Jag har tänkt väldigt mycket på min personliga resa, från att ha varit ett oroligt barn, ångestfylld tonåring och psykiskt sjuk ung vuxen.

 

Jag har naturligtvis sökt mig till andra som känner likadant som jag, och internet har varit ett smörgåsbord med olika sajter, bloggar och forum om psykisk ohälsa. Jag hade tur, för jag hittade en sajt med mestadels vuxna människor med schizofreni och liknande sjukdomar och det var precis vad jag behövde. Jag behövde vuxnas guidening och råd, de som redan varit med om allt. Jag tror att det var väldigt bra att jag landade där, för jag har upptäckt att de som är i exakt samma sits inte alltid är så bra för varandra.

 

Jag har haft ett ganska omfattande självskadebeteende under många år. Jag blev expert på att dölja det, på att smuggla vassa objekt in och ut från psykavdelningar och det blev en katt-och-råtta-lek mellan mig och psykiatrin under den tiden då jag faktiskt inte ens ville försöka sluta skada mig.

 

Eftersom jag gång på gång skadade mig som inneliggande patient på psykiatrin så frågade de tillslut mig, med mycket trötta röster, om någon kom in på avdelningen och la rakblad i blomkrukor som jag sedan kunde hämta. Jag undrade vem i hela friden som skulle göra det, men de sa att de sett allt. Det säger en hel del om vilka problem de har med självskadande personer inom slutenvården.

 

Min mamma frågade mig en gång om jag tävlade med andra självskadande personer. Jag sa blankt nej, det har inte handlat om det. Men hon har en poäng i sin tanke, för jag surfar väldigt mycket på nätet och hittar bloggar, facebooksidor och liknande med oftast unga tjejer som skadar sig. Jag tycker mig ana en sorts subkultur i att må dåligt och det gör mig väldigt ledsen.

 

När man är ung och ska hitta sig själv, så tror jag att det är lätt att identifiera sig med sin sjukdom. Jag gjorde det ett tag, kände mig väldigt vilsen och kände "aha" när jag fick min borderlinediagnos som för övrigt var felställd. Men jag behövde någon bekräftelse på att det faktiskt var någonting fel så att det gick att göra om och göra rätt.

 

Diagnoser är bra för att veta vad man ska få för terapi, men jag vill återgå till det här med att det finns en slags subkultur i att vara psykiskt sjuk. Jag stöter på blogg på blogg där människor berättar otroligt ingående om deras problem och det har blivit en statusgrej att få olika psykiska diagnoser. Jag kan inte räkna antal "selfies" jag sett där personen i fråga verkligen ser till att man dessutom kan se deras ärr på armarna. Flest ärr vinner? Är det så? Ja, om man tänker på det som en trend.

 

När människor presenterar sig för mig så börjar de ibland med att säga "jag är bipolär" eller vilken diagnos de än har. Det är inte det mest intressanta med DIG. Vad har du för intressen, vad gör du om dagarna, vad gillar du, vad ogillar du, vad drömmer du om, vem är du bakom diagnosen? Det är det jag vill veta. Jag säger inte att man inte ska diskutera psykisk sjukdom, för jag anser absolut att det bara är destruktivt att försöka tiga ihjäl psykisk sjukdom.

 

Jag pratar gärna kring psykisk (o)hälsa, men då ska det vara ett konstruktivt samtal också. Jag ser inte statusen i att ha flest och allvarligast självskador, eller vem som väger minst eller tränar mest. Jag tror inte heller att de som fastnat i detta ekorrhjul ser det som en trend heller, för de är ju mitt i en kritisk period av sitt liv då det kanske inte finns någonting annat. Men faktum är att det finns en trend och en status i att vara sjukast.

 

Jag och Mary hälsade en sommar på Elisabeth som blivit prisad för sitt arbete med psykisk hälsa och återhämtat sig från sin schizofreni. Hon bor med sin mamma, som vid middagsbordet frågade mig vad jag sysslade med. Jag blev lite tagen på sängen. Ja, jag är sjukskriven... Men då började Elisabeth prata om att jag skriver, målar och är musikalisk och kreativ. Man måste inte ha ett jobb eller studera för att kunna berätta om sig själv.

 

Det är en svår balansgång. Samtidigt som man absolut ska berätta om hur man mår och att det är okej, så ska det inte heller ta över totalt. Du förtjänar integritet, som att inte berätta för alla vem du är kär i eller klä av dig naken rent psykiskt på din blogg. Man kan prata om sina problem utan att utelämna sig totalt.

 

När man vårdas, speciellt inom slutenvården, så är det väldigt lätt att skapa vad som känns som en djup vänskap när det egentligen mest handlar om ens sjukdom och symptom. Det blir intensiva relationer som inte håller i det verkliga livet, fast så känns det ju inte just då naturligtvis. Man måste vara försiktig så att det inte blir fel. Jag har gjort fel så många gånger när jag varit inlagd och mina bestående vänskaper har sällan skapats inne på avdelningen trots att jag spenderat så mycket tid där. Personligen så tror jag att patienter blir varandras psykologer eftersom personalen inte räcker till, men det är en annan diskussion som jag gärna skriver om sedan.

 

Om du mår dåligt och vill prata om det eller läsa bloggar kring ämnet så har jag några tips på människor som tagit sig så långt i sin personliga resa att de har ett annat perspektiv på sin sjukdom idag, ett mycket hälsosammare perspektiv.

 

 

 

 

Ta hand om er där ute, sköt om hjärtat och jag önskar er all lycka till i er personliga resa mot ett bättre psykiskt mående!