Jag blir så ledsen. Jag kan inte sjunga. Jag har suttit ett tag med gitarren men tungan samarbetar inte. Jag älskar att sjunga och så blev det såhär. Jag har inte heller någon idé om hur länge det här kommer att vara, om det någonsin kommer försvinna. Det gör mig väldigt, väldigt ledsen, för jag har sjungit hela mitt liv. Musik är en av de viktigaste sakerna för mig, men jag sluddrar ihop orden när tungan klistrar sig fast i gommen. Just nu sörjer jag och tycker mycket synd om mig själv.

 

Jag har sovit bra i natt, och jag gick upp tidigare än planerat med Mary utan att känna den där hopplösheten. När jag bryter från mitt drömlandskap och vaknar så blir jag besviken och ångestfylld, men idag känner jag mig nyfiken på dagen på något sätt. Någonting har förändrats. Antagligen tack vare medicinlättningen.

 

Jag ska strax åka till sjukhuset och prata med min läkare. Jag har en lång lista med saker att ta upp. Jag hoppas att allt går vägen och att jag får hjälp. Annars bussar jag mamma på honom... Då är han illa ute. Mamma är vass!

 

Ikväll blir det myskväll har jag bestämt. Jag ska duscha och gå omkring i nattlinne. Dricka Chocolatte och tända ljus och rökelser. Ta hand om mig själv.