Det har varit en lång dag.

 

Jag skrev ut mig idag. Slutenvården kan inte hjälpa mig mer än såhär. Jag borde vara hemma även om jag inte är på topp. Det var faktiskt ganska länge sedan jag var på topp. För länge sedan.... Men jag måste göra vad jag måste göra. Axla det ansvar jag har. Och går det inte så får jag be om hjälp.

 

Jag hade en stund idag, för en timme sedan, då jag nästan kände mig ett med naturen. Ett åskväder drog in med regn som följd och jag tände ljus, lyssnade på lugn musik och upplevde naturens skådespel. Puffen kände sig nog ganska liten, han ligger fortfarande vid mina fötter. Katterna bryr sig inte alls.

 

Det var en kort stund men det var en bra stund. Resten av stunderna idag har inte varit så trevliga. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel med jag rids av en ångest som jag har svårt att hantera. Jag är glad när jag sover, och när jag vaknar är det samma visa om och om igen. Mamma sa någonting om att behålla känslan från drömmen som väcker mig, så jag försöker göra det. Det funkar inte fullt men faktiskt lite.

 

Jag måste försöka ta dagens problem idag, morgondagens imorgon. Jag kan inte oroa mig hela tiden. Just nu sitter jag och funderar på hur i hela friden jag ska kunna handla imorgon, för idag hade det varit omöjligt. Jag hade nog sjå med att handla en cola och sedan gå på Apoteket och efter det ta en buss hem. Men det har varit en jobbig dag, jag grävde fram lite mat ur frysen och avnjöt min cola ikväll och det får vara bra så helt enkelt. Katternas lådor har jag fixat och fyllt på med mat, djuren går alltid först. Alltid.

 

Jag vill bara sova, och det ska jag göra också om några timmar. Nu, Rizzoli & Isles.