Jag säger bara NEEEJ!

 

Jag sov som en tok i natt och har ändå fått undvika sängen under dagen eftersom risken att jag skulle krypa ner igen var stor. Jag kan såklart inte leva så, men det är så obehagligt att vara så trött. Jag vet inte vad det är med mig. Det är ju sommar, jag ska vara pigg och alert. Det här närmar sig förra årets Leponex-sommar, och den var inte rolig alls. Om jag träffat min läkare så kanske jag kunde kapa av lite neuroleptika, för jag behöver inte allt jag står på. Man ska ju helst inte röra medicinerna på egen hand men jag är ganska sugen på att plocka bort något piller. Jag tror inte att jag blir psykotisk om jag går ner lite i dos på Seroquelen men som sagt, det bör ju ske i samråd med en läkare.

 

Idag har jag inte gjort någonting. Jag har öppnat dokumentet där jag skriver den tredje delen av min bok men inte skrivit någonting. Jag har fastnat totalt. Jag tänkte vrida vinkeln men det är så svårt att veta vad de på "skolkbänken" pratar om. Det var ett gäng som jag aldrig hängde med utan som föraktade mig. Det är allt jag vet om dem, att de mobbade och hojtade elakheter efter mig och mina kompisar när vi gick förbi dem i centralhallen. Jag kan sätta mig in i en förälders roll, lärares roll, en ledsen roll, en arg roll, en antisocial roll men kan inte sätta mig i de "populäras" roll. Jag vet bara hur hemska de varit mot människor. Självklart är allt inte svart och vitt och det är det riktigt svåra att gestalta i text.

 

Men som omväxling gick jag och Mary ut på gården och lapade sol på en filt, det var mysigt. Lite kallt bara, det blåste. Jag tryckte mig platt mot marken för att inte känna av vinden så mycket. Det var härligt i solen.

 

Jag och Mary planerar en mini-semester, men det är några saker som måste klaffa först. Vi får se hur det blir men jag hoppas att vi kan genomföra det!