Jag känner mig fräschare, mitt hår är supersnyggt och jag har kommit upp ur någon slags dvala då jag inte orkat bry mig om mitt utseende. Jag har varit låg hela sommaren, men nu vaknar jag till liv! Det känns väldigt bra.

 

Jag har en vardag nu som jag brinner för. Jag vet att jag måste ta det lungt med mina åtaganden, inte göra mer än vad jag orkar för whops så kommer sjukdomen och slår mig i bitar. Jag vet att jag nästan går med en pistol mot tinningen genom att ha så lite medicinering som jag har nu, men den dagen, den sorgen. Allt jag kan göra är att försöka vara försiktig och lyhörd på mina varningstecken.

 

Sanningen är att jag är redo att ta tag i mitt liv. Det händer så mycket i mig och utanför mig vilket är spännande.

 

Nu till veckan ska jag till EBC och ha en heldag där på onsdag. Jag känner mig taggad, tänk att jag äntligen klarar av det här!