Denna dagen, ett liv.

 

Puffen fnyste upp mig på morgonsidan och vi gick ut så att han fick vattna en buske, sedan ville jag in och sova mer. Mitt sömnbehov är enormt, kroppen och hjärnan strejkar och vill inte fungera på morgonen.

 

Jag har irriterande nervryckningar av något slag i överläppen och tungan, jag vet inte vad det kan bero på men det blir värre när jag spänner mig. Mycket underligt och sjukt irriterande. Jag hoppas att det är övergående och inte här för att stanna.

 

Idag när jag låg i sängen undrade jag hur jag skulle orka med dagen. Det börjar alltid på samma sätt - hopplöshetskänsla och ovilja att gå upp. Allt känns så otroligt tungt. Sedan tar jag mig sakta ur sängen och försöker ta mig i kragen, med varierande resultat beroende på dagsform.

 

Som vanligt kom jag upp sent, gick med Puffen på en riktig promenad och funderade sedan hur jag skulle tackla dagen. Jag vet inte hur, men jag tog Dramaten och gick till boendestödet. Som vanligt var samtalsämnena varierande och ivriga, men jag kände mig tyvärr mest trött.

 

Efter lite mer än en timme så insåg jag att det var "do or die", antingen gick jag på Coop eller så skulle det inte bli något av. I stunden valde jag att gå till ÅC och kanske var det skrivet i stjärnorna, för jag stötte på Olivia och vi slog följe. Jag handlade lite rörigt och hade ingen lapp utan tog bara allt som kändes bra och viktigt (men jag glömde hundgodis). Det var guld värt att ha med Olivia, jag vet inte lika stirrig.

 

Nu får jag det att låta som att det är som att handla på affären är som att bestiga ett berg, men lite så är det., Det kräver så mycket fokus som jag inte har och jag är rädd för allt. Men då blev segern ännu viktigare och större när jag kom hem med en full Dramaten. Score!

 

Den egentliga planen var att bara gå på macken och köpa det allra allra nödvändigaste så det var härligt att plocka upp varorna och veta att jag inte behöver handla på ett tag. Det enda jag behöver fixa är hundgodis och kanske lite godis till mig själv också.

 

Nu är jag trött på värmen. Det får gärna bli en kall sommar igen, men jag har hört ryktas om att det ska bli varmare igen till veckan. Stånk, stön. På avdelningen hade de tagit in en vrålande AC-maskin men den hjälpte nätt och jämnt, de två veckorna jag spenderade på sjukhuset var som att leva i en bastu. Jag trodde att jag var i helvetet på riktigt. Och inte ens när personalen fått nog och tog in den där maskinen så blev det mycket bättre. Jag tog isduschar men fick eftersvettningar som förstörde allt.

 

Tack sommaren för att du kom, men nu är jag, tro det eller ej, redo för hösten.