Little princess, so bright and pure and insecure...

Idag känner jag mig liten, som en rekvisita i mitt eget liv. När jag vaknade steg jag upp, men varför? Nu sitter jag här i soffan och har en hel dag framför mig, en hel dag där jag kan slängas upp och ner och till höger och vänster som en docka. Jag har ingen kontroll. Jag sitter bara och väntar på att bli blåslagen.

Det är som att jag vet att någonting hemskt komma att hända. Kanske är det för att gårdagskvällen var så jobbig - jag hade en panikångestattack, och ångesten satt kvar länge. Jag kunde inte andas och hjärtat slog hårt. Helt plötsligt mörkades framtiden och jag ställde frågan; Ska jag leva med det här i resten av mitt liv?

Sanningen är att jag inte vet hur jag ska bli frisk, därför vet jag inte heller om jag kommer att bli frisk. Om jag bara hade mindre ångest och mer energi så skulle min personlighet säkert kunna bryta igenom och jag skulle kunna göra alla de där sakerna jag vill göra. Men HUR?

75% av alla som har boderline personlighetsstörning tillfrisknar helt, vilket är en lugnande siffra, men det är inte BPS som är mitt enda problem. Bipoläriteten är kronisk, den kommer jag kanske behöva äta mediciner mot genom hela mitt liv om det vill sig illa. Och det värsta, det som jag absolut inte kan hantera - ångesten. När kroppen skriker "NU DÖR DU NU DÖR DU" och när man aldrig får ha en hel dag fri från ångest, då kan vem som helst tappa modet. Jag kan bara inte se en framtid utan ångest, för ångest är allt jag känner till. Så känns det just nu.

Jag vill saker, men är så begränsad. Så idag känner jag mig väldigt liten och som att jag inte alls har någon kontroll. Jag tillåter mig att känna så, för idag orkar jag inte ta upp kampen. Idag får vara som den blir, och nu när jag accepterat dagen som en ångestdag så känns det faktiskt bättre. Nu kan jag göra det bästa av situationen.