Jag satt i godan ro på dass, läste Nemi och hade en riktigt trevlig stund, och telefonen ringer. Dolt nummer, vilket jag såklart förstod var min läkare som lovat att ringa hela veckan. Jag kunde bara inte missa samtalet. Jag har aldrig avslutat ett toalettbesök så abrupt i mitt liv tror jag, men det var viktigt!

Jag kastade mig ut från toaletten, för det hörs verkligen om man står inne i ett badrum och pratar, tryckte på grön lur i sista stund och svarade. Det var, som jag misstänkt, min läkare. Jag var lät antagligen uppjagad - vilket jag bokstavligen blivit - så han frågade vad jag gjorde, om det var lämpligt att prata eller om jag var på någon affär eller så. Jag tog kontroll över min röst och sa att nej, jag är hemma och tar det lugnt.

I alla fall, han berättade att mina blodprover såg ganska bra ut. Jag ligger just under gränsen för normal järnhalt och det har med andra ord blivit bättre. Jag har inte så stor koll på järndepåer och sådant, men vi ska gå igenom det nästa gång vi träffas och vi bokade in fredag eftermiddag. Jag har haft anemi flera gånger de senaste åren och fått äta järntabletter halvår i sträck, så jag frågade vad det kunde bero på. Det kunde ha flera orsaker men jag tycker inte att de passade (eftersom jag inte har mens och faktiskt äter ganska bra), och han nämnde att man kunde ta stolprover och, beroende på vad de visar, göra en gastroskopi.

Gastroskopi lockar verkligen inte, speciellt inte efter Sandras beskrivning av hur det gått till när hon gjorde en, så jag gräver hellre i min egen skit efter svar på om jag har någon inre blödning faktiskt. Min läkare sa att han kunde ordna så att jag var sövt under ingreppet, men att det ändå inte skulle bli en trevlig undersökning. Vi får väl se.

Jag ser fram emot läkarsamtalet. Som jag sagt tidigare så är min läkare både kunnig och engagerad, det enda problemet är att han inte har så mycket tid. Under 2010 har han avsagt sig en del uppdrag, och jag är inte ett av dem, så det är frid och fröjd.

Vi ska gå igenom mina självskattningstest och det känns läskigt, ett test handlade om hur man fungerar i vardagen, ett annat om hur många ångestsymptom man har och det stora TCI-testet som är ett personlighetstest. Visst är han min läkare, men jag vill inte sitta och gnälla för en person jag inte riktigt känner, speciellt inte om sådant som blir så personligt. Å andra sidan så brukar han komma ner till min nivå och är ganska öppen med sig själv, om det finns någon läkare jag litar på så är det han.

I övrigt då? Jag känner mig stressad, och jag vet inte om jag någonsin kommer vara redo för en normal vardag. Jag spenderar mycket tid ensam och det är på sätt och vis mitt eget val, fast ändå inte. Jag VILL ju umgås med vänner, men jag orkar inte mycket och inte länge. Jag bor på ett gruppboende men spenderar mest tid hemma. Jag ÄLSKAR människor, men det finns så mycket inom mig som pockar på uppmärksamheten. Att käka lunch ute i Gemenskapen (som det gemensamma utrymmet kallas) räcker som en ganska stor aktivitet.

Därför delar jag upp saker dag för dag. Idag har bara varit en dålig dag helt enkelt, jag har mått illa och inte kunnat äta middag (så jag drack en Nutrilette). Har glömt att ta morgonmedicinen och det kanske påverkat mig.

Hoppas ni har det bra där ute. Nu ska jag slicka mina sår, vilket innebär att jag ska tända ljus i hela lägenheten, svälja mina kvällsmediciner och läsa ut Harry Potter and the Order of the Phoenix.