Det händer någonting med mig. Jag kan stiga upp från sängen och inte ha enorm ångest, jag är inte lika trött som innan. Det är skönt, som om jag kan andas igen. Jag är alldeles säker på att det är medicinlättningen som tillåter mig att faktiskt vara rätt glad.

 

E från boendestödet var här och var allmänt ADHD:ig. Hon är en sjukt rolig person. Vi städade lite och pratade mycket.

 

Men orosmolnen ligger kvar. Det är för personligt för att skriva om här, eftersom det inte handlar om mig. Men jag är med henne i varje hjärtslag.