Ännu en lång dag, ännu mer som jag inte kan förklara. Jag har det ju rätt gött - jag har ett hem tillsammans med världens bästa flickvän, tre kattskatter och en Puff, bekvämligheter och i-landsproblem. Ändå börjar dagen på samma sätt, med en intressant dröm och besvikelsen i att vakna från den och slungas in i medvetenheten om min egna ångest.

 

Ännu en dag då jag inte ville. Men jag skärpte mig, promenerade Puffen och sket i att hela jag skrek NEJ och gick på boendestödets öppet hus ändå. Det var fina människor där idag, de frågade hur det gått och handla och babblade på i vanlig ordning.

 

När jag kom hem powernapade jag. Grått, grått. Mörkgrått. Värmde en färdigrätt och promenerade Puffen igen, satt vid TV:n en stund och gäspade.

 

Det här får gärna gå över snart. Helst igår.

 

Jag kände att jag var tvungen att bidra med någonting här hemma, så jag har plockat och burit ut sopor. Fyllde på lite kattsand i lådorna och ställde skorna prydligt i skohyllan. Små, små saker. Disken har jag inte orkat titta på - det är inte så mycket mer än någon kopp och några bestick men ändå. Jag får be boendestödet om hjälp imorgon. Ingen dör om det står lite disk i diskhon.

 

Och jag funderar än en gång på vad som fattas, eller vad det är för fel på mig. Jag har så många glädjeämnen i livet och jag uppskattar dem, men jag har så lite ork. Jag har så jävla lite ork men mer ångest. Jag är min egen värsta fiende, det kunde vara kul och fint att njuta av sommaren och livet men jag gör det inte automagiskt. Därför tar jag ett steg bak och betraktar allt jag har, uppskattar det och försöker se den stora bilden istället för allt det mörkgråa som bosatt sig i mig.

 

Jag skulle inte ha lämnat sängen idag om det inte vore för Mary. Hon inspirerar mig till att göra bra saker, till att inte förbli totalt passiv.