Idag var en av de mest omvälvande dagarna jag varit med om på väldigt, väldigt länge.

 

Det blev sovmorgon, vi behövde inte finnas på plats förrän 12. Vi åkte dit tidigare för att hitta eftersom varken Mary eller jag visste var UB 333 låg. Vi åt lunch och peppade varandra, drack kaffe och leta oss till rätt plats för att sätta upp bordet. Under detta inlägg finns ett vlog-inlägg från dagen.

 

Idag var det intresseföreningarnas dag. Det var en slags föreläsning klockan 13.15 där vi satt som åskådare och lyssnade på andra föreningar. Det var inte tänkt att vi skulle delta, men när det blev dags för paneldebatt så blev jag tillfrågad om jag ville vara med och jag hoppade på tåget. Jag. Hoppade. På. Tåget. Jag tog en stol, satte mig inför alla för att berätta om föreningen och debattera svåra frågor. När vi var klar så fick jag en enorm kram av Mary följt av ett också enorm "DU ÄR SÅ HIMLA BRA!" och det kändes fantastiskt att bidra.

 

Bara några stunder innan hade Olivia ringt mig och berättat hur imponerad hon var på hur jag tog folk och pratade i grupp. Jag tror att det och Marys otroliga stöd gjorde att jag vågade. Det var en stor chans att visa att 12:e septemberrörelsen finns men också en personlig vinning i allra högsta grad!

 

I inläggen under detta finns lite dokumentation som Mary filmade.

 

Helt höga på att vi faktiskt fixat den här veckan med bravur så åkte vi hemåt mot eftermiddagen. Jag har köpt massor av godis och läsk för att fira. Men tröttheten börjar ta ut sin rätt, får jag bara vila en stund så är jag back on track.

 

Jag ringde helt maniskt till min bror och min mamma, och jag blev nästan lite frustread över att mamma inte var lika exhalterad som jag var. Hon sa att hon dels var tvungen att lugna ner mig men så också att hon inte tycker att det är konstigt alls, att jag har det i mig. Det fick mig att tänka... jag kan ta människor på ett bra sätt.

 

Den här veckan har varit viktig för föreningen men också för min personliga utveckling. Som jag skrev på facebook, jag har mått bättre de senaste åren men det är först i höst som jag utmanar mig själv och lärde mig att jag faktiskt KAN så länge jag vill. Min självkänsla har jag mer koll på och mitt självförtroende har blivit större. Jag har prövat på så många saker som jag inte vågat nu under hösten och Psykeveckan blev grädden på moset. Jag är visserligen glad att det är över för vår intresseförening nu, att veckan är slut, men jag trodde aldrig att jag skulle orka med såhär mycket och kunna ställa mig framför åskådare i en debatt.

 

Mary, tack för ditt engagemang och att vi kunnat checka med varandra om vad vi orkar och inte orkar, tagit allting som det kommit och du har varit min klippa under hela veckan. Och tack till styrelsen men framför allt Walle som har varit som min mentor. Tack mamma och pappa som stått ut med mina samtal varje dag och tack alla föreningsmänniskor som hjälp oss och vi hjälpt dem. Det har varit en fantastiskt givande vecka.

 

12:e septemberrörelsen var faktiskt den enda föreningen som vidrörde ämnet självmord. Det tycker jag var otroligt konstigt. Sedan hade ingen hört talas om oss vilket ju är förståeligt när vi bara funnits sedan januari 2014 och intresset var stor bland de andra föreningarna. Vi etablerar oss mer och mer i Umeå och det känns otroligt fint.

 

Vilken vecka vi haft, helt sanslöst. Det kommer ta tid att smälta det här och jag kommer fortsätta min resa mot ett friskare liv.. Jag är redo för nästa steg, att stötta andr helhjärtat. Jag har hittat mitt kall.

 

Nu ska jag ta av mig sminket och sova djupt och förhoppningsvis länge. Dags för återhämtning.