Jag har haft en väldigt bra dag, trots att den började rätt kasst. Jag hade otroligt ont i ryggen på förmiddagen men tog smärtstillande som faktiskt fungerade för en gångs skull.

 

Jag och Mary har börjat planera vårt bröllop på riktigt. Det är rätt mycket med ett bröllop inser jag - i alla fall om man ska ha det som vi vill ha det. Men ännu ska jag vara hemlig kring våra planer eftersom de är lösa, men det är fantastiskt vackert att smida dessa planer.

 

Efter en fruktansvärd powernap på förmiddagen gjorde jag mig i ordning och åkte in till stan. Först gick jag till musikanten för att införskaffa en bok med lätta ukulele-låtar, men det visst mer komplicerat än vad jag trodde. Det finns olika stämningar på ukuleles, varav en är amerikansk som stämmer överens med den stämning som är på Gretchen (hon har ett namn nu). Jag har lärt mig låtar via nätet som visar hur jag ska spela och vad ackorden heter, men det är så klurigt att ett amerikanskt C är ett D i de böcker som finns på Musikanten.

 

Då har jag alltså två val. Stämma om ukulelen och börja om från början med att lära mig spela efter en europeisk stämning, eller fortsätta att lära mig via den internetsidan jag använder som har ett väldigt stort utbud av låtar. Det här är verkligen dagens i-landsproblem.

 

Jag gick vidare till Kärnhuset där jag bokat musikstudion i ett par timmar. Det kändes lite som att komma hem faktiskt. Idag har jag mest nött på gitarren och trumsetet. Jag har fått i uppgift att skriva en önskelista på instrument/läroböcker att komplettera studion med och det känns jättekul, men problemet är att det egentligen inte finns några pengar. Vi får se om mina önskningar går i uppfyllelse.

 

Nu tänker jag göra slag i saken. Jag vill ut i praktik och jag vill i förstahand vara på Musikanten och sedan vill jag praktisera på Kärnhuset. Det är viktigt för mig att få ihop ett sammanhang i min vardag och bara boendestöd räcker inte riktigt till, dessutom känner jag mig så trött på terapi. Man blir terapitrött efter 11 år med det. Dessutom känner jag inte riktigt behovet, faktiskt. Vad jag behöver och vill ha är andra upplevelser för att utvecklas som person och integreras i samhället. Jag vill ha en annan sorts livserfarenhet än den jag haft när jag varit riktigt sjuk.

 

Efter att jag bankat klart på trummorna gick jag in till Kärnhusets fik och tog en kaffe. En jättefin man sa "Kom och var med i gemenskapen", så jag satte mig med ett gäng. Jag pratade med den här mannen som jag inte nämner vid namn, och han berättade lite om sig själv, om hans relation till Kärnhuset och så pratade vi också om hur hans familjesituation såg ut. Vi pratade även om att han valt bort psykiatrin och valt Kärnhuset istället, ett ställe som är uppbyggt på 100% medmänsklighet.

 

Vi pratade lite kort om vad det krävdes för att få hjälp av psykiatrin. Om man inte har en historia av dramatiska självskador eller kommer in med självskador så tas man inte på samma allvar vilket känns helt bakvänt och kontraproduktivt - som om man kan mäta mående i sår. Det finns människor som lider minst lika mycket som någon som skadat sig eller värre, men det är inte synligt och tas därför inte på samma allvar. Jag blir så ledsen. Jag ser det på något sätt som mitt ansvar som latent självskadare att visa vården när jag mår dåligt genom att använda ord och inte handlingar, men det är lättare sagt än gjort eftersom man lätt blir som man behandlas. Jag tror att självskador skulle minska drastiskt om varje människa fick bli sedd för den hen är, men det är svårt. På psykakuten har de ett enkelt formulär. Vill du/har du skadat dig? Har du suicidtankar? Har du suicidplaner? De kryssar i lådor på ett formulär och skickar det vidare till läkaren som senare kommer och ställer lite mer ingående frågor, men ändå rutinfrågor som inte blir anpassade utefter hur en person är utan hur människor generellt är.

 

Jag blir dock tagen på allvar när jag kommer inslirande med en taxi till psykakuten. För i mina papper talar det som en psykossjukdom där det enligt statistik visat sig vara hög suicidrisk. Det är såklart bra att bli tagen på allvar när jag öppnar munnen, men för väldigt många andra så måste man visa hur man mår genom att ha gjort dumma handlingar.

 

Herregud, jag har verkligen lust att bygga om hela psykiatrin. För snart sitter de där med miljoner människor som slaskigt får diagnosen BPS för att de kanske inte medvetet känner att de måste skada sig för att de ska räknas eller skandera om hur de vill ta livet av sig och ha ett suicidalt beteende.

 

Lösning och summering; Revolution.

 

Efter det snacket drog jag till Sega Råttan och köpte plikttroget massvis med läsk (det är ju fredag (som om det brukar stoppa mig annars)), snus och en skvätt mjölk för att sedan ta mig hem. Jag kom hem till en Mary som smaskade lingvistik till max, she's on fire! Hennes bok kommer bli fantastisk, det är jag säker på. Hon har både känsla och kunskap, samt massor med talang och ett djup som hon endast verkar dela med sig själv. Fantastiskt.

 

Middag på det här, lite tända ljus och kanske American Horror Story ikväll.

 

ALLT KOMMER ATT BLI BRA!

 

Jag hittade två gamla bilder idag när jag gick igenom mina album och alla bilder där jag är taggade på facebook, där jag har min maxvikt. I skrivande stund, första januari 2015 så väger jag 25kg mindre. Det känns otroligt bra.

 

Jag har på sätt och vis alltid varit okej med att jag är jag. Mer eller mindre, såklart, men jag har skalat av mig mycket av mitt självhat. Jag mådde helt enkelt inte bra varken fysiskt eller psykiskt när jag var som rundast. Jag har alltid varit tjock och jag tror att jag alltid kommer vara det också vilket faktiskt inte stör mig särskilt mycket, men det är skillnad på att ha en vikt som jag själv påverkat fullkomligt eller den vikt som kom med psykofarmakan jag ätit och äter.

 

När jag åt Lithionit så samlade jag på mig vätska och drack mycket läsk (för lithium = salt), samtidigt gav den en effekt som gjorde att jag inte kände igen mig själv. Det var som att gå omkring med dystymi, lätt nedstämd och inga leenden men inga tårar heller. Jätteunderligt. Samtidigt tog min kropp skada av övervikten.

Jag slutade med Lithionit. Jag har gått på och av psykofarmaka i 10 år och har märkt vad som ökar min aptit eller vanställer hur min kropp tar upp det jag äter. Det känns som att min kropp ger av sig en suck av lättnad nu när jag står på minimal dos neuroleptika och har lite bättre kondition och helt enkelt är lättare. Jag har en lång väg att gå i min viktminskning naturligtvis, men jag känner min kropps gränser och känner helt enkelt min kropp på ett sätt som jag inte gjort förut.

 

Det är svårt att förklara hur det känns, men det känns som att jag nu äger min kropp, styr och ställer över mycket.