Jag börjar faktiskt bli rädd nu. Tungan och käkarna är spända, försöker jag slappa av börjar det rycka. Jag blir lite arg också, jag har sökt hjälp för det här ett tag nu men det rullar på långsamt. Jag har varit ihärdig i mitt sökande efter hjälp och först nu på fredag får jag träffa min läkare angående detta. Jag blir helt vansinnig. Tänk om det inte finns hjälp? Att det är därför som läkarna bollat runt mig ett tag nu? Jag målar fan på väggen, jag vet, men jag är vettskrämd för vad detta kan bero på.

 

Idag har jag inte åstadkommit mycket. Jag blandar ihop dagarna, men idag är det onsdag tog jag just reda på. Det snurrar på här hemma och jag börjar komma överens mer med mig själv. Jag känner mig inte deprimerad, i alla fall inte som jag var. Jag är fortfarande svag men det går åt rätt håll. Jag tror att det viktiga i min förbättring var att jag tillslut tillät mig själv att bara vara, tillät att jag inte orkade någonting istället för att bara kräva saker av mig själv. Här har Mary spelat en stor roll i detta, hon är så bra för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min älskling. Hon visar ständigt vad sann kärlek är.