstingskläder på mig, och de bilderna påminner mig om varför jag valde att sluta skada mig. Jag orkade inte räkna stygnen, det spelar egentligen ingen roll, men det var löjligt många och det såg så jävla äckligt ut.

Det var som att jag var en spillra av vem jag egentligen var, en spillra som inte ens liknade vem jag ville vara.

Jag vill lämna självskadebeteendet bakom mig. Förutom viljan så har mediciner samt att prata om självskadetankarna varit till god hjälp. Jag tycker att jag ser grotesk ut och jag blir så ledsen när jag ser andra människor som också bär sår och ärr. Jag vill i ren desperation skaka om dem och be dem sluta! Ändå vet jag att alla måste nå sin botten, och att min absoluta botten kom hösten 2010. Ingen och ingenting skulle få mig att sluta, jag var tvungen att slå i botten för att förstå att jag varken kunde eller ville fortsätta att skada mig.

På de behandlingscenter jag varit på och på mitt förra boende var det förbjudet att skada sig, och självskadorna hade konsekvenser. Jag tänkte att jag skulle försöka vara skadefri för att respektera reglerna, men jag respekterade inte mig själv. Därför föll jag tillbaka gång på gång. Jag ville egentligen inte vara skadefri, även om jag skadade mig mer sällan så var det inte för min egen skull.

Så, när mitt boende sa att de inte hade kompetensen för mig och lät mig sitta på psyket fast avdelningen ville skriva ut mig så släppte jag alla hämningar, och det gick som det gick. Kanske fanns det en mening i det, det känns som att jag lärde mig en enorm läxa. Som sagt, jag slog i den berömda botten.

Anledningen att jag berättar det här och lägger upp på min blogg är för att jag vill se det som ett avslut. Detta kan vara sista delen i berättelsen om mitt självskadebeteende, jag hoppas verkligen att det är det, för det är nog nu. Jag tittar tillbaka och ser min väg av förstörelse, och vänder sedan blicken mot en framtid som ser ljust ut trots mina problem.

Jag kan tyvärr inte säga att jag mår bättre av att sluta självskada. Tvärt om så är det ett sätt för mig att orka, att uttrycka vad som gnager mig på insidan. Att sluta skada sig är så svårt för att man tar bort någonting som fungerat mot ångesten men inte har något annat att ersätta det med. Där tycker jag att DBT brister, för de som går i DBT måste vara skadefria även INNAN de lärt sig färdigheter och har strategier - men allt som allt så tycker jag att DBT har hjälp mig i längden. Jag står bättre rustad inför kriser och har lärt mig att prata. Jag rekommenderar varmt DBT för personer som lider av stark ångest.

Nu sätter jag punkt och hoppas att det är sista kapitlet i berättelsen om mitt självskadebeteende. Det känns som att det enda som skulle kunna stoppa mig är när jag blir blir psykotisk. Det är min största rädsla, allt jag kan göra är att varsko vården om att jag ibland skadat mig för att jag faktiskt måste. Det är svårt att utmana någonting så verkligt som man upplever i en psykos, men jag tänker göra mitt bästa.