Med andan i halsen låser jag upp dörren, kastar mig in i lägenheten och väntar på att lugnet ska sänka sig.

 

Jag har inte fått det lugn jag behöver. Igår avslutade jag kvällen med att prata med W, gick och la mig för att sedan panikvakna vid femtiden. Somnade till och från fram till nio, då jag var tvungen att stiga upp och åka tillbaka till avdelningen. Åh, just det, det har jag inte nämnt. Jag har varit inlagd i drygt en vecka.

 

Läkaren sökte efter någonting i mina ögon när jag ville fara hem igår på permission. Galenskap? Nedstämdhet, ångest? I varje fall så kände jag att även om jag inte är på topp så klarar jag det. Faktiskt, så är det otroligt påfrestande att vara inlagd. Jag hade enkelrum och stängde ute världen i nästan en vecka, sedan blev jag flyttad som tredje säng i en tvåsal för att det kom in stökiga patienter. Det lugna äldrepsyk som jag placerats på exploderade och jag ville bara hem och gömma mig i sängen. Och det fick jag.

 

Idag när jag kom tillbaka till avdelningen så väntade jag in min PAL. Vi pratade lite och bestämde att det var okej med en utskrivning. Jag tror inte att slutenvården kan tillföra någonting som det är nu. Jag blir bara stressad och rastlös. Sedan jagade jag avdelningsläkaren i fyra timmar för att få en utskrivning och recept skrivna. När det var gjort kunde jag äntligen åka hem, men just nu är jag i så hög fart att jag bara inte kan stoppa mig själv. Jag måste slappna av en stund, hämta andan.

 

Min rygg gör så jävla ont. Faktiskt så ont att jag trodde att jag skulle kräkas. Inflammerat och ischias antagligen. Jag stretchar och petar i mig Alvedon, Ipren och Orudis Retard. Det är egentligen bara den sista som fungerar, tillsammans med stretchingen.

 

Jag har inte tid att ha ont i ryggen, jag har inte tid att vara ångestriden och speedad för nu måste jag packa ihop mina saker, plocka undan och diska. Soundtrack: Kick-ass