En liten Saari, ljusår sedan.

När jag började skriva om självskadebeteende på min blogg i ett slags informativt syfte kände jag på mig att jag någon gång skulle behöva berätta min historia, och om varför ämnet känns så viktigt för mig.

När börjde det? Började det när jag skar mig för första gången, eller första gången jag kom i kontakt med ämnet, eller mycket tidigare, från skoltiden med mobbingen som förvrängde min syn på mitt eget värde? Ja, när började det? Och ännu viktigare, när slutar det?

Under högstadiet hade jag en nära vän som skar sig. Hon drog sig undan mig och alla andra, sökte sig till andra människor som inte brydde sig om varken skola eller regler. De drogade och klädde sig inte efter något annat mode än deras egna. De var på skolan, men de skolkade mycket. Hon distansierade sig från mig. Själv så klädde jag mig i ganska anspråkslöst och inte som jag gör idag, jag var närvarande på lektionerna men deltog inte särskilt mycket. Jag drack inte en droppe alkohol innan jag var 18 och droger var uteslutna. Vi var så olika, men ändå så lika. Jag liknade inte henne på något sätt när det kom till utseende och uttryck av ett sämre mående, men jag mådde också väldigt dåligt. Tyvärr missade varandra. Vi levde helt olika liv och sådär mitt i vår pubertala våndor tappade vi den kontakt vi en gång haft, trots att vi gick i samma klass.

Jag led redan då av ångest och rädslor, hade grava sömnstörningar men hade inte kunnat sätta ord på det. Jag hade på den tiden inget namn på känslan av vilsenhet, smärtan i bröstkorgen, att mitt hjärta rusade och slog hårt, att jag var rädd jämt. Jag visste inte hur allvarligt det var utan såg det som någonting normalt, men väldigt jobbigt. Jag visste inte att det var sjukligt – att det faktiskt inte var så som det ska vara. Det var så mitt liv såg ut.

Men jag hade inte en tanke på att skära mig då, trots att jag förstod att min vän gjorde det och varför. Jag minns att jag, efter en tid då hon och jag tappat kontakten helt och hon duschade med armvärmare på efter gympan, ringde henne och sa att jag visste att hon skadade sig. Jag sa att jag visste och att det var okej, och att jag saknade henne. Jag hade aldrig hört henne gråta, för hon grät helt enkelt aldrig trots allt tungt hon bar på, men då bröt hon ihop och grät som en liten flicka. Hon grät och behövde gråta, den lilla flickan inom henne släppte ut tårarna som för länge sedan borde ha fått släppas fria. Jag sa att det inte var okej att hon skadade sig, men att hon inte behövde dölja det inför mig. Jag tror att jag sa att alla visste ändå, men att det var okej. Idag minns hon inte själv det samtalet.

Någonstans där börjar en del av min historia. Det var då som jag för första gången kom i direkt kontakt med självskadebeteende.

Själv så var jag en orolig flicka som såg dömanden och äckel i allas ögon, jag var mobbad och alltid på min vakt. Var någon snäll så fanns det en lömsk baktanke, trodde jag. Alla lär sig av sina misstag och jag har lärt mig att människor använt min för länge sedan glömda godtrogenhet för att komma åt mig, skada mig så mycket som möjligt. Nu i efterhand känner jag att det var under mellanstadiet och högstadiet som jag lärde mig att hata mig själv. Det verkade vara så många andra som gjorde det, och jag började tro på vad de sa. I slutändan blev jag min egen mobbare. Ingen behövde bekräfta vilken dålig person jag var längre.

Så kom skolavslutningen i nian. Jag var trött på skolan och trött på att aldrig känna att jag hade en given plats. Därför valde jag ett gymnasium som sas vara slappt och en linje som egentligen inte skulle ge mig något arbete efteråt. Jag kom in på John Bauers gymnasium och gick linjen IT-media.

Första dagen var jag rädd och spänd, men samtidigt öppen trots att jag var blyg. Hela sommaren hade jag hoppats att jag skulle hamna i en klass med mogna elever. Mogna eftersom de valde att studera även fast de inte längre hade skolplikt, mogna eftersom de borde växt ifrån att mobba andra människor. Jag satte mig i klassrummet med förväntan eftersom jag tog för givet att gymnasieelever var för stora för att syssla med att mobba.

Så fel jag hade. Jag trivdes jättebra med lärarna, med kurserna jag tog och jag insåg att jag faktiskt hade läshuvud, som man kallar det. Men mobbingen blev värre där, jag kände ingen och jag blev direkt nedslagen av dem. Ingen rörde mig, men de slog ner mig med drypande kommentarer och mobbade mig över nätet. Jag minns att vi satt med våra datorer (för man får låna en dator när man går på JB) på rasterna och killarna skrev till mig via en lokal community. De skrev om mig och till mig när vi satt i samma klassrumt. När jag kom hem var det samma visa.

Det var någonstans här som min bipoläritet visade sig. Jag pluggade nästan maniskt i några veckor, begravde mig i att skriva uppsatser och göra läxor för att sedan ligga hemma i ett par veckor utan att göra någonting för att jag var ”sjuk”. För det mesta skyllde jag på en påhittad diarré. Jag visste att mamma och pappa inte kunde skicka mig till skolan om jag hade diarré eftersom skolbussen tog en timma en väg och att det kunde vara svårt att hitta en toalett när man behövde. Min frånvaro var skyhög och om det inte vore för att lärarna var unga, slapphänta och alltid glömde att fylla i närvarolistan så skulle jag inte fått mitt CSN-bidrag. Mina betyg låg antingen på IG eller MVG. Jag kände inte till någonting om psykisk sjukdom då, men när jag ser tillbaka så hade jag starka drag av borderline och en bipoläritet.

Jag bytte klass i mitten av första terminen på grund av att jag blev rent sjuk av deras mobbing. Jag vågade inte vända ryggen till de andra och var livrädd att de skulle låsa upp toaletten utifrån med en femkrona när jag gick dit - därför gick jag över till en annan skola när jag behövde gå på toa. Jag hade alltid ont i magen och huvudet, jag blev tystare och tystare i klassrummet, men det hjälpte inte. Jag hade en kompis att gå till matsalen och äta med, men när hon var sjuk eller borta av andra anledningar var jag ensam.

Min klassföreståndare blev orolig, för hon hade inte märkt att någonting var fel och ville göra ett nytt försök, men jag vägrade och fick byta klass. Min mage mådde hemskt dåligt, jag fick panikångestattacker som jag inte förstod vad de var, jag trodde att jag var döende. Och när skolan var så hemsk så kändes det ibland inte så himla dumt att vara dödligt sjuk, faktiskt.

Nu har vi kommit fram till första gången jag skar mig. På John Bauer har man lektioner på 3 timmar, alltså har man två ämnen per dag. Just den här dagen hade jag sovmorgon och var ensam hemma. Jag vet inte hur jag kom på idén, troligen för att jag läst litteratur om självskadebeteende och funderat på hur det kändes att skära sig. Jag visste redan hur smärta kunde avleda det svåra, för jag brukade gräva in naglarna så långt det gick i huden från högstadietiden. Jag tänkte att jag kunde testa att skära mig, det var en vacker dag i försommaren som jag inte kunde se på grund av att depressionen låg som en slöja mellan mig och omvärlden.

Det blödde mer än jag trodde att det skulle göra. Jag fick panik när det inte slutade blöda. Ändå kändes det skönt att få uttrycka min ångest, den smärtan när jag skadade mig fick mig att fokusera på den och inte den smärta jag bar i bröstkorgen.

Jag plåstrade om mig och åkte iväg till skolan med långtröja. Ett sår på vardera överarmar. De ömmade och det kändes skönt, jag gick omkring med en hemlighet, något att dölja. Min egna, hemska hemlighet. Det kändes spännande på något vis. Samtidigt hade jag ångest över att jag skurit mig på ställen där det är lätt att se såren och ärren som kom därefter. Jag lärde mig av det misstaget och senare började jag skära mig på insidan av mina vader istället.

Misär, är nog ordet som beskriver hur gymnasietiden var. Allt kändes så tungt och jag jobbade hårt på att inte tappa kontrollen. Så kom sommaren. Jag jobbade inom företaget som min släkt rår om men mådde fruktansvärt dåligt. Jag fortsatte att skada mig och jag kände mig på något sjukt och vridet sätt nöjd när såren radades upp på benen. Jag började till och med karva ett ”tree of pain”, för att få ett ärr som såg ut som ett träd. Det skulle symbolisera hur mörkret växte i mig, att jag byggde på med några sår åt gången.

Det var en hemskt jobbig tid. Jag gick till en läkare på sjukhuset för att få hjälp med att gå ner i vikt, men med dåligt resultat. Mamma uppmuntrade mig att ta upp mina andra fysiska krämpor och läkaren berättade efter några tester att mitt hjärta mådde bra, att mina lungor fungerade och att jag var frisk. "Du har ångest", konstaterade hon och föreslog att jag sökte vård på Ungdomshälsan. Jag började strax efteråt gå till Ungdomhälsan, som hör till Ungdomsmottagningen, och träffade en psykolog och en läkare. Jag var 17 år, tror jag. Antidepressiva sattes in och jag pladdrade, pratade av mig som om livet hängde på det. Jag ville få hjälp.

Ännu en händelse dyker upp i mitt minne. Jag skulle på sommaren iväg på ett knytkalas och kvällen innan försökte jag göra min egen matsäck men kunde bara inte. Jag minns inte varför, det var säkert inte av någon särskild anledning som jag bara inte hade ork att laga min egen måltid. Mamma och pappa var arga på mig, vi bråkade och jag satte mig ner på en stol och bröt ihop, grät. Mamma grabbade tag i mina handleder, vände upp handflaterna och granskade mina underarmar. Plötsligt kände jag för att skratta. Jag tänkte att jag kommit undan, hon skulle ha sett mina ben. Någonting inom mig log bitterljuvt, jag hade kommit undan. Mina underarmar var helt oskadade då. Men det tog inte lång tid innan min familj ändå fick veta att jag skadade mig...

När höstterminen närmade sig hade jag slutat sommarjobba och var hemma. Jag minns den här händelsen glasklart, dagen då min familj fick redan på att jag skadade mig. Det var en vanligt solig dag, men som vanligt var jag för deprimerad för att notera det. Jag gjorde samma ritual som förut, tog fram asken med stulna rakblad från rakhyvlar och skadade mig. Men den här gången öppnade sig såret och gapade mot mig, bredare än jag någonsin sett, det blödde inte så hemskt mycket men jag såg fettet så tydligt och insåg motvilligt i panik att det här såret inte skulle kunna läka på egen hand.

Jag skakade och grät när jag ringde mamma och sa att jag behövde hjälp. Jag visste inte hur jag skulle kunna få fram orden, men mamma förstod direkt. Hon hade misstänkt att jag skurit mig ett bra tag och lät lugnare än jag trodde att hon skulle låta. Hon ringde min bror som kom hem från jobbet och skjutsade mig till vårdcentralen. På vårdcentralen sydde de ihop mig och så var det inte mer med det. Jag fick skjuts hem, och min bror bad mig lova att jag aldrig mer skulle göra såhär. Jag gav honom ett löfte om att inte skada mig och höll fingrarna i kors, tänkte ”jag lovar att aldrig med skada mig så att någon får reda på det”. Och där tar det minnet slut.

Det löftet sprack. Rejält. Idag skulle jag aldrig lova något sådant, för jag vet att jag skulle bryta det. Kanske inte imorgon, eller nästa vecka, inte nästa månad men någon gång i framtiden.

Jag vill poängtera att mitt skadande alltid hade ett eller flera syften. Jag lärde mig att skärandet dövade smärtan jag bar på, på flera sätt. Dels så fick jag uttrycka min ångest på ett radikalt sätt inför mig själv, dels fick jag tänka på något annat, dels så straffade jag mig själv och det fick mig att må bättre för en stund. Jag vill å andra sidan inte påstå att jag mådde bättre, jag mådde bara… annorlunda. Man mår inte bra när man ler när man ser blodet rinna, det är den sjuka Sara som mår bra när hon gör illa sig själv, den lilla djävulen, självföraktet som drivit henne till att skada sig. Så ni som läser och inte har skadat er eller som funderat på att pröva så vill jag be dig att hjälpa din friska sida att må bra istället för att mata den sida som mår dåligt, så som jag gjorde. Man mår både kortsiktigt och långsiktigt bättre av att hjälpa sig själv genom att göra positiva saker.

Samtidigt som jag bär på den kunskapen så har jag grävt mig djupt in i självskadebeteendet och har svårt att hitta vägen ut. Men jag försöker, att skriva om detta är en del av att ta mig ur självskadandet. Den kunskapen jag bär på nu som fungerar i teorin fungerar inte alls i praktiken eftersom jag praktiserat självskadebeteende så länge att det är vardagsmat för mig. Men jag VILL bryta mig loss.

Att jag började skada mig beror på saker som bor djupt inom mig. Att man skadar sig är ett symptom på något allvarligare. Det är inte självskadandet i sig som är problemet – men det är ett dramatiskt uttryck för ett psykiskt illamående och bland annat därför har jag valt att skriva om det.

Hur blev det såhär? Varför jag? Det finns ingen som har någon skuld till mitt självskadebeteende. Jag är säker på att mina föräldrar rannsakat sig själva och funderat över om de bär skulden till att jag blivit sjuk, men jag har alltid varit oroligt lagd och att jag utvecklat ett svårt självskadebeteende beror inte på dem. Jag har inte svaret på varför det blivit som det blivit, men jag vet att det är jag som hållit i rakbladen, de glödande cigaretterna och tändarna.

Inte ens mobbarna står som syndabockar. Jag har aldrig skadat mig för att straffa någon annan och det är ingen annan än jag som rår för det. Visst, att jag blev ifråntagen min rätt att finnas från de som mobbat mig är en del till varför jag skadar mig eftersom det har varit med och format mig, men det är ändå jag som bestämt mig för att använda självskadorna som lösning på min ångest. Det är ingen annan än jag som låst dörren om mig och gjort mig illa. För mig handlar det om ångestlindring, ungefär på samma sätt som att människor tar Alvedon när de har ont i huvudet. Jag är min alldeles egna huvudvärk, en huvudvärk som kommer inifrån. Det är många som blir mobbade eller har ett svårt förflutet och presens men som inte börjar skada sig. Vissa klarar sig bra ändå , andra tar ut sin ångest på olika destruktiva sätt.

Och jag - jag har en sårbarhet i grunden som inte beror på min omgivning.

Det här är första delen i min historia om hur jag började skada mig. Som ni ser så kan jag inte berätta om självskadebeteendet utan att berätta om allt annat omkring mig. Det är inte så enkelt att jag bara kan beskriva hur jag skadade mig, det vore att ta det ur sitt sammanhang. För allt hänger ihop, oftast.

Jag hoppas att detta kan skänka förståelse till bekanta och familj, och att den kanske kan få någon bloggläsare där ute att känna sig mindre ensam. Jag skriver också detta för min egen skull, för att bearbeta minnen bland annat. Det här är del ett, för del två är så mycket annorlunda. Här i del ett lever jag fortfarande ett liv som en del av det samhälle vi lever i. I del två är jag avskuren från verkligheten och lever vid sidan av  samhället, som Alice i Underlandet.