Den där ångesten har inte varit trevlig de senaste dagarna. Igår blev jag toktrött på kvällen och kunde inte andas. Jag påminde mig själv om att det var för att musklerna i bröstkorgen var spända som det var jobbigt att andas och att det var därför det kändes som om jag bar en tajt korsett. Den enda lösningen jag hittade var att gå och sova, jag har nog aldrig somnat så tidigt på flera år. Vaknade kl 00.29 och då började det eviga vakna/somna/vakna/somna.

 

Till mitt stora förtret fanns ångesten kvar på morgonen. Jag har haft svårt att andas och hjärtklappning samt varit helt slut. Jag kände mig totalt värdelös som inte orkade ta tag i dagens göromål, än en gång har Mary dragit det tyngsta lasset. Vi har dock tvättat ihop och jag har dammsugit. Någonting, åtminstone.

 

Jag har två kvällsdoser av Solian kvar och hade inte hört ett pip från Apoteket som skulle höra av sig när medicinen kom in, så stressen har varit hög. Speciellt när man inte kan göra så mycket. Jag stirrade på telefonen, jag skulle få ett sms från Apoteket när medicinen fanns inne. Inte ett ljud. Inte ett ljud och jag kände att jag var två doser ifrån galenskap. Det är aldrig bra att vara utan neuroleptika, speciellt nu när jag kommit upp i dos och förmodligen ska högre.

 

Jag tog saken i egna händer och ringde desperat till akutpsyk (PsyA). Solian är ett licenspreparat som jag har fått ta med mig till avdelningen när jag varit inneliggande för att de inte har det där, så jag vet egentligen inte hur det skulle hjälpa mig. Mycket riktigt kunde de inte göra någonting. Jag ringde Apoteket och efter många knapptryckningar (Tryck 1 om du vill blabla, tryck två om blabla, tryck in ditt personnummer blabla) kom jag till växeln som kopplade mig vidare till Apoteket på NUS och en sten föll från bröstet när de sa att de fått in medicinen och att det bara var att hämta ut den. Men då är frågan, varför hörde de inte av sig när de fick in medicinen? Hade de just fått den eller ville de göra mig galen? Jag hoppas på det första.

 

Det första jag gör imorgon är att fixa alla mina mediciner så att vi kan åka på vår mini-semester snart. Ordna allting hemma, packa i lugn och ro. Nu kan jag slappna av när jag bara behöver gå till kassa 6 och hämta ut medicinen. Puh. Mina nerver är inte gjorda för detta. Jag är nog den enda i Umeå med omnejd som äter Solian så det är ingenting de har hemma.

 

Nu måste jag ta reda på hur jag mår, varför jag har ångest och hur jag kan lindra den på bästa sätt. Och så ska jag drömma om att få komma bort ett tag, det tror jag hjälper.

 

Mitt i allt det här har jag föreställt mig på mitt mindfulness-ställe. Det är en plats som finns på riktigt, på klipporna i Järnäsklubb under solen med vågorna som slår mot stenarna. Jag tänker att jag är där och bara är. Tänker på hur lite det kräver av mig och hur mycket jag får ut av att suga i mig havsluften och solstrålarna.

 

Det regnar ute.